Snatteri eller stöld – det är frågan

Läste idag en kortare artikel i ÖP om en polis som stulit – eller snattat varor i en butik i Västerås, till ett värde av totalt ca 90 000:- Dock har värdet av det han/hon, snattat/stulit, inte vid något enskilt tillfälle överskridit 1000:- och just där går skillnaden mellan stöld och snatteri. Alltså dömdes vederbörande för snatteri!

Nu utreder polisens ansvarsnämnd om personen i fråga skall få behålla sitt jobb!

-Är det så mycket att utreda kan man undra?

Härpå följer ett erkännande; jag har också snattat. Det är många år sedan men icke desto mindre sant. När jag var liten grabb hände det lite då och då att jag följde med min farmor när hon skulle handla mat. De resorna in till tätorten brukade alltid sluta med ett besök i Lindbergs present- och leksaksbutik eller i Larssons färgaffär. Båda butikerna saluförde nämligen leksaksbilar och jag var lite svag för sådana.

Innan det skulle handlas leksaksbilar uträttades livsmedelsinköpen och det var i samband med ett sådant butiksbesök som jag inte kunde hålla fingrarna i styr. Min farmor och farfar hade en hyresgäst, GH,  inneboende och det var ofta han som skjutsade min farmor till affären. GH tyckte mycket om mig och mina syskon. GH skrattade mycket och ofta när vi hittade på hyss och upptåg och då var det ännu roligare att utföra dem. Man fick liksom bekräftelse.

Vid det tillfället, när fingrarna gick fortare än tanken, var det han som körde oss. I butikens frukt- och grönsaksdisk låg oerhört inbjudande, röda äpplen och när ingen såg stoppade jag på mig ett äpple och försökte se både oberörd och oskyldig ut. Vi handlade klart, bar ut kassarna i bilen och återvände hem, ja, efter att leksaksbilen var inhandlad då naturligtvis. Hela tiden brände äpplet i min jackficka. Jag längtade efter att få sätta tänderna i det men måste nog vänta tills vi kom hem.

Halvvägs tillbaka till byn kom jag på att GH brukade skratta gott åt mina påhitt så jag tog mod till mig och plockade stolt fram det tillgripna äpplet och visade upp det.

-Titta här vad jag tog i affären!

Både GH och min farmor vände blickarna mot mig där jag satt i baksätet på hans Saab V4. Allt eftersom sekunderna tickade fram hamnade ögonbrynen allt längre ned mot ögonen på min farmor men det värsta var att GH inte skrattade. Han log inte ens! Nej, han tittade på min farmor och jag såg liksom utanpå honom vad han tänkte. Jag fick nästan panik. Ingen bekräftelse!

-Vänd bilen, sade min farmor. Nu skall du gå in i affären och lägga tillbaka det där äpplet där du tog det!

Det var långa minuter som avverkades och många tankar med ”svarta stygga moln” som tornade upp sig i huvudet på mig innan vi var tillbaka utanför butiken. Väl där var det bara att knalla in och så obemärkt som möjligt gå förbi fruktdisken igen och lägga tillbaka det jag tidigare tillgripit.

Det blev en oerhört tyst resa tillbaka hem igen. Väl hemma hos min farmor kom frågan som jag anade skulle komma;

-Du gör väl aldrig om det där någon fler gång?

Jag gav henne det löfte hon ville ha och det löftet har jag hållit sedan den dagen. Det blev en läxa för livet.

Det bästa för polisen som ”snattat” vore kanske att på något sätt få återgälda allt han/hon tillgript, i varje enskild butik.

Alla har nog bättre och sämre dagar

En bra dag, oavsett om det är helg eller vardag, känns fint och man kan avsluta den dagen i lugn och ro och somna gott. En sämre dag avslutas kanske med funderingar över vad som gick snett och vad man kunde gjort bättre.

