Gott Nytt År!

Så här vid årets sista skälvande timmar vill jag tillönska alla bloggläsare och vänner ett Gott Nytt År. Jag återkommer nästa år med mera ”gammaltochnytt” och hoppas att ni har behållning av det jag delger Er.

/Sören

Förvisad av ohälsa

I en by, strax norr om Hammarstrand, fanns tidigare en undanskymd gård som nästan ingen kände till. Gården ruvade på ett öde som knappast någon känner till idag.

Här levde Kalle och Engla. Kalle hade värmlandsblod i ådrorna. Visserligen var han född här i byn men förfäderna var ett hitflyttat skomakarsläkte som kom redan 1861, mer än 20 år innan järnvägen drogs fram genom bygden. Kalle var född 1874 och gifte sig 1922 med Engla, som kom från grannbyn. Kalle och Engla levde i hennes föräldrahem under några år men samma år som de gifte sig började de bygga det som skulle komma att bli deras gemensamma hem och dessutom föddes också sonen Anders.

Innan de började bygga boningshus och en mindre ladugård uppfördes en liten stuga på en slåtteräng alldeles intill, en stuga bestående av ett enda rum med vedspis. I den skulle Kalle bo medan han byggde huset. Därefter kunde ladugården, med plats för två kor, byggas.

Kalle var skogsarbetare och kolare men mot bakgrund av att han var uppväxt i en skomakarfamilj så var inget naturligare än att han provade på det yrket också. Att ha en jämn och stadig inkomst var nödvändigt för att ha möjlighet att bygga hans och hustruns gemensamma hem. Det råder nog ingen som helst tvekan om att Kalle förde en oerhört arbetsam tillvaro då. En tillvaro som med tiden skulle komma att bli allt jobbigare.

När gården var uppbyggd fortsatte Kalle med skogsarbetet och hustrun Engla var hemma och skötte småbruket. Engla var duktig på att laga god mat och kom med tiden att anlitas allt mer vid privata fester och tillställningar men hoppade också in och jobbade i kök och servering på det anrika badhotellet i Hammarstrand.

Deras gemensamma framtida liv hade säkert kunnat bli drägligt, för att inte säga bra, om inte Kalle drabbats av ohälsa. Som så många andra smittades han av tuberkulos och i mitten av 1930-talet var han ganska märkt av sjukdomen. Vad de inte visste var hur smittsamt det var.

Precis som tidigare gick Kalle runt i byn och hälsade på grannar och vänner men allt eftersom sjukdomen tärde på honom blev han tvungen att uppsöka sjukvård. Då först blev han varse hur allvarligt läget var. Han remitterades till sanatorium men fick emellanåt tillbringa ganska långa perioder hemma. Hans öde beseglades den dagen han och hustrun tog beslutet att låta honom bo i den lilla stugan som fanns kvar sedan byggtiden. Allt för att undvika att smitta hustrun , sonen och vänner som hälsade på.

Här, i den lilla stugan, fick Kalle leva den korta tid han hade kvar av sitt liv, när han inte vistades på sanatorium. Engla skötte om Kalle efter bästa förmåga. Hon lagade sin goda och näringsrika mat och bar ut till honom. Hon skötte korna i ladugården och hon jobbade på badhotellet för att helt enkelt ha råd att leva.

Dagen innan julafton 1937 avled Kalle. Engla kämpade på med jordbruket under ett antal år men när det blev för slitsamt avvecklade hon det och ägnade sig nästan uteslutande åt matlagning. Hon avled 1960.

Idag är boningshuset och ladugården riven men den lilla stugan står kvar.

 

 

Då var det bråttom hem!

Det var den 25 september 1978. Jag hade en alldeles färsk tävlingslicens och jag företog mig med att åka till Sundsvall och köra mellannorrlands då längsta tävling Stjärnsvängen, på totalt nära 30 mil. Och jag hade bråttom hem!

Några av mina klubbkamrater i Ragundadalen hade lite smått varnat mig för att åka till Sundsvall och köra den tävlingen.

-Börja med en tävling som är lite kortare, sade de!

Nej, varför skulle man göra det. Lika bra att gå ut hårt och få lite ”kött på bena” tänkte jag. Det var bara ett litet problem just den lördagen; jag måste köra ruskigt snabbt och komma tidigt hem.

-Ja, det är väl det som rally går ut på, att köra snabbt från start till mål alltså?

Javisst. Första sträckan var tre mil lång och oerhört snabb. Min gamla Saab V4 fick göra rätt för sig redan där. Jag kommer än idag ihåg min fundering när det blixtrade till i mörkret;

-Varför står fotografen just där, vid en raksträcka som är nästan hur lång som helst och där man passerar i nära 150 km/h?

Det blev en ganska jobbig tävling men jag tog mig runt och jag hann hem!

-Till vad då, undrar ni kanske?

-Jo, TV-serien familjen Macahan hade börjat i september den hösten och jag ville inte missa den kvällens avsnitt!

Uppslag

Minns ni dialogen mellan Lars Ekborg och Beppe Wolgers? Den som handlade om uppslag. Sketchen hette ”Ridåöverhalningen” och revyn hette ”Vi älskar er” från 1967.

-Vad är det för ett uppslag, sade Lars Ekborg?

-Vad tycker ni om bilden?

-Är den inte vacker?

Nej, det är den inte alls! Försök inte! En hammock utan dynor, ett bord, en häck och Norrbottens Järnverk i Luleå i bakgrunden. Jisses vilket motiv. Hur som helst så gav bilden mig ett uppslag till ett inlägg igen.

Bilden är från början av 1980-talet, en semestertripp till Luleå för att hälsa på min dåvarande sambos släktingar. En av hennes släktingar hade också en sambo och han hade en stuga ute på Sandön utanför Luleå. Vi bodde där några dagar.

Det var en trevlig kille, han sambon som jag inte kommer ihåg namnet på! För att ta sig ut till ön fick vi åka i hans ganska så snabba båt, en tur som tog ca tio minuter.

Uppslaget handlar om sockerkaka. Vi skulle helt enkelt överraska våra respektive sambos med att hjälpas åt att baka en sockerkaka men…då måste man ha nödiga ingredienser. Alltså, inga ägg, för lite mjöl och inget bakpulver. Men han hade båten och med den tog vi oss runt halva ön, till ett jordbruk som låg en kilometer från stranden. Där kunde vi köpa hemägg. Det var viktigt med sådana. Sedan tillbaka in till stan för att handla mjöl och bakpulver. Sicken uppoffring för ett litet bakverk va?

Tillbaka ut till Sandön och nu, nu skulle det bakas! Så vi satte igång. Han vispade och jag läste recept. Ner med smeten i formen och in i den lilla ugnen som fanns i stugan.

Därefter en stunds samtal om ett och annat medan kakan blev klar. Då började det ryka ur den lilla ugnen…och lukta bränt så in i h…e!

Fort upp med luckan och ut med eländet. Formen var nästan tom och i botten på ugnen låg en svart oformlig massa som skulle föreställa smet. Hur var detta möjligt?

Damerna befann sig ute i trädgården och slapp se eländet. Ingen av oss begrep ett dugg. Det var bara att ta nya tag. Nu läste han receptet och jag vispade. Skulle säkert gå bättre.

Ner med smeten i den nu rengjorda formen och in med den i den lika rengjorda ugnen. Därefter en stunds samtal och en öl.

Ta mig fan började det inte ryka igen! Ut med skiten igen och nu var det oerhört nära att ugnen åkt ut också. Sambon var lika glödhet som sockerkaksformen. Till vår förfäran valde damerna att komma in just då och började ifrågasätta hur vi hade gjort.

Vi plockade fram receptet och visade hur vi hade gjort, allt enligt anvisning. Det var bara en hake. Den upptäckte min sambos släkting! Hon tittade på burken med bakpulver och där stod, med tydlig text, ”Dubbelverkande”

-Var får du alla uppslag från, frågade Lars Ekborg?

-Jag får dem från olika………………………………………….håll, svarade Beppe.

 

Spillkummen

För säkert mer en 30 år sedan, plockade min farmor fram en skål ur ett skåp i sitt kök. Det var en vacker blå/vit skål i tunnaste porslin. Jag kan än idag inte påminna mig att jag någonsin såg henne använda den annat än till jul, när kalvsyltan var kokt och skulle stjälpas upp.

Hon ställde fram den på köksbordet och sade:

-Den här spillkummen skall du ha. Den kommer från min mamma och hon använde den bara till jul, att ha kalvsylta i när den skulle ställas fram.

Jag blev oerhört glad. Min farmors mor hette Thilda Persson och var född 1888 i Lit. Hon gifte sig 1908 med Olov Persson från Lillsjöhögen och de flyttade in i den gamla släktgården ”Per Jonstorpet” som var byggt 1844 av Olovs far Per. Där, i det gamla torpet som fortfarande finns kvar, har den säkert använts oerhört många jular i svunnen tid.

När det kommer till traditioner runt jul så har jag själv en viss förkärlek för att bevara sådana som jag själv är uppväxt med. Maträtterna som hör julen till, julgranen, julpynt i mängder, ljusstakar och ljus nästan överallt, lugn, stillhet och lite eftertanke mm.

Den allra viktigaste traditionen är dock den här spillkummen. När julaftonsmorgon infinner sig skall den pryda sin plats på julbordet, fylld med den hemkokta kalvsyltan. Jag skall vårda den ömt och den skall i många år framåt påminna mig om de som använt den före mig.

Jag önskar Er en riktigt God Jul!

 

 

Möten med människor

Snart har vi slitit ut ett arbetsår igen. Mina möten med människor i min vardag har varit ständigt skiftande. Många kommer man tillbaka till men lika många är okända och nya bekantskaper. 

Hade ett litet uppdrag till en kund idag. Jag har varit dit ganska många gånger de senaste åren. Hon är 84 år och lever ensam i ett relativt stort hus. Det är många år sedan hon blev änka men kämpar ändå på med sitt hus, trots att hon är märkt av värk och sjukdom. Hon är nästan alltid glad. Visst ser man skiftningar i humöret när värken blir för svår men man känner sig alltid välkommen i hennes hem.

Hon berättar öppet om sina problem med hälsan, om alla läkarbesök och om hur hon är lite ledsen över att hon faktiskt har uppnått den ålder hon har. Idag när jag kom dit doftade det nybakat i huset. Jag gjorde det jag skulle och när jag var klar gick jag en trappa upp för att tala om att mitt uppdrag var avslutat.

Hon satt på en pall i köket och gräddade rullrån med ett sådant där gammalt rånjärn som skall vändas på spisen. Ryggen smärtade men några av julbestyren försökte hon ändå klara av.

-Jag skall försöka dammsuga lite också sedan men då måste jag krypa på knä för det gör så ont, talade hon om.

Mödosamt tog hon sig ner från pallen och började leta i en av lådorna i köket. Strax hade hon hittat en påse som hon började fylla med rån.

-Du skall få de här, sade hon och knöt ihop påsen. Sedan vände hon sig om och tog en annan påse från bänken i köket. På den satt en liten lapp:

”God Jul Sören”

I påsen låg ett matbröd av precis samma sort som jag fått till jul de senaste fyra åren.

-Tycker du om det här brödet, frågade hon?

-Ja, svarade jag, det är suveränt gott.

-Du får det för att du är så snäll och hjälper mig.

En sådan oerhörd tacksamhet. Hon får ju faktiskt betala för varje besök jag gör hos henne, precis som alla andra kunder.

-Du borde skaffa dig en karl som kan hjälpa dig, skojade jag. Det blir billigare.

-Nej, svarade hon och log. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att leva ihop med en ny karl.

Jag hoppas hon får ha hälsan något sånär i behåll i många år än. Hon är så snäll och jag hjälper henne gärna fler gånger.

 

Jag tog till ett mantra idag…flera gånger!

En dag i julhandelns Östersund är bättre än ingen dag alls. Jag brukar inte stressa upp över trängsel, köpgalna julklappshandlare, köer, inga sittplatser på fiket, inga parkeringsplatser o.s.v. Det brukar gå bra därför att jag intalar mig att det skall göra det.

Om man nu utsätter sig för situationer som julhandel innebär, en gång per år, så brukar det gå bra. Jag inser ju att jag är en av dem och jag varken syns eller hörs mer än någon annan. Det brukar infinna sig ett lugn inombords när jag tänker så. Det är bara att flyta med och liksom slappna av på något sätt. Jag har dagen på mig och jag behöver inte stressa.

MEN SÅ KOMMER DE DÄR SITUATIONERNA SOM FÅR DET ATT RYKA UR KEPSEN ELLER MÖSSAN SOM SITTER PÅ HUVUDKNOPPEN!

I kön till kassan, längst fram, står en kund som precis skall till och betala sina varor. Hon sätter i kortet i kortläsaren, trycker sin kod och börjar vänta. Då, just då, kommer hon på att hon kan betala kontant, varför hon ber kassörskan att avbryta köpet! Va fan!

Apparaten håller ju som bäst på att genomföra köpet och ett tryck på ”avbryt” får den att fullkomligt tappa begreppet. Det blir stopp, såväl i den tekniska apparaturen, som i kön!

