Det var en fredag, i mars 1987

Klockan var 06.30 och jag kom till jobbet i vanlig ordning. Vi brukade ta en kopp kaffe, sitta och småprata och filosofera en stund tillsammans, min arbetskamrat och jag, innan vi körde igång med de dagliga vedermödorna.

Den aktuella fredagen blev ingen annan lika. Redan när jag kom in genom dörren såg jag att något inte stod rätt till. Min arbetskamrat mådde inte bra. Han satt vid skrivbordet, höll sig om sin vänstra arm och talade om att han hade ont. Han hade till och med tagit av sig klockan.

Han hade haft ont sedan fyratiden på morgonen och nu hade det blivit värre. Jag sade till honom att vi skulle ringa ambulans men han avböjde, bestämt! Han ville vänta tills växeln öppnade på hälsocentralen så kunde han ringa själv. Jag insisterade men han avböjde på nytt.

En timme senare var han död.

Jag gjorde allt jag kunde för att rädda hans liv och jag hade andra arbetskamrater som också hjälpte till, i väntan på ambulans, men inget hjälpte. Den fredagen är en av de värsta dagarna i mitt liv. Gunnar blev 58 år.

Vi hade jobbat tillsammans i ganska många år och vi hade lärt känna varandra på alla sätt. Vi kom väldigt bra överens men visst hände det att vi kom ihop oss också. Konstigt vore det väl annars. Vi umgicks en del på fritiden också. Jag och min dåvarande hustru hälsade på hos Gunnar och hans hustru någon gång då och då och ibland var de hos oss. Vi var på fester tillsammans och vi hade allmänt trevligt tillsammans.

När Gunnar gick bort kom jag och hans hustru varandra närmare på något sätt. Jag kände det som att för henne var jag den sista som varit Gunnar nära, den sista timmen av hans liv. Egentligen borde det ha varit hon men hon lade någon typ av värdering i att det var jag. Hon visste hur jag hade kämpat för att rädda hans liv.

Den första tiden efteråt hälsade jag på hos henne ganska ofta, vilket var det mest naturliga. Hon bodde kvar i deras gemensamma hem under ett antal år men så träffade hon en ny livskamrat och så småningom bestämde hon sig för att sälja huset och de flyttade till en lägenhet i Hammarstrand. Hon och hennes nya livskamrat verkade trivas alldeles utmärkt med sina respektive liv och tillvaron tillsammans. Vi träffades ute på byn lite då och då och jag lovade, flera gånger, att jag skulle komma och hälsa på dem.

Varför blev det aldrig så? Varför fick jag aldrig ”tummen ur” och tog mig tid till några besök? Jag har egentligen inget svar. Det bara blev så. Mitt liv har under resans gång förändrats radikalt, flera gånger, och kanske finns där en förklaring. Kanske blir det bara så, att ibland gör tidens gång att saker och ting förändras och man liksom kommer ifrån varandra. Det borde naturligtvis inte vara så.

I slutet av förra veckan nåddes jag av budet att Ingrid lämnat detta jordiska. Jag hann inte hälsa på henne. Inte ens när hon blev ensam igen. Jag har så dåligt samvete nu och jag skäms.

En sak är säker, jag glömmer er aldrig, Gunnar och Ingrid.

-Vila i frid Ingrid.

 

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *