Favorit i repris

Sommaren 2006 ringde Haqvin Bergvall mig och sade;

-Kom hit så skall jag berätta en liten historia för dig.

Jag åkte hem till honom och det han berättade blev till en liten artikel, en solskenshistoria, i vår kära hembygdskrönika Ravund. Artikeln blev så bra så den förtjänar en repris.

Haqvin Bergvall, från Pålgård, Hammarstrand, var en trivsam och gemytlig person. Han var en person som jag ofta vände mig till när jag ville ha reda på något från svunna tider härifrån bygden. Dels hade han ett oerhört ”komihåg” och dels var han intresserad av att själv dokumentera historiska tilldragelser, människor, platser m.m. och det gjorde han ofta tillsammans med gode vännen och grannen Lennart Danielsson. Jag hade många trevliga stunder med de ”gubbarna”.

Hur som helst så åkte jag naturligtvis hem till Haqvin redan samma kväll som han ringde mig. Han satt ute på verandan till stugan där han levde de sista åren av sitt liv. I handen hade han en gammal silverrova av märket Omega som han ville berätta om.

Palmsöndagen 1935 fick Haqvin klockan av sin far, Edvard Bergvall, i konfirmationsminne. Edvard i sin tur hade fått den av sin far, Haqvin Bergvall, född 1826. Han fick den 1897 när han följde med sin nästan helt blinde  far till Stockholm för att konsultera en ögonläkare.

Samma år som Haqvin fick den i samband med konfirmationen lämnade hans far in den på renovering och rengöring hos urmakare Friman i Östersund och för att kunna finansiera renoveringen och för att kunna underkasta sig nödig läkarvård, sålde han en gammal  förgylld spegel.

Efter konfirmationen i kyrkan företogs kalas på gården i Gisselgård, Pålgård och då tog Edvard Bergvall upp den nyrenoverade rovan ur sin västficka och gav den till sin son.

Åren 1941 och 1942 byggdes Hammarforsens kraftverk ut och i samband med det hyrde Edvard Bergvall och hans hustru ut rum för övernattning till anläggningsarbetarna. Haqvin var då  i tjugoårsåldern och brukade sova hos dem. Han brukade hänga rovan på en spik på väggen men en dag var den spårlöst borta och trots ihärdigt sökande hittade han den aldrig. Nog hade han sina aningar om var den fanns men något erkännande fick han aldrig.

Inte så många år innan Haqvin gick ur tiden träffade han på en gammal bekant som då gick rakt på sak och frågade om han ville ha tillbaka en silverrova med initialerna EB instansade på baksidan. Naturligtvis blev Haqvin glad att återse den gamla klockan igen och uppskattade också den ärlighet som hans gamle vän, Herbert Eriksson, visade den dagen. Herbert hade köpt den en gång i tiden av en arbetskamrat som tillhörde den ”klockbytarelit” som var vanlig bland anläggningsarbetare. Han hade i många år tänkt ge den tillbaka till den rättmätige ägaren men det hade av olika anledningar inte blivit av.

-Det är roligt med genomärliga människor, minns jag att Haqvin sade till mig den kvällen jag besökte honom.

Etthundrasex år efter att Edvard Bergvall fick rovan av sin far gav Haqvin bort den i sin tur i present till ett av sina barnbarn.

Haqvin Bergvall avled i januari 2009. Det är inte utan att jag saknar mina små möten med honom.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *