Då var det spännande

Nu är det inte så många dagar kvar till dopparedagen, d.v.s. julafton. Tänk vad spännande det var när man var liten. De där sista skälvande timmarna innan julmaten var äten, maten bortplockad och disken undanstökad. Lika bekymrad var man varje julafton över om allt skulle hinnas med innan det bankade på dörren och pulsen gick i topp.

Jag kan fortfarande, i alla fall nästan, framkalla den där speciella känslan som infann sig runt 15.00 då Kalle Anka och hans vänner tog plats i TV-rutan och man visste att det handlade om endast några få timmar innan tomten kom med sina säckar.

-Vad skulle han ha med sig och vad hade man önskat sig allra mest?

-Skulle man få det där efterlängtade hockeyspelet eller den hett åtrådda hockeyklubban.

-Skulle man få de där snygga handskarna i gult och blått skinn som bara var så snygga?

-Alla de där leksaksbilarna som man hade sett på Lindbergs present- och leksaksbutik eller på Larssons Färghandel?

-Pilbågen, sparken, cykeln, pulkan eller boken, hade han med sig något av allt det där?

Jag hittade en bild nyligen från en av alla julaftnar man varit med och började då fundera över om jag kunde komma ihåg någon alldeles särskild julklapp som jag önskade mig som liten. Till slut kom den! Önskeklappen Nr. 1

Idag kan det tyckas oerhört märkligt, då vi lever i vår tekniska och datoriserade värld och där önskelistorna fylls med datorer, spelkonsoller, mobiltelefoner, märkeskläder, skotrar, mopeder och en mängd andra kapitalvaror, att en oansenlig gul liten Dymo var min allra största och mest efterlängtade julklapp.

Förmodligen tarvar denna önskning en förklaring för hur många vet vad en Dymo är idag? En Dymo var en liten ”märkapparat” som medelst en skiva med bokstäver, siffror och tecken på, och som gick att snurra, präglade text på en självhäftande remsa.

 

 

 

 

Den hade jag önskat så högt av mina föräldrar att jag begick det kanske största brott man kan utsätta sig för, i alla fall som barn.

När morsan och farsan hade gjort den stora julhandlingen och jag hade räknat ut var de gömde allt som skulle slås in i paket, började jag leta. I källaren fanns en lite större garderob för diverse prylar och kläder. Där började jag leta…och höll på tills jag hade hittat det jag sökte! I en av alla kassar låg den. Julen var räddad. Först då kunde jag vara lugn. Det gjorde inget att jag skulle veta vad ett av paketen skulle komma att innehålla.

När julafton var avklarad märkte jag allt jag ägde, så länge remsorna räckte till.

På bilden ovan finns en liten detalj jag tog och kollade. På den gamla svart-vita TV:n står en adventskalender och inget annat. De hette så på den tiden. Numera är det julkalendrar. Jag tog ett förstoringsglas till hjälp och sedan detta förlovade Internet. Där finns ju det mesta. Jag letade mig igenom uppgifter om de tidiga adventskalendrarna som gick på TV, från den första som visades 1960 och fram till den som gick 1966. Där var den.

”En småstad vid seklets början” med en tioårig Ted Gärdestad i en av huvudrollerna.

Kolla gärna länken!   http://www.svtplay.se/klipp/142343/julkalendern-1966

Det blir inte mera idag för nu skall jag äta julbord med mina fantastiska arbetskamrater.

-Ha en fortsatt trevlig helg!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *