Det var en fredag, i mars 1987

Klockan var 06.30 och jag kom till jobbet i vanlig ordning. Vi brukade ta en kopp kaffe, sitta och småprata och filosofera en stund tillsammans, min arbetskamrat och jag, innan vi körde igång med de dagliga vedermödorna.

Den aktuella fredagen blev ingen annan lika. Redan när jag kom in genom dörren såg jag att något inte stod rätt till. Min arbetskamrat mådde inte bra. Han satt vid skrivbordet, höll sig om sin vänstra arm och talade om att han hade ont. Han hade till och med tagit av sig klockan.

Han hade haft ont sedan fyratiden på morgonen och nu hade det blivit värre. Jag sade till honom att vi skulle ringa ambulans men han avböjde, bestämt! Han ville vänta tills växeln öppnade på hälsocentralen så kunde han ringa själv. Jag insisterade men han avböjde på nytt.

En timme senare var han död.

Jag gjorde allt jag kunde för att rädda hans liv och jag hade andra arbetskamrater som också hjälpte till, i väntan på ambulans, men inget hjälpte. Den fredagen är en av de värsta dagarna i mitt liv. Gunnar blev 58 år.

Vi hade jobbat tillsammans i ganska många år och vi hade lärt känna varandra på alla sätt. Vi kom väldigt bra överens men visst hände det att vi kom ihop oss också. Konstigt vore det väl annars. Vi umgicks en del på fritiden också. Jag och min dåvarande hustru hälsade på hos Gunnar och hans hustru någon gång då och då och ibland var de hos oss. Vi var på fester tillsammans och vi hade allmänt trevligt tillsammans.

När Gunnar gick bort kom jag och hans hustru varandra närmare på något sätt. Jag kände det som att för henne var jag den sista som varit Gunnar nära, den sista timmen av hans liv. Egentligen borde det ha varit hon men hon lade någon typ av värdering i att det var jag. Hon visste hur jag hade kämpat för att rädda hans liv.

Den första tiden efteråt hälsade jag på hos henne ganska ofta, vilket var det mest naturliga. Hon bodde kvar i deras gemensamma hem under ett antal år men så träffade hon en ny livskamrat och så småningom bestämde hon sig för att sälja huset och de flyttade till en lägenhet i Hammarstrand. Hon och hennes nya livskamrat verkade trivas alldeles utmärkt med sina respektive liv och tillvaron tillsammans. Vi träffades ute på byn lite då och då och jag lovade, flera gånger, att jag skulle komma och hälsa på dem.

Varför blev det aldrig så? Varför fick jag aldrig ”tummen ur” och tog mig tid till några besök? Jag har egentligen inget svar. Det bara blev så. Mitt liv har under resans gång förändrats radikalt, flera gånger, och kanske finns där en förklaring. Kanske blir det bara så, att ibland gör tidens gång att saker och ting förändras och man liksom kommer ifrån varandra. Det borde naturligtvis inte vara så.

I slutet av förra veckan nåddes jag av budet att Ingrid lämnat detta jordiska. Jag hann inte hälsa på henne. Inte ens när hon blev ensam igen. Jag har så dåligt samvete nu och jag skäms.

En sak är säker, jag glömmer er aldrig, Gunnar och Ingrid.

-Vila i frid Ingrid.

 

En gång var Haqvin till Stockholm

Den dagen Haqvin fyllde 50 år sade han;

-Åldern börjar ta ut sin rätt!

Vad han inte visste då var att han hade nära 45 år kvar att leva.

För ganska många år sedan fick jag låna ett kassettband av en granne.

Lyssna på det här, sade han! Kvalitén på ljudet är väldigt dålig men en del går att höra.

Jag tog hem bandet, satte in det i en kassettbandspelare och försökte, med yttersta ansträngning, lyssna till en intervju som två av Haqvin Backlunds brors barnbarn gjorde med honom runt 1985. Inspelningen var verkligen dålig. Den var gjord med en liten kassettbandspelare när Haqvin hade flyttat till ett äldreboende i Hammarstrand.

Jag tog med bandet till en musikstudio där jag fick hjälp att reducera brus och andra bakgrundsljud och plötsligt var ljudet fullt acceptabelt. Det var en lång intervju där Haqvin berättade om sitt liv, som tog sin början redan 1892 i en liten by, strax utanför Hammarstrand.

Haqvin var först med mycket i byn, och det var i sig inte så konstigt. När han var ung fanns det bara någon enstaka gård till i närheten. Han var först med körkort och innehav av bil, en T-Ford från 1920. Han var först med att få telefon indragen i sitt hus och han var förste innehavaren av en radioapparat, ett hemmabygge som en släkting tillverkat.

Jag kommer ihåg Haqvin ganska väl. En oerhört medveten och kunnig liten man som, med hjälp av böcker och tidskrifter, höll sig ajour om såväl lokala som värdsliga företeelser. Vid sidan om frimärkssamlande var nog detta med att läsa och lyssna sig till kunskap om dåtida händelser i världen hans stora intresse. Inte mycket gick honom förbi och han kunde nog betecknas som lite av ett vandrande uppslagsverk i nutid, då! Att han inte var så hög över havet kommer jag ihåg av att han på äldre dar, någon gång per vecka, tog sin lilla ”folkvagn” och åkte in till Hammarstrand för att handla. Det man såg av Haqvin i bilen var i princip bara en hatt vid ratten. Bilen lämnade han i utkanten av samhället och gick till fots den sista biten till affären.

För att återgå till intervjun på bandet så berättar han här en hel del om sitt liv, allt ifrån sin barndom i det hem där han levde hela sitt liv, då han fick varva skolgång med allehanda sysslor på gården, till hur slitsamt det var med skogsarbete och hur han för fyra kronor per dag var med och byggde vägen mot Böle by.

Han berättar om sin barndoms jular och han berättar om när han ansvarade för socknens mantalsskrivning, då han gick runt i byarna och inhämtade uppgifter om både folk och fä. Han berättar också om när den första vattenledningen grävdes in till byn.

Intervjun är ganska lång och jag önskar att det vore möjligt att lägga ut den på bloggen, för alla att ta del av. Tyvärr blir filen för stor för det men jag skall fundera på en alternativ lösning.

Haqvin Backlund levde ett sparsamt liv, utan några som helst större utsvävningar.

En gång i sitt liv gjorde han en längre resa. Den gick till kungliga huvudstaden. Längre bort än så var han aldrig. Han gick ur tiden i maj 1987.

 

Vissa dagar känns liksom extra bra!

Idag blev det en sådan dag. Om jag hade slagit mig på tummen eller om det krånglat så där omåttligt som det kan göra ibland så hade det inte gjort något. Ingenting alls! När jag åkte hem från jobbet kändes det bara så bra att jag har ALLA mina fina arbetskamrater välbehållna. Att det blir lite materiella skador ibland, det gör inget!

 

Skivspelar´n

Såg för andra gången den härliga filmen ”När Rocken Kom till Sveg” härom kvällen. Såg också intervjun med ”Kingen” där han berättar om filmen och om turnén på 80 livespelningar som han och hans medmusikanter skall ut på. Han berättade i intervjun om hur det var när han själv fastnade för just rockmusiken. Det blev lite av en ”flashback” för mig.

Hur tydligt som helst kommer jag ihåg den gamla radiogrammofonen som fanns hos min farmor och farfar, en pjäs som inrymde skivspelare. radio och plats för ett antal grammofonskivor. Där upplevde jag själv för första gången gungande rockmusik, allra mest när plattan från Sun Records, med Elvis Presley, placerades på skivtallriken och Jailhouse Rock fyllde ”kammar´n” med toner. Jisses vad det svängde! Det gick ju inte att sitta stilla.

http://www.youtube.com/watch?v=qka6JrKUM5U

Tänk vilka rubriker den musiken gav upphov till i USA när det begav sig. Den var ett fördärv för dåtidens ungdom och den gav upphov till uselt leverne, ansågs det. När Elvis livespelningar filmade fick hans kroppsrörelser inte filmas och han uppmanades att stå stilla på scen.

I skåpet fanns ganska många plattor, de flesta gamla stenkakor med musik av bl.a. Alice Babs, Les Paul, ”Cacka” Israelsson, Jussi Björling och många fler. Jag lyssnade på allt som fanns att tillgå där, om och om igen, varje gång jag var där. Plattan jag slet mest på var nog ändå den med Les Paul och Mary Ford, med låtarna Johnny och Vaya Con Dios. Les Paul var en av de stora pionjärerna.. Han var en av de mest inflytelserika personerna genom tiderna när det kommer till utvecklandet av elektriska musikinstrument och inspelningstekniker. Han var en av de första att skapa en elgitarr som Gibson utvecklade vidare och som sedan dess har fått bära hans namn.

http://www.youtube.com/watch?v=aMuyC7C-08s

Med tiden fick den gamla skivspelaren skatta åt förgängelsen. Det kom modernare utrustning och inte förstod man att den en dag skulle pryda sin plats igen. Så oerhört trist. Den ersattes med en liten resegrammofon och den använde jag flitigt, ända tills den dag det införskaffades en liten grammofon som kopplades till en radio i det hem där jag växte upp. Farsan lånade bort ett antal gamla plattor, bl.a. originalinspelningar från Sun Studios i Nashville Tennessee, men han fick aldrig tillbaka dem. Om möjligt ännu mera trist.

Än finns dock ett antal gamla stenkakor kvar av dem jag spelade som liten grabb och för ett antal år sedan fick jag köpa en gammal radiogrammofon av en kompis och den pryder verkligen sin plats idag, tillsammans med några liknande pjäser som står här.

Vi tar och kollar vilken platta det är som ligger på skivtallriken.

Det är Alice Babs och Harry Arnolds orkester med låtarna Vildandens sång och Fiskeflottan vänder hem, inspelade den 6 augusti 1952. Några andra plattor som definitivt hör hemma i radiogrammofonen är de här.

Karl-Erik ”Cacka” Israelsson: http://www.youtube.com/watch?v=ukEWRXlFV-E

Anton Karas: http://www.youtube.com/watch?v=r8jN1treRKQ

Simon Brehm: http://www.youtube.com/watch?v=pC7u3UgN3s4

Jussi Björling: http://www.youtube.com/watch?v=lN2BDqQXZFE

Alice Babs: http://www.youtube.com/watch?v=9iDeM9EqOAo

En av de plattor som jag är allra mest rädd om idag är inspelad i just Sun Studios i Nashville 1970. Johnny Cash, The Singing Storyteller.

De här plattorna, radiogrammofonerna, och skivspelarna är i mina ögon ett lika stort kulturarv som mycket annat och jag skall vårda dem ömt. En dag hoppas jag att någon av mina barn vill vårda det arvet vidare.

Torpet på sluttningen

En vacker sensommarkväll, i augusti förra året, företog jag och en god vän en liten exkursion. Vi skulle försöka hitta rester av Hanstorpet. Promenaden var inte så lång men icke desto mindre besvärlig!

Någon gång runt 1970 var jag dit. Då fanns stugan kvar på sluttningen av Rasaberget. Visserligen var taket inrasat och väggarna hade börjat ge med sig men än höll det robusta timret emot. Jag minns att det togs en bild när någon av oss i sällskapet satt på den gamla stenbron men den bilden har tyvärr kommit bort. Det är synd! Den bilden hade visat hur oerhört otillgängligt stugan låg.

På vår vandring upp mot bergets fot nu senast fick vi verkligen anstränga oss för att ta oss fram. Bland ungskog, sly, brännässlor, stubbar och stenar ömsom snubblade och ömsom ramlade vi oss uppför sluttningen mot den förmodade platsen för torpet. Till slut var vi framme där rester av stugan borde finnas men…där fanns ingenting. De enda tecken på, att där någonsin funnits en byggnad, var en mindre platå, några stenar som kanske markerade var hörnen på stengrunden varit samt några gamla vinbärsbuskar och Kejsarkronor. Det var mycket märkligt. Jag hade förväntat mig att något skulle finnas kvar. Nog för att naturen brukar ta tillbaka i ganska snabb takt men det här var konstigt.