Det som hände chauffören av det här biltransportekipaget igår hade förmodligen en av sina sämre dagar. Kan tänka mig att han låg vaken en god stund igår kväll och funderade över vad som gick fel. Värst var det kanske ändå för han eller hon som skulle fått sin Trans Am levererad inom kort.

Fotografen var vänlig nog att stå lite i skymundan när han tog bilden. Det hade nog känts lite ”nedrigt” för chauffören om han vetat att han var iakttagen.

 

-Har du ramla av då, sa den fan!

Jag hittade vårt gamla album med skivor nyligen. Ett album fyllt med EP-skivor, eller singlar, om man föredrar det. Det blev en nostalgisk stund där framför den gamla stereobänken.

Där finns skivor med Thore Skogman, Anna-Lena Löfgren, Ray Charles, Sammy Davies Jr, Östen Warnerbring, Hep Stars, Billy Vaughns Orkester, Jan Höiland m.fl. och så finns plattan med Lars Ekborg som kom 1969; Bunta Ihop Dom. Jag var bara tvungen att lyssna på den igen.

I monologen nämner Lars Ekborg bl.a. en gubbe, som frågar om han har ramlat av grisbilen. Sådant är ju fullt möjligt i en humoristisk monolog. Själv kan jag stoltsera med att ha ramlat av sopbilen!

-Ja, det är alldeles sant. Det är många år sedan men jag kommer ihåg det väldigt tydligt, av den enkla anledningen att det gjorde så förtvivlat ont. Hur gick då det till? Jo, det var så här;

Av många hyss, påhitt och upptåg, som jag och mina jämnåriga kamrater höll på med, var nog detta med att tjuvåka med sopbilen det mest idiotiska. På den tiden, vi pratar alltså 1960-tal, åkte kommunens renhållningsarbetare runt bland hus och gårdar och hämtade hushållens sopsäckar. Tänk vilken service va? Det var långt innan ordet källsortering var uppfunnet,  långt innan tiden kom när köksskåp och källartrappor skall fyllas till bristningsgränsen med hushållssopor som skall till ÅVC eller till de lite varstans uppställda sorteringscontainrarna.

På den tiden gick ”renhållningsgubbarna” ända in till sopskåpen, tog ur säcken ur skåpet och bar den på ryggen till sopbilen, som då var en ganska vanlig lastbil. Service, javisst. Hälsofrämjande för ”gubbarna”, nej knappast.

Det blev till en sport att gömma sig för ”gubbarna” på lämpligt ställe, och varje gång som de lastat en säck och skulle åka vidare, rusa fram och grabba tag i flakets överdel och väl hängande där, ta sig mellan gårdarna. Det funkade oftast rätt bra. Det var nära mellan villorna där jag växte upp så turerna blev inte så långa.  Vi brukade ägna oss åt den här hobbyn tillsammans, mina kompisar och jag.

Så en dag, då tidpunkten med facit var väldigt illa vald,  fick jag för mig att tjuvåka alldeles själv. På andra sidan vägen där jag växte upp fanns då ett äldreboende, ett pensionärshem som det hette då. Där, bland vildvuxna rosenbuskar, hade jag gömt mig när jag såg att sopbilen var på ingående. De hämtade alltid sopor där från ett antal sopställ. När herrar Hellström och Jakobsson lastat klart och skulle åka vidare rusade jag fram, hoppade upp så jag fick tag i flaket, och så bar det iväg.

Runt huset, ut på vägen och…de brukade ju stanna hos Åström…och hos Olsén…hos Sjöberg… men inte just den här dagen! In på Idrottsvägen och farten bara ökade. Nu var jag illa ute! Jag vet naturligtvis inte än idag var de hade tänkt sig men förmodligen kanske iväg på frukost.

När ekipaget nådde korsningen vid Solgränd orkade mina små fingrar inte längre. De raknade helt enkelt.

Likt en torped på torra land tog jag mark och plöjde en fåra i väggruset med hela min kropp. De första sekunderna brukar det inte göra så där förskräckligt ont när man slår sig men när signalen nått hjärnan ordentligt och man fattat vad som hänt, då gör det desto mera ont. Och det gjorde det!

Fy för bövelen vad jag slog mig! På något sätt tog jag mig stapplande hem till min mor som chockades av det hon såg när jag kom in. Av tröja och byxor återstod endast trasor och ur alla revor rann det blod. Jag var totalt sönderskrubbad. Jag hade grus överallt, till och med i läppar och tandkött satt det fast.

Jag kommer än idag ihåg hur morsan försökte duscha av mig det värsta och sedan vidtog arbetet, att medelst pincett, plocka grus ur min kropp. Det tog sin tid kan jag säga. Resten av det dygnet blev jag liggande på rygg för den hade klarat sig skapligt.

Den turen med sopbilen blev i alla fall min sista.

-Har du ramla av då, sa den fan!

-Ja, skulle jag ha kunnat svara, det har jag…av sopbilen.

I full frihet

Det är något speciellt att få ta med sig hunden ut i skogen en lite kylig vintermorgon, låta henne slippa kopplet en stund och bara vara såsom hundar egentligen skall vara.

Jag har tur som har en dotter som har en helt fantastisk hund. När dottern sitter i sin lägenhet i Östersund, hukad över allehanda studentlitteratur, då får jag låna hennes hund några dagar och liksom ha henne alldeles för mig själv.

När det vankas helg då går vi upp i skaplig tid, tar bilen och åker mot skogen och där får hon springa som hon vill. Att se hur lycklig hon blir över att få slippa kopplet en stund och få rusa fram mellan träden, över stubbar och omkullfallna träd, det är lycka även för mig.

Jag brukar gömma mig bakom täta granar, bakom stenar och buskage, och efter bara en liten stund är sökandet igång för fullt. Det är alltid en oerhört glad hund som hittar mig.

Väl hemma igen, och när kvällen nalkas, kryper hon upp i soffan bredvid mig, lägger huvudet på min mage och somnar gott.

Vi skall fortsätta trivas tillsammans, Steira och jag.

Ett ständigt nyhetsflöde om vidrigheter

Vardagar tar det mig ca tjugo till tjugofem minuter att ta mig till jobbet per bil. Den arla morgonstunden brukar kunna innebära avkoppling och en stund för eftertanke. Det kan alltså vara en ganska behaglig resa med radiolyssnande.

Jag lyssnar nästan alltid på radions P1 då. Man blir liksom ganska utled på den ständigt återkommande musiken i P4. P1 kör en lång nyhetssändning från kl. 06.00 och nyhetsutbudet brukar kunna vara tämligen varierande. Oftast är det en hel del politik, blandat med nyheter från jordens alla hörn, men den senaste tiden har nyhetssändningen lika gärna kunnat vara en CD-skiva, instoppad i bilens stereo. Nyheterna har huvudsakligen handlat om kriget som ännu rasar i Syrien och om stridigheterna som tilltar allt mer i Sydsudan.

Från båda de här områdena tilltar flyktingströmmarna för varje dag som går. Länders ambassader stängs och både FN och hjälporganisationer verkar stå maktlösa inför faktum. Det blir lite enformigt att lyssna på de här nyheterna varje dag men på något sätt känns det ändå angeläget att ta del av och försöka förstå vad det är som händer. Det man i första hand förstår är att det som vanligt, när det uppstår krig i ett land, är civila som till största delen kommer till skada och som lider den största nöden.

Den gångna helgen fick jag en bok i present av en av mina systrar. Det är boken om reportern Martin Schibbye och fotografen Johan Perssons 438 dagar i Kalityfängelset i Etiopien. Jag visste att boken var skriven och jag hade varit lite misstänksam mot en bok, skriven på så kort tid efter deras frigivning ur fängelset. En fråga jag ställt mig tidigare var huruvida det är möjligt att åstadkomma en intressant, spännande och innehållsrik bok, grundad på faktiska händelser, på den tid som gått sedan de benådades den 10 september 2012.

Svaret på den frågan är otvetydigt ja! I alla fall gäller det den här boken. De senaste dagarna är det inte fullmånen som hållit mig vaken. Det är innehållet i boken.

Baserad på ca tusen sidor dagboksanteckningar, brev, intervjuer och förhörsprotokoll har de här två grabbarna skrivit en bok som beskriver de mest fasansfulla händelser man kan tänka sig. Att frivilligt och olagligt ta sig in i Ogadenområdet i Etiopien, via Somalia och med hjälp av gerillan, är inget man tar sig för med hur som helst.

Man kan tycka att ”de får skylla sig själva” om de blir tagna, fångna eller dödade och i viss mån är det väl så. Utan frilansjournalister som de här två, som till varje pris vill visa världen vad profit kan ställa till med i ett område och ett land som det aktuella, skulle vi ha mycket svårt att få reda på vad som händer och sker där ett folkmord pågår och där ett västligt företag, i form av ett skurkaktigt oljebolag, är medskyldigt.

Nyheterna i P1 och händelserna i Ogaden, som beskrivs i boken, är sammantaget en mycket stor portion elände att ta till sig av. Jag kan inte annat än uppmana er alla att införskaffa boken. Den är välskriven och den är skriven på ett sätt som gör den svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa den. Den bidrar också, i allra högsta grad, till en om möjligt ännu större förståelse för de enorma flyktingströmmar som rör sig norrut över jordklotet, från ett delvis söndertrasat Afrika. 1 miljon flyktingar, i flyktinglägret Dadaab i Kenya, talar sitt tydliga språk.

 

En vacker vinterdag

Under några helger har jag gått upp i arla morgonstund, med förhoppning om klart väder och förutsättningar för vackra gryningsbilder. Det har liksom inte ”velat sig”. Varje gång jag tittat ut genom sovrumsfönstret har det varit helmulet och det har bara varit att vänta till nästa helg. 

Vardagarna däremot har, den senaste tiden, bjudit på fantastiska fullmånevyer och högst dramatiska soluppgångar men, när jag jobbar har jag inte möjlighet att fånga dem på bild.

Idag, söndag den 19 januari, bröt molntäcket upp under förmiddagen och då passade jag på att ta en tur med kameran och då blev det så här:

 

 

Favorit i repris

Sommaren 2006 ringde Haqvin Bergvall mig och sade;

-Kom hit så skall jag berätta en liten historia för dig.

Jag åkte hem till honom och det han berättade blev till en liten artikel, en solskenshistoria, i vår kära hembygdskrönika Ravund. Artikeln blev så bra så den förtjänar en repris.

Haqvin Bergvall, från Pålgård, Hammarstrand, var en trivsam och gemytlig person. Han var en person som jag ofta vände mig till när jag ville ha reda på något från svunna tider härifrån bygden. Dels hade han ett oerhört ”komihåg” och dels var han intresserad av att själv dokumentera historiska tilldragelser, människor, platser m.m. och det gjorde han ofta tillsammans med gode vännen och grannen Lennart Danielsson. Jag hade många trevliga stunder med de ”gubbarna”.

Hur som helst så åkte jag naturligtvis hem till Haqvin redan samma kväll som han ringde mig. Han satt ute på verandan till stugan där han levde de sista åren av sitt liv. I handen hade han en gammal silverrova av märket Omega som han ville berätta om.

Palmsöndagen 1935 fick Haqvin klockan av sin far, Edvard Bergvall, i konfirmationsminne. Edvard i sin tur hade fått den av sin far, Haqvin Bergvall, född 1826. Han fick den 1897 när han följde med sin nästan helt blinde  far till Stockholm för att konsultera en ögonläkare.

Samma år som Haqvin fick den i samband med konfirmationen lämnade hans far in den på renovering och rengöring hos urmakare Friman i Östersund och för att kunna finansiera renoveringen och för att kunna underkasta sig nödig läkarvård, sålde han en gammal  förgylld spegel.

Efter konfirmationen i kyrkan företogs kalas på gården i Gisselgård, Pålgård och då tog Edvard Bergvall upp den nyrenoverade rovan ur sin västficka och gav den till sin son.

Åren 1941 och 1942 byggdes Hammarforsens kraftverk ut och i samband med det hyrde Edvard Bergvall och hans hustru ut rum för övernattning till anläggningsarbetarna. Haqvin var då  i tjugoårsåldern och brukade sova hos dem. Han brukade hänga rovan på en spik på väggen men en dag var den spårlöst borta och trots ihärdigt sökande hittade han den aldrig. Nog hade han sina aningar om var den fanns men något erkännande fick han aldrig.

Inte så många år innan Haqvin gick ur tiden träffade han på en gammal bekant som då gick rakt på sak och frågade om han ville ha tillbaka en silverrova med initialerna EB instansade på baksidan. Naturligtvis blev Haqvin glad att återse den gamla klockan igen och uppskattade också den ärlighet som hans gamle vän, Herbert Eriksson, visade den dagen. Herbert hade köpt den en gång i tiden av en arbetskamrat som tillhörde den ”klockbytarelit” som var vanlig bland anläggningsarbetare. Han hade i många år tänkt ge den tillbaka till den rättmätige ägaren men det hade av olika anledningar inte blivit av.

-Det är roligt med genomärliga människor, minns jag att Haqvin sade till mig den kvällen jag besökte honom.

Etthundrasex år efter att Edvard Bergvall fick rovan av sin far gav Haqvin bort den i sin tur i present till ett av sina barnbarn.

Haqvin Bergvall avled i januari 2009. Det är inte utan att jag saknar mina små möten med honom.

Ett felsteg och det ena gav det andra

För bara en liten stund sedan behövde jag gå ut och hämta mera ved till kaminen. På med jackan och skorna, det är kallt ute. Redan när jag tog det andra steget nerför källartrappen gick det fel. Jag klev i lådan med hundmat!

Då, på bråkdelen av en sekund, kommer en flashback, som handlar om tårta, som blev till ett besök på ett kafé, som blev till ett bakverk, som blev till en expedit på kaféet, som blev till en sybehörsaffär, som blev till en frisör, som blev till en expedit i sybehörsaffären och som slutade i ett sovrum i ett hus, som tillhörde expediten i sybehörsaffären!

Nu blev ni nyfikna va? Bäst vi tar det från början. Det var så här:

Jag skulle alltså hämta ved. Det var då jag klev i lådan med hundmat som stod på ett trappsteg i källartrappen. Medan jag stod där, med ena dojjan i hundkäket, kom jag på en liknande situation som hände för en mängd år sedan. Jag var inte särdeles många år då, sisådär runt sju eller åtta år. Jag hade följt med morsan på affären för att handla och på vägen hem skulle vi in på Fritz Konditori för att hämta en beställd tårta till min systers treårsdag.

Fritz Konditori, denna minnesvärda kultinrättning, med de goda thékakorna, med de fantastiska krämbullarna och de oförglömliga napoleonbakelserna, där man spelade J3 på jukeboxen några år senare. Där jobbade Iris Sundin när jag var liten. Hon var en ängel i mina ögon. Varje gång jag var in där kunde hon inte låta bli att ”sticka åt” mig en chokladboll. Hon visste att jag älskade sådana. Jag glömmer aldrig Iris bara för det.

