Miljötänk? – Goddag yxskaft!

För några månader sedan försökte en körlärare här i Hammarstrand lära en ”gammal hund att sitta”, d.v.s. lära en sur gubbe att köra bil med tungt släp, d.v.s. lära mig att köra bil med tungt släp! Jag undrar hur många gånger körläraren tänkte och här är en karl som tror att han kan allt om bilkörning fast det är 36 år sedan han tog körkort? Säkert ganska många gånger under de fyra lektioner det tog mig att bli godkänd för uppkörning.

Jag har alltså kört bil ganska länge, faktiskt utan några större missöden också. Några omgångar böter för fortkörning har jag inkasserat och jag har blivit påkörd några gånger också men för övrigt har det gått rätt bra. Alltså kan jag bilkörning…eller? Det kan väl inte ha hänt så mycket när det kommer till trafikregler, teknikutveckling, körsätt, trafikintensitet och inte miljötänk heller, på nära 40 år?

Jo, det var just det där med miljö jag ville komma till. Visst är det bra att tänka miljö, helt klart. Det är också bra att bilarna blir allt mer miljövänliga. Men ibland känns det liksom lite ”överkurs” det där.

Det var i början av den andra lektionen som jag fick en ”pekpinne” av körlärar´n. Jag gjorde nämligen fel när jag skulle starta bilen och åka iväg med den där hästfinkan som hängde på kroken. Jag gjorde bara som jag brukar göra; startar bilen, sätter på mig bältet, i med växeln, släpp handbromsen och iväg. DET VAR PLÖTSLIGT FEL! VA FAN!

Nu skulle jag plötsligt göra allt det där, utom att starta bilen, vilket skulle ske allra sist! Det stavas nämligen Ecodriving.

Jag har funderat på det där, till och från ett tag. Det finns nämligen ett och annat som får Ecodriving att kännas patetiskt, löjligt och ”pink i havet” när vi diskuterar miljöförbättringar. Kyotoavtal i all ära och skattepåslag på bränsle för flyg- och sjöfart men lika förbannat fortsätter vi att spy ut enorma mängder föroreningar runt vår ömtåliga Tellus. Jag undrar om inte vi letar miljöförbättringar på fel ställe. Bilden nedan får symbolisera mina funderingar. Eller vad säger du, körlärar´n?

Så här ser det ut, vad gäller flygtrafik i stora delar av världen, i princip 365 dagar om året.

 

 

 

Magnus blev 8 år

I april är det 44 år sedan en tragedi inträffade i centrala Hammarstrand. Det var en vacker vårdag när solen sken och vattnet porlade längs vägarna. Ni vet en sådan där vårdag när man liksom känner att man lever upp igen efter vintern. Den dagen förbyttes dock skoningslöst till en dag av sorg och förtvivlan.

Jag var ute med några kompisar längs gatan där jag växte upp. Jag var 10 år och alldeles säkert var vi ute i snöslasket och gjorde ”dammar” i backen ner mot Centralgatan, som löper genom samhället. I bakgrunden brusade trafiken som den normalt brukade göra.

Plötsligt ser vi en annan av våra kamrater komma springande mot oss och redan på håll kunde vi ana att det var något speciellt han ville. När han kom närmare såg vi närmast fasa och skräck i hans ögon och han skrek, fast vi var nära;

-Magnus har blivit överkörd!

Som jag kommer ihåg det så gick det nog inte in riktigt så där omedelbart. Vilken Magnus var det och hur visste den här kompisen att det hade hänt? Jo, han hade helt enkelt passerat strax efter att det hade hänt.

Det vi gjorde därefter skulle vi aldrig ha gjort men nyfikenheten hos några 10-åriga grabbar blev för stor. Vi sprang, allt vad benen bar, ner till olycksplatsen och där, under en lastbil, täckt med en gammal trasmatta, fanns det som var kvar av Magnus.

Några personer stod bredvid den svårt chockade lastbilschauffören, som knappast fattat vad som hänt. Därom vittnade hans handlande på platsen. Tillsammans med en kamrat hade Magnus gått längs trottoaren och, som jag kommer ihåg det, hade de lekt och busat med varandra. Plötsligt hade Magnus sprungit ut i gatan och säkert hade chauffören gjort vad han kunde för att undvika att köra på honom men…olyckan och tragedin var ett faktum.

Vi blev kvar där en stund, jag och kompisarna, och det som fortfarande sitter som en allt för tydlig bild på min näthinna är när pappan till den omkomne grabben kom åkande i sin bil, såg vad som hade hänt, men visste inte att det var hans son som låg under lastbilen. Det var så fullkomligt makabert så det går inte att beskriva.

Magnus och jag var inte direkt kamrater men vi kände till varandra. Han var en pigg och glad kille som tyckte oerhört mycket om att spela ishockey och åka skridskor och han var duktig på det också för sin ålder.

Det dröjde lång tid innan jag kunde sova en hel natt, utan att vakna till bilderna av olyckan. Många funderingar, under lång tid, kring liv och död och varför. Magnus skulle ha blivit 52 år nu i mars men hans liv blev bara lite drygt 8 år långt.

Vem var skyldig, vem skall dömas och vem skall döma?

Satt i bilen på väg hem från jobbet idag, strax efter 16.00. Min vana trogen lyssnade jag på radions P1, där många intressanta program sänds. Programmet var Studio Ett och inslaget handlade om en tragisk trafikolycka, där journalisten Fredrik Laurin var inblandad. Programmet gav, i alla fall mig, många funderingar kring bilkörning, ansvar, rättsliga efterspel och allt det han berättade.

Olyckan skedde på E4:an, söder om Vagnhärad, på annandag jul. I halkan fick bilen som han själv körde sladd i det hala väglaget, slog runt och hamnade slutligen på taket, på vägbanan! Ett antal personer i mötande fordon uppmärksammade vad som hänt och stannade för att hjälpa till. I bilen fanns fyra medpassagerare, inklusive hans son, och alla var de oskadda. Då, när alla var ute ur bilen, kom en bil med fyra ungdomar, i hög hastighet och körde in i Laurins bil, varvid en person omkom och bl.a. han själv och sonen skadades svårt.

När Laurin, efter två månader i koma, vaknade upp till medvetande igen fick han veta att föraren av den påkörande bilen friats från ansvar för det som hände och därmed undkommit straffpåföljd. Det har gjort Laurin förgrymmad och han anser nu att den unge mannen, som körde bilen, skall fråntas körkortet.

Frågan är; var han skyldig till påkörningen eller var det den mänskliga faktorn som blev avgörande? Olyckan med Laurins bil hade redan skett men gjorde den unge bilföraren sig skyldig till oaktsamhet när han körde på bil och personer? Det var flera fordon och personer på vägen och det var halt väglag. Måste alltid någon dömas och vem skall avgöra var gränsen för oaktsamhet går?

Många funderingar blev det. Lyssna gärna på programmet via länken nedan!

http://sverigesradio.se/p1

 

 

 

Efterlysning

När jag gjorde mina första år i Ravundkommittén ägnade jag mig mestadels åt en idrottskrönika som vi med tiden fick lägga ner. Han som gjorde krönikan före mig, numera bortgångne Sven Jonsson, hade ett mera genuint idrottsintresse än mig. När han slutade överlämnade han en bild till mig som han ville att jag skulle förvalta och eventuellt göra något av i framtiden.

Jag har förvaltat den men har däremot inte lyckats göra något av den. Helt enkelt för att jag inte lyckats hitta fakta kring den.

Bilden är, som framgår, från en skidtävling. Platsen torde vara alldeles i närheten av Ehingers och Hammargårdens/Anderssons gårdar i Hammarstrand. Bilden har, med ålderns rätt, ganska dålig kvalité och texten som är skriven på den är svår att tyda. Med hjälp av förstoringsglas har jag kommit fram till följande:

”Lappen till Jonas Nilsson, segraren å 6 mil, vid Länstäfvlingen i Ragunda 1921”

Är det möjligen någon av ÖP:s läsare som vet något om historiska skidtävlingar i länet eller var man kan söka fakta?  Vore kul att få lite vetskap om tävlingen som bilden härrör till.

/Sören

 

Ekfras – Vad är det?

För snart ett år sedan var jag på en slags skrivarkurs. Där fick jag lära mig ett nytt ord, nämligen Ekfras. Jag hade aldrig hört ordet tidigare men det kanske många av Er har gjort. En Ekfras kan var såväl lång som kort. Ni som inte vet vad ordet betyder kan fundera över det en stund, utan att googla ordet, medan jag försöker mig på att göra en. Med utgångspunkt från den kanske ni