-Har du ramla av då, sa den fan!

Jag hittade vårt gamla album med skivor nyligen. Ett album fyllt med EP-skivor, eller singlar, om man föredrar det. Det blev en nostalgisk stund där framför den gamla stereobänken.

Där finns skivor med Thore Skogman, Anna-Lena Löfgren, Ray Charles, Sammy Davies Jr, Östen Warnerbring, Hep Stars, Billy Vaughns Orkester, Jan Höiland m.fl. och så finns plattan med Lars Ekborg som kom 1969; Bunta Ihop Dom. Jag var bara tvungen att lyssna på den igen.

I monologen nämner Lars Ekborg bl.a. en gubbe, som frågar om han har ramlat av grisbilen. Sådant är ju fullt möjligt i en humoristisk monolog. Själv kan jag stoltsera med att ha ramlat av sopbilen!

-Ja, det är alldeles sant. Det är många år sedan men jag kommer ihåg det väldigt tydligt, av den enkla anledningen att det gjorde så förtvivlat ont. Hur gick då det till? Jo, det var så här;

Av många hyss, påhitt och upptåg, som jag och mina jämnåriga kamrater höll på med, var nog detta med att tjuvåka med sopbilen det mest idiotiska. På den tiden, vi pratar alltså 1960-tal, åkte kommunens renhållningsarbetare runt bland hus och gårdar och hämtade hushållens sopsäckar. Tänk vilken service va? Det var långt innan ordet källsortering var uppfunnet,  långt innan tiden kom när köksskåp och källartrappor skall fyllas till bristningsgränsen med hushållssopor som skall till ÅVC eller till de lite varstans uppställda sorteringscontainrarna.

På den tiden gick ”renhållningsgubbarna” ända in till sopskåpen, tog ur säcken ur skåpet och bar den på ryggen till sopbilen, som då var en ganska vanlig lastbil. Service, javisst. Hälsofrämjande för ”gubbarna”, nej knappast.

Det blev till en sport att gömma sig för ”gubbarna” på lämpligt ställe, och varje gång som de lastat en säck och skulle åka vidare, rusa fram och grabba tag i flakets överdel och väl hängande där, ta sig mellan gårdarna. Det funkade oftast rätt bra. Det var nära mellan villorna där jag växte upp så turerna blev inte så långa.  Vi brukade ägna oss åt den här hobbyn tillsammans, mina kompisar och jag.

Så en dag, då tidpunkten med facit var väldigt illa vald,  fick jag för mig att tjuvåka alldeles själv. På andra sidan vägen där jag växte upp fanns då ett äldreboende, ett pensionärshem som det hette då. Där, bland vildvuxna rosenbuskar, hade jag gömt mig när jag såg att sopbilen var på ingående. De hämtade alltid sopor där från ett antal sopställ. När herrar Hellström och Jakobsson lastat klart och skulle åka vidare rusade jag fram, hoppade upp så jag fick tag i flaket, och så bar det iväg.

Runt huset, ut på vägen och…de brukade ju stanna hos Åström…och hos Olsén…hos Sjöberg… men inte just den här dagen! In på Idrottsvägen och farten bara ökade. Nu var jag illa ute! Jag vet naturligtvis inte än idag var de hade tänkt sig men förmodligen kanske iväg på frukost.

När ekipaget nådde korsningen vid Solgränd orkade mina små fingrar inte längre. De raknade helt enkelt.

Likt en torped på torra land tog jag mark och plöjde en fåra i väggruset med hela min kropp. De första sekunderna brukar det inte göra så där förskräckligt ont när man slår sig men när signalen nått hjärnan ordentligt och man fattat vad som hänt, då gör det desto mera ont. Och det gjorde det!

Fy för bövelen vad jag slog mig! På något sätt tog jag mig stapplande hem till min mor som chockades av det hon såg när jag kom in. Av tröja och byxor återstod endast trasor och ur alla revor rann det blod. Jag var totalt sönderskrubbad. Jag hade grus överallt, till och med i läppar och tandkött satt det fast.

Jag kommer än idag ihåg hur morsan försökte duscha av mig det värsta och sedan vidtog arbetet, att medelst pincett, plocka grus ur min kropp. Det tog sin tid kan jag säga. Resten av det dygnet blev jag liggande på rygg för den hade klarat sig skapligt.

Den turen med sopbilen blev i alla fall min sista.

-Har du ramla av då, sa den fan!

-Ja, skulle jag ha kunnat svara, det har jag…av sopbilen.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *