Han var min idol

Jag har nog aldrig varit något riktigt ”sportfreak” så där att jag tidvis helt gått upp i sportens värld och lämnat allt annat därhän. Visst spelade jag fotboll, hockey och pingis när jag var ung och visst har jag hållit på Brynäs så länge jag kan komma ihåg men det har alltid funnits annat som också varit lika intressant och viktigt. Dock går det inte att förneka att jag hade en idol när jag var ung. Han hette Björn Borg och är det så att någon inte vet vem han är så kan jag tala om att han spelat en och annan tennismatch i sina dar. 

Fem Wimbledontitlar och totalt sex titlar, varav fyra raka, i öppna franska mästerskapen samt rankad som världsetta under 109 veckor, åren 1979 till 1981, är inte fy skam.

Har rotat runt lite i mina samlade skrotlådor ikväll igen och hittade lite kuriosa. Hade faktiskt glömt att jag hade den.

Den autografen var bara till mig, det ser ni själva. Den fanns i en kartong, tillsammans med ett antal tenniströjor som Björn fått från sponsorer men valde att avstå från att använda, vilket var lite synd i sig. Det hade varit lite häftigt om han använt dem under en match i alla fall.

Kartongen hade en morbror till mig med sig från Södertälje när han var här på besök en gång. Det var nämligen så att han och hans familj bodde grannar med familjen Borg i många år och sonen, min kusin, som vi kan kalla H, var skolkamrat med Björn. De växte upp tillsammans och tillbringade oerhört mycket tid ute på garageplanen där Björn stod och slog sina tennisbollar mot den numera smått berömda garageporten.

Uppväxten och skoltiden i Södertälje blev början till en lång och fantastisk vänskap med en världsstjärna inom tennissporten för H. När Björn etablerat sig i världstoppen och drog ut på sina turnéer världen över fick H följa med och naturligtvis dra nytta av sportsmannamässigt kändisskap, ära och berömmelse. Och inte kostade det honom en enda krona heller. Det var besök på flotta restauranger, inköp av dyra kläder och skor, prylar, ja, allt han önskade sig.

När Björn gifte sig i Rumänien var H paret Borgs bestman och syntes på skvallertidningarnas kändissidor. Jag minns speciellt en händelse som H berättade om som hade utspelat sig på en restaurang i New York. Björn och H skulle ut och äta efter en turnering och till saken hör att samtida tennisstjärna med Björn var Jimmy Connors. Dessutom var H ganska lik Jimmy Connors till utseendet, vilket en kypare noterade. H fick nämligen önskemål om en autograf av kyparen. När H försökte förklara situationen härsknade kyparen till och tyckte att Jimmy Connors var en oförskämd typ som försökte förneka sin person och handgripligt tumult var nära förestående.

Åren tillsammans med Björn var fantastiska för H men så närmade sig slutet på Björns storhetstid och som många i min generation känner till så blev Björn tyvärr också känd för ett och annat som inte var så mycket att stoltsera med. Det gick faktiskt så långt att Björn var uppriktig nog att se till så H hölls utanför både skandaler och osunt leverne. Det var omtänksamt på något sätt ändå.

H bor i New York sedan många år, vilket också var kontentan av vänskapen med Björn. Genom sina affärsmässiga kontakter ordnade Björn med ett tämligen välavlönat jobb till H, som tyvärr idag helt har tappat kontakten med sin forna vän. Visst är det lite märkligt hur saker och ting kan förändras så totalt.

Hur som helst så var Björn Borg min idol och jag skall ta och leta reda på det där svettbandet som också låg i kartongen med kläder. Jag vet att det finns här någonstans och det står Björn Borg på det.

 

 

Att överleva helvetet på jorden

Jag har träffat och lärt känna en överlevare. Ja, det var faktiskt så att han bestämde sig för att inte bli ytterligare ett av alla dessa Al Shabaabs offer i ett krigshärjat och terroriserat Somalia. Mötet med Ismail var starkt. Hans berättelse om hans eget liv och flykten till Sverige var ännu starkare. Den påverkade mig oerhört.

Under arbetet med 2012 års utgåva av Ragunda Hembygdsförenings årsskrift Ravund, fick jag berättat för mig delar av Ismails egen historia. Han hade själv berättat den när han läste svenska för invandrare här i Hammarstrand. Det lilla jag fick veta fastnade så till den milda grad att jag kände att hans historia på något sätt måste sättas på pränt, inte minst för att öka förståelsen för anledningen till att de finns här, flyktingarna från jordens olika hörn. Helst skulle jag velat träffa dem alla och fått tid på mig att återge varje individs historia men, Ismails berättelse får bli något av en symbol för dem alla. Alla bär de på mer eller mindre fruktansvärda minnen från sina respektive hemländer.

Redan då, innan 2012 års bok var klar, hade jag ganska klart för mig hur berättelsen skulle återges. Den skulle bli en artikel i 2013 års Ravund men först måste jag naturligtvis få möjlighet att träffa Ismail och lära känna honom. Jag var tvungen att få reda på om det var möjligt att förstå vad han hade att berätta, inte minst p.g.a. problem med språket. Hade han bilder som skulle gå att använda? Skulle han våga berätta allt helt öppet och låta oss publicera det hela? Frågorna var många.

Jag gruvade mig en aning inför det första mötet med Ismail men jag var samtidigt trygg i att jag hade oerhört god och kompetent hjälp med mig, som ställde de rätta frågorna medan jag försökte hinna med att anteckna svaren. Dessutom fick vi hjälpas åt senare att sammanställa anteckningarna till något begripligt och läsbart.

Redan första gången vi träffades insåg jag vidden av det liv han hade lämnat i sitt hemland och de upplevelser han varit med om i ett tidvis terroristkontrollerat Somalia. Ett land som genom tiderna varit drabbat av både krig och svält och ofattbara umbäranden för människorna. Mycket finns att läsa sig till men det är först när man på det här sättet får träffa ett av terrorismens offer som verkligheten börjar krypa inpå en.

Ismails berättelse är på inget sätt unik. Många har upplevt samma saker som han gjorde innan han bestämde sig för att fly och lika många går nu i hans fotspår och får utstå samma fruktansvärda händelser.

Ismail var i tidig ålder fullt införstådd med de förhållanden som rådde i hans hemland. Tidigt bestämde han sig för att lära sig och utbilda sig till ett yrke som på något sätt skulle kunna bidra till att han kunde vara sitt hemlands människor behjälplig på något sätt. Han valde att läsa kemi och att senare utbilda sig till farmaceut. Genom att arbeta med medicin skulle han i någon mån kunna hjälpa sina medmänniskor, en utbildning som så småningom gjorde att han fick kontakt med olika västländers hjälporganisationer. Dessvärre skulle hjälparbetet komma att få synnerligen ödesdigra konsekvenser för honom och hans familj.

Det blev en tämligen lång artikel i årets utgåva av Ravund. Jag är glad att vi åstadkom den men känner samtidigt frustration över att så många andra flyktingars liv aldrig kommer till kännedom för alla och envar. Jag hoppas och önskar att ni köper en bok och tar del av Ismails liv. Det han berättade gjorde så oerhört starkt intryck på mig och hans öppenhet och orädsla för komplikationer är enastående. Ismail blev inkastad genom helvetets portar på jorden men lyckades, med hjälp av en okuvlig vilja och styrka, ta sig ut igen.

I boken finns för övrigt många andra både intressanta och roliga artiklar att ta del av.

-Köp boken och stöd Ragunda Hembygdsförenings verksamhet.

 

Julgranstider och kakbak

…om den förbannade degen kunde hålla ihop ändå. Det är väl det som är meningen eller? Bakning är liksom inte min grej men nu lackar det mot jul så jag får väl bita ihop och hoppas att min dotter fixar det här bättre än jag.

Så är det alltså, snart jul menar jag. Då skall det vara gran, helst flera stycken, både ute och inne! Seden med ett juleträd har genom tiderna vållat bekymmer. Granen/granarna skall ju någon gång hämtas och  min vana trogen skall det ske i sista minuten. Vet bara inte varför. Kanske har det alltid haft att göra med att man inbillat sig att en ”nyhuggen” gran klarar sig bättre inomhus och barrar mindre. Jag tror inte på det där längre. Därför står det några häm…köpta granar här ute nu.

Mellan löpturerna till spisen och utplockandet av plåtar med halvbrända kakor skall jag berätta om en julgranshämtning som jag aldrig kommer att glömma. Det måste ha varit i slutet av 1970-talet, på den tiden när det inte ansågs fullt så kriminellt att hämta sig ett juleträd, som det skulle ske, naturligtvis så sent som möjligt innan julhelgen. Både farsan och jag hade sett granen där den stod, så oerhört perfekt i grenverket men ack så illa växande ur ett ”hämtningsperspektiv”.

Att hugga sig den granen i dagsljus var inte att tänka på. Alltså fick vi planera in det efter mörkrets inbrott och helst en vardagskväll. Sagt och gjort. Risken, att någon annan skulle ta just den granen, ansåg vi båda vara högst osannolik varför vi väntade…och väntade…och väntade lite till. Faktiskt ända tills kvällen före julafton. Då, när vi åkte hem från jobbet, skulle det ske.

Den kvällen, den 23 december, när vi åkte hem från jobbet, snöade det som det aldrig tidigare gjort. Jag lovar, det vräkte ned från klockan 16.00 till runt 21.00. Det skulle nu inte innebära några problem då vi visste exakt var granen fanns och ingen hade hämtat den heller…trodde vi.

Utrustade med lämpliga medhavda skodon och kläder åkte vi mot platsen för ”brottet” och där, precis där vi lämnade bilen, började spåren efter någon annan som, MOT ALLA ODDS, hade sett samma gran som farsan och jag. Sicken rutten typ va? Hakan föll nog ända ner mot naveln där jag stod i det ytterst ymniga snöfallet och konstaterade att granen var borta. Bara stubben kvar. Många fula tankar, med sådana där fula tecken och krumelurer blev det.

-Vad vi ägnade resten av kvällen åt, farsan och jag?

Gissa! Backe upp och backe ner, kraftledningsgator fram- och tillbaka, en och annan granodling, i halvmeterdjup snö och till det, synnerligen ymnigt snöfall, letande granar i ficklampans sken. Morsan skulle bli, ja, jag säger det med små och försiktiga bokstäver, så väldigt besviken, om vi kom hem utan gran.

När klockan var nära nio på kvällen, och vi var blöta både utifrån och inifrån, gav vi upp! Vi hade ju hela tiden vetat att ortens lokala skohandlare hade börjat sälja granar vid sin butik men, man köper inte en julgran när man har två friska ben och kan gå och häm…köpa en själv. Stolthet!

Alltså åkte vi hem, via skoaffär´n, där vi stannade och norpade en gran.

-Jag ringer Torsten i morgon och önskar honom god jul, sade farsan.

Och det gjorde han, och berättade om vårt äventyr kvällen innan och om hur vi slutligen hämtat en gran vid affär´n.

-Ja, svarade Torsten, som bodde i fastigheten intill, jag såg när ni hämtade granen.

Snart är det jul och nu är kvällens kakbak klart. Skall bara packa i burk och frysa in.

-Tack för hjälpen Louise! Vi bakar mera i morgon. Granen är ju redan häm…köpt!

Det gamla huset

 

Hur nya ögon se på gamla tider
likt främlingar som intet hjärta ha…
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar
dem ingen ser.

Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
bland främlingar som bygga nya städer
på blåa kullar upp till himlens rand,
jag talar sakta med de fågna träden
och tröstar dem ibland.

Hur långsamt tiden tingens väsen tär,
och ljudlöst trampar ödets hårda häl.
Jag måste vänta på den milda döden
som bringar frihet åt min själ!

Edith Södergran

Fikonspråk

Hej och hallå världen! Jo tack, jag lever och har hälsan men det har blivit lite si och så med bloggandet nu sista tiden. Av olika orsaker. Det är inte alltid tiden räcker till och det är inte alltid som det liksom ”rinner till”. Tankarna kanske finns på annat just då och ibland önskar man att det där ”annat” kunde låta bli att infinna sig över huvud taget. 

Nåväl, jag kom att tänka lite på hur vi använder svenska språket numera. Det tänker jag på ganska ofta faktiskt. Det känns som att vi håller på att förlora det som var väsentligt i tal och skrift när vi, den generation jag tillhör, gick i skolan och lärde oss läsa och skriva. Jag kan hänga upp mig så till den milda grad på hur språket misshandlas så jag får lust att rätta allt jag läser och som jag tycker är fel.

Visst har jag överseende med, så är det. Rent grammatiska fel eller särskrivningar, p.g.a. problem med inlärning och uppfattning, det vållar mig inga problem. Ett och annat felslag är också acceptabelt. Det är när det kommer till det där moderna sättet att uttrycka sig som jag blir irriterad. Förkortningar som är näst intill obegripliga, nya sätt att stava ord, olika sorts ”dataspråk” som, enligt min mening, inte hör hemma i vårt skriftspråk, mm, mm.

Det skulle bli oerhört jobbigt att rätta alla felskrivningar och moderna uttryck ”oxå” så jag har valt att låta bli, för jag har inte tid. Det finns en annan typ av språk som kan reta säkert flera än mig, nämligen fackspråk och kanslisvenska i olika sammanhang. Jag kan ta ett exempel. Min arbetsgivare skrev ett brev till Trafikverket och ifrågasatte ett beslut som gällde nya bestämmelser för användande av särskilda vinterdäck på tunga fordon. När svaret från Trafikverket kom bad min arbetsgivare mig att försöka översätta texten, fikonspråket, till en något sånär begriplig textmassa. Det gick inte! Det var bara att ”tro” att man förstått eller att begära en skriftlig förklaring till den skriftliga förklaringen som gällde användande av särskilda vinterdäck på tunga fordon.

Nu är det dessbättre allt mer sällan som de förekommer, fikonspråken och facktexterna. Kanske är det till och med så att det är regeringskansliets förtjänst för de har nämligen en egen liten ”bibel” som de i allt försöker att följa. Den heter ”Svarta listan, Ord och fraser som kan ersättas i författningsspråk”. Det är en lista över ord och uttryck som anställda på regeringskansliet bör undvika, särskilt i författningstext. Det är bra tycker jag. De kan gott vara lite av föregångare i detta sammanhang.

Nog borde väl den gälla även i talspråkssammanhang kan man tycka. Carl Bildt uttryckte sig enligt följande ganska nyligen:

-I det mer eskatologiska tidsperspektivet kommer väl allting att gå till sin ända på ett eller annat sätt.

-Vad sade karl´n egentligen? Om jag uppfattat det rätt, så där på en gång, så kommer vi väl alla att dö på ett eller annat sätt?

-Var det en form av frågeställning han uttryckte? Är det inte säkert att vi alla kommer att gå hädan vad det lider?

Eskatologi = Läran om de yttersta tingen i olika religioner. Det har jag läst mig till. Nu handlade det i Carl Bildts fall om miljö- och klimatpåverkan på naturen, om jag inte minns fel. Det hade säkert gått att uttrycka på ett enklare sätt.

Jag hade en släkting, numera avliden, som hade förmågan att hitta på ord som han inflikade på lämpliga ställen i sitt eget talspråk. Det var lite humor i det för ibland visste man inte om vissa av hans uttryck faktiskt var riktiga eller om de var påhittade. Ibland gick det så långt att man fick ta till Svensk Ordbok för att kolla. Det tyckte han var kul för det var nog avsikten.

Nej, nu skall jag ta och avsluta bloggandet för den här gången för klockan börjar bli ferbonalt mycket.

-Go kväll!