Minuterna går, kassörskan börjar svettas över situationen och i kön börjar folk att skruva på sig. Vi byter blickar med varandra. Febrilt tryckande på apparaturen fortgår men inget händer. Sju minuter senare kommer kunden på att hon nog kan betala med kortet ändå. Va fan!

Det är då jag hör för mitt inre: ”Sören, det är lugnt! Du har situationen under kontroll och ingen eller inget kan ändra på det. Du är lugn och avslappnad och det känns bra”

I en annan kassakö, längst fram, står en kund som vill köpa en alldeles speciell bok men den är slut. Mannen i kassan förklarar det hela och tillägger att ”det trycks inga nya heller för tillfället” så vi kan inget göra. Den unge mannen står kvar ändå!!!

-Vad är det han hoppas på? Skall man hitta en kvarglömd bok under kassadisken kanske eller skall en annan kund i kön plötsligt säga; Jag har den boken och du kan få den.

Till saken hör att det finns en speciell informationsdisk i butiken där man kan få hjälp med sina funderingar över böcker men…den unge mannen står kvar! Kön växer och han har flera frågor och funderingar kvar. Kanske vill han ha den inslagen också, boken som inte finns…som är slut…som inte trycks…som inte finns hos grossist…vad mer behöver han veta? Va fan!

Det är då jag hör för mitt inre: ”Sören, det är lugnt! Du har situationen under kontroll och ingen eller inget kan ändra på det. Du är lugn och avslappnad och det känns bra”

På parkeringen, i parkeringshuset, överallt är det fullt. Finns inte en plats kvar! Då börjar folk att vänta, köa, vänta ännu mera på att någon kanske snart har handlat klart och skall åka hem. I kön står jag och

…hadejagbaratagitmigurkönsåskullejaghaväntbilenochåkthärifrånmendetgårjuinte!

Va fan!

Nu ryker det igen!

Det är då jag hör för mitt inre: ”Sören, det är lugnt! Du har situationen under kontroll och ingen eller inget kan ändra på det. Du är lugn och avslappnad och det känns bra”

En sak till bara. Varför i hela friden kan inte folk köpa hem lite julpapper och en rulle snören och stå hemma och slå in paketen? Nej då! Oavsett hur lång kön är så skall man nödvändigtvis låta stackaren i kassan slå in alla julklappar man köpt, utan något som helst hänsynstagande till alla oss som står i kön och svettas. Va fan! Tänk lite!

Det är då jag hör för mitt inre: ”Sören, det är lugnt! Du har situationen under kontroll och ingen eller inget kan ändra på det. Du är lugn och avslappnad och det känns bra”

På fiket, vid lunchtid, och alla skall fika samtidigt. 15 meter kö och mannen längst fram skall absolut veta hela förbannade receptet till fruktkakan som ligger på disken.

-Varför just nu? Varför inte i mitten av januari, eller någon annan gång? Ser han inte situationen?

-Vi kommer att svälta ihjäl, vi som står bakom dig gubbe!

Va fan!

Det är då jag hör för mitt inre: ”Sören, det är lugnt! Du har situationen under kontroll och ingen eller inget kan ändra på det. Du är lugn och avslappnad och det känns bra”

Undantaget, som faktiskt räddade min dag en aning, den unga kvinnan i kassan på  Clas Ohlsson. Det tog dig max 1,5 minut att springa ut på lagret och hämta varan som jag ville ha och som var slut i butiken.

-Tack, tack, tack! Jag slår in paketet hemma så hjälper jag dig! God Jul till dig!

För övrigt hade vi en fin dag, mina döttrar och jag.

 

 

 

Det började jävlas tidigt!

Julstädningen inledd! Rotade runt i en av garderoberna och hittade en kartong med diverse ”gammaltochnytt” och då måste man slå sig till ro en stund, även om det är mitt i julstädningen.

Jag backar några år i tiden, ganska många förresten.  För ganska lång tid sedan fick jag ett fotografi i present på min födelsedag. Jag fick det av en släkting. Bilden visar ett gäng barn, samlade för fotografering vid avslutningen för Mulleskolan 1965. Jag har egentligen bara ett enda minne av denna Mulleskola och det minnet är ytterst traumatiskt för mig. Det handlar om taggtråd! Denna ondskefulla företeelse som taggtråd kan utgöra.