Faktum är att det en gång i tiden fanns tre byggnader där. Torpet, en liten ladugård med plats för två kor samt ett litet ”sommarkök”. Det har min mor berättat. Torpet var ett drängtorp som tillhörde dåvarande Skoglins gård, några hundra meter därifrån. Där fanns en gång i tiden ett jordbruk och dit kom Hans Renstedt, född 1855 i Graninge, som dräng 1873. Han hade sin bostad på gården fram till 1882 men året efter finns han noterad i kyrkböckerna som avflyttad.

Han hade träffat Thilda Edholm från Kullsta och 1882 gifte de sig och flyttade upp till det lilla drängtorpet på bergssluttningen.

Hans och Thilda skaffade två kor till sitt lilla hushåll. De skulle bidra till familjens försörjning för vi kan antaga att en dränglön nog knappast var så hög. Ett litet småbruk på en näst intill otillgänglig plats. I ganska tät följd föddes sedan fem barn. Fem söner som tog sig ut i livet och som valde lite olika inriktningar på sina liv. En blev yrkesmilitär, två blev träarbetare och var med på ett antal kraftverksbyggen.

 

 

På det gamla fotot framgår det att marken runt torpet lutade ordentligt.

 

-Fångdammen i Trosa är Albins, sade Thilda när sonen jobbade där som byggbas.

En av sönerna avled i sviterna av TBC när han var bara 20 år.

Hans Renstedt jobbade kvar på Skoglins gård fram till sin pensionering.

Till våren skall jag ta mig upp på sluttningen igen. Kanske hittar jag några rester av det gamla torpet när växtligheten inte är så frodig och täcker marken. Hans var nämligen en av mina förfäder.

Min granne har ett världsrekord

Jag har hälsat på en av mina grannar ikväll. Förutom att vi fikade av hennes goda julkakor har vi tittat på en av hennes samlingar, en samling som består av 18st pärmar, fyllda med med julklappspapper.

Ingrid Westin, Kullsta, har samlat på lite av varje genom åren. Jag kommer ihåg hennes kaffekannor som stod uppradade på hyllor och i skåp, när hon fortfarande bodde kvar på ”gål´n” där hon och maken drev jordbruk i många år. I hennes bokhyllor finns idag också en gedigen samling av både dödsannonser, sorgbrev och tidningsurklipp, allt insatta i prydlig ordning i pärmar. De fick hon efter sin mor, som klippt lokala nyhetsinslag ända sedan 1938. Ingrid har fortsatt att klippa sedan hon fick dem och de består idag av en omfattande samling.

Den mest omfattande samlingen är den med julklappspapper. Den är både enastående och imponerande. Ingrid har samlat papper sedan 1982, då hon och dottern var i Sollefteå och handlade julklappar och hon plötsligt kom på att hon skulle börja samla. Den dagen kom hon hem utan julklappar men med ganska många olika julklappspapper.

Med åren blev det så många olika sorter att hon 2001 gjorde en framställan till Guinnes Rekordbok om ett världsrekordförsök. Då bestod samlingen av 3 102 olika papper, varje ark i A4 storlek, insatta i plastfickor i pärmar. Guinnes Rekordbok undersökte om hennes samling möjligen var den största och året efter, alltså 2002, kom beslutet. Ingrid hade världens största samling av julklappspapper. Därefter har samlandet tidvis varit mera sporadiskt men med tiden har Ingrid blivit känd för sitt samlande och lite nu och då dyker det upp nya papper från människor som känner till henne och som är vänliga nog att skicka dem till henne.

Idag vet Ingrid inte riktigt vad hon skall göra av samlingen, som numera består av inte mindre än 4 123st papper, de äldsta från slutet av 1890-talet. I en liten ”loggbok” har hon fört noggranna anteckningar om samlingen, allt för att på något sätt hålla reda på vilka som redan ingår i samlingen när det anländer nya.

-Jag vet inte om någon av mina barn eller barnbarn är intresserade av att ta över allt, säger Ingrid. Det är en ganska skrymmande mängd pärmar.

Hon har tidigare försökt sälja samlingen och en tid fanns det en person i Danmark som var lite intresserad av den men det blev aldrig något köp.

Jag tycker hon skall ha den kvar och fortsätta samla.

-Vi får se, säger hon när jag går hem i sena kvällen, efter att jag bläddrat igenom några av de 18 pärmarna. En helt fantastisk samling.