Väl utkommen ur konditoriet kom morsan på att hon behövde någon typ av sytillbehör, så vi korsade bara gatan för där, på andra sidan, låg den; Shoppet Sytillbehör. Kanske var det bara en trådrulle som skulle inhandlas, jag kommer inte ihåg, men det jag kommer ihåg är att morsan ställde ifrån sig matkassar och…tårtkartongen ute på trappan och uppmanade mig att titta till det där medan hon handlade det hon skulle ha.

Det gjorde jag, i alla fall en liten stund. Vägg i vägg med sybehörsaffären hade nämligen Kjell Brännlund sin herrfrisering. Jag ställde mig och tittade in genom glasrutan på dörren för dit hade jag varit en gång. Med ens var kassar och tårta bortglömda.

Ja, just det, jag var dit en gång! Min farfar tyckte att jag behövde klippa mig så han tog med mig till Kjell och det glömmer jag inte heller.

Kjell hade en typ av sittbräda som var klädd i oxblodsfärgat galon eller skinn, som han placerade på armstöden på frisörstolen och på den skulle man sitta när man var lite för kort i rocken för en klippning. Där satt jag, en gång! Kjell klippte och när jag gissade att han var klar så tog han fram sin fiol och spelade en trudelutt, i stället för att ta av mig skynket han hängt på mig. Sedan måste han ha glömt att han redan klippt mig för han började om igen och jag förstod inte varför. När han äntligen var klar var man i gråten. Man strök med handen över huvudet och det kändes…det kändes…det kändes nästan ingenting!

Jo, förresten, det stacks i handflatan. Jag menar, då hade man redan sett bilder på medlemmarna i Beatles och Hep Stars och inte fanken såg de ut som jag gjorde när jag var klar hos Kjell. Hu vilken upplevelse, men farfar var nöjd.

Naturligtvis kom jag på något annat när jag tittat in till Kjell en stund för jag vände mig bara om och…klev rakt i tårtkartongen! Det var den tårtan. Behöver jag tala om att morsan blev lite upprörd när hon kom ut? Minns för övrigt inte hur det slutade men sannolikt fick Fritz Fahlén göra en ny tårta.

I sybehörsaffären jobbade en dam som hette Lundström. Henne kommer jag ihåg. Det var någon dam ytterligare där men jag kommer inte ihåg vem. När jag var tonåring gjorde jag ett besök i ett av hennes sovrum, på övervåningen i huset där hon och hennes man bodde. Det tog en ände med förskräckelse kan jag säga. Kanske berättar jag mera om den händelsen en annan gång, om ni tjatar litegrann. Bara kanske!

Så här kan det bli när man skall ut och hämta ved och kliver i lådan med hundmat. Nu skall jag se på Taxidriver med Robert De Niro. En riktig kultfilm som tål att ses nästan hur många gånger som helst.

God afton!

 

 

Vad är det månen gör med oss?

Ända sedan man var liten grabb har man hört av människor i ens närhet att de har svårt att sova när det är fullmåne. Själv har jag aldrig haft några som helst problem med det och jag har nästan avfärdat de sömnlösas påståenden om detta fenomen som fantasier och nys.

Men nu har något hänt! De senaste månadernas fullmåneperioder har gjort mig synnerligen förvånad.  Jag   kan   nämligen   inte   sova   dessa   nätter!

 

Inte för att jag bekymrar mig så värst mycket över det. Sover jag inte just när det är fullmåne så sover jag väl en annan natt i stället. Man måste ändå fundera en aning över vad det är som påverkar detta med utebliven sömn. Är det dragningskraften, är det ljuset, är det en nedärvd kvarleva sedan vi var havslevande varelser möjligen? Inte så lätt att veta.

Håll med om att det är lite spännande med fullmånen i alla fall, särskilt på vintern när snön ligger i träden och ljuset kastar långa skuggor i naturen. Själv höjer jag gärna blicken lite extra de här dagarna när det blir så där oerhört vackert. Ibland står jag i fönstren och blickar upp mot månen och funderar;

-Det kan väl aldrig vara möjligt att någon levande varelse satt sin fot där och vem var det som redan var där och filmade i så fall?

Det blir lite spännande att se om det går att sova som vanligt ikväll eller om en bra bok kommer väl till pass.

”Vi har ett flow som lider av diskrepans”

Vad var det som sades egentligen? I den ena intervjun efter den andra, i radio och TV,  slås man emellanåt av hur språk och ord används. Ibland är det både intressant och spännande att försöka förstå vad den som intervjuades avsåg med sitt ordval i svaret på en fråga.

Ni kanske kommer ihåg när jag skrev om ”loopen i p4” här på bloggen. Jag fick lite på tafsen då av musikproducenten Thore Wilhelmsson i Luleå. Han ansåg inte alls, till skillnad från mig, att vissa låtar spelas om och om igen, varje dag, i radions P4. Jag hävdar, med en dåres envishet, att det är så. Det handlar om att näst intill slita ut låtar som för tillfället är på tapeten, med andra ord populära och relativt nya.

Det är i princip samma sak med ord. Plötsligt finns ett ganska nytt och oslitet ord i det dagliga språkbruket hos vissa människor. jag vågar påstå att det i första hand handlar om högt uppsatta tjänstemän, politiker och, ibland också sport- och idrottsmänniskor. Var de där nya orden kommer från kan man fråga sig. De allra flesta har funnits i svenska ordböcker över ansenlig tid men så plötsligt kommer någon på att de går att damma av och använda i tid och otid, i de allra flesta sammanhang.

Jag lyssnade en stund på en intervju i radions P1 idag. Det var förre försvarsministern Mikael Odenberg som uttalade sig om Sveriges försvarspolitik. Jag räknade inte hur många gånger, men noterade, att han nästan hur många gånger som helst använde sig av ordet ”diskrepans”. Utifrån vad intervjun handlade om kan jag, i alla fall nästan, förstå vad han avsåg varje gång han nyttjade ordet, som betyder något i stil med ”störande brist på överensstämmelse”. Det kan, i vissa fall,  handla om skillnaden mellan syfte och metod.

Jag är tämligen övertygad om att majoriteten av de som hörde intervjun inte har en aning om vad ordet betyder. Jag kan ta ett annat exempel. I radions P4 hörde jag en annan intervju, som den gången kom från sportvärlden. En lagledare för någon lagsport, jag kommer inte ihåg vilken, använde ordet ”flow” väldigt frekvent, under en intervju som kanske varade i max tre minuter.

”Vi har ett flow”  sade han. Ett låneord från engelskan som närmast kan översättas med flöde, flyta, rinna, strömma och kanske till och med svalla. Varför krångla till det? Han hade med lätthet kunnat säga att; det går bra för oss. Då hade alla förstått.

Ett ord som var kolossalt populärt för något eller några år sedan var ”implementera”. Ordet användes så till den milda grad att det nästan fick bytas ut mot något annat. Utslitet helt enkelt. Betydelsen var- och är införa eller genomföra. Så oerhört enkla ord att förstå.

Nej, det skall krånglas till och vara märkvärdigt och andemeningen måste väl vara att många inte skall förstå eller?

Ibland känner jag mig som en slags språkpolis och jag måste säga att jag faktiskt tycker att vi skall vårda vårt svenska språk, både i tal och text. Visst, jag fuskar jag också ibland men jag försöker hålla mig inom rimlighetens gränser. Försök lösa ett korsord med låneord eller ”märkvärdiga ord” så får ni se hur enkelt det är.

Något vi skall vårda extra ömt i vårt språkbruk är våra dialekter. De måste respekteras och accepteras, oavsett hur vi uttalar eller skriver orden. Dialekterna är en del av vårt kulturarv.

Tills vidare skall ni få med er ett ord på vägen;

hypernervokustiskadiafragmakontravibrationer

Fundera på det här ordet och hör av er när ni kommit på betydelsen.

/n´Sören