Det var obligatoriskt att ha med sig eget fika när vi skulle ut i naturen och lära oss ett och annat om hänsyn mot djur och natur. Vi höll till vid Koppelhällans campingplats och i skogen runt området där. Där fanns alltså denna taggtråd och i den fastnade naturligtvis jag vid en av utflykterna vi gjorde. Hur jag än försökte ta mig loss satt jag hjälplöst fast. Vad jag var förbannad! Jag fick helt enkelt påkalla hjälp från någon av ledarna.

När jag väl var frigjord från taggtråden skulle dagen avslutas med det medhavda fikat. På nytt grinade oturen mig rakt i ansiktet när jag öppnade min ryggsäck. Flaskan med saft, som min mor skickat med mig, var tom! I botten på ryggsäcken, som hade plastad insida och därmed var vattentät, guppade både korken till flaskan och påsen med smörgåsarna i vågorna. Läget var inte det bästa och smörgåsarna var oätliga. Kan det bli värre för en femåring?

Ryggsäcken var för övrigt ful, mörkblå med bruna kantband i plast. Hur som helst så är bilden här ovan bevis för att jag faktiskt gick Mulleskolan 1965.

 

Då var det spännande

Nu är det inte så många dagar kvar till dopparedagen, d.v.s. julafton. Tänk vad spännande det var när man var liten. De där sista skälvande timmarna innan julmaten var äten, maten bortplockad och disken undanstökad. Lika bekymrad var man varje julafton över om allt skulle hinnas med innan det bankade på dörren och pulsen gick i topp.

Jag kan fortfarande, i alla fall nästan, framkalla den där speciella känslan som infann sig runt 15.00 då Kalle Anka och hans vänner tog plats i TV-rutan och man visste att det handlade om endast några få timmar innan tomten kom med sina säckar.

-Vad skulle han ha med sig och vad hade man önskat sig allra mest?

-Skulle man få det där efterlängtade hockeyspelet eller den hett åtrådda hockeyklubban.

-Skulle man få de där snygga handskarna i gult och blått skinn som bara var så snygga?

-Alla de där leksaksbilarna som man hade sett på Lindbergs present- och leksaksbutik eller på Larssons Färghandel?

-Pilbågen, sparken, cykeln, pulkan eller boken, hade han med sig något av allt det där?

Jag hittade en bild nyligen från en av alla julaftnar man varit med och började då fundera över om jag kunde komma ihåg någon alldeles särskild julklapp som jag önskade mig som liten. Till slut kom den! Önskeklappen Nr. 1

Idag kan det tyckas oerhört märkligt, då vi lever i vår tekniska och datoriserade värld och där önskelistorna fylls med datorer, spelkonsoller, mobiltelefoner, märkeskläder, skotrar, mopeder och en mängd andra kapitalvaror, att en oansenlig gul liten Dymo var min allra största och mest efterlängtade julklapp.

Förmodligen tarvar denna önskning en förklaring för hur många vet vad en Dymo är idag? En Dymo var en liten ”märkapparat” som medelst en skiva med bokstäver, siffror och tecken på, och som gick att snurra, präglade text på en självhäftande remsa.

 

 

 

 

Den hade jag önskat så högt av mina föräldrar att jag begick det kanske största brott man kan utsätta sig för, i alla fall som barn.

När morsan och farsan hade gjort den stora julhandlingen och jag hade räknat ut var de gömde allt som skulle slås in i paket, började jag leta. I källaren fanns en lite större garderob för diverse prylar och kläder. Där började jag leta…och höll på tills jag hade hittat det jag sökte! I en av alla kassar låg den. Julen var räddad. Först då kunde jag vara lugn. Det gjorde inget att jag skulle veta vad ett av paketen skulle komma att innehålla.

När julafton var avklarad märkte jag allt jag ägde, så länge remsorna räckte till.

På bilden ovan finns en liten detalj jag tog och kollade. På den gamla svart-vita TV:n står en adventskalender och inget annat. De hette så på den tiden. Numera är det julkalendrar. Jag tog ett förstoringsglas till hjälp och sedan detta förlovade Internet. Där finns ju det mesta. Jag letade mig igenom uppgifter om de tidiga adventskalendrarna som gick på TV, från den första som visades 1960 och fram till den som gick 1966. Där var den.

”En småstad vid seklets början” med en tioårig Ted Gärdestad i en av huvudrollerna.

Kolla gärna länken!   http://www.svtplay.se/klipp/142343/julkalendern-1966

Det blir inte mera idag för nu skall jag äta julbord med mina fantastiska arbetskamrater.

-Ha en fortsatt trevlig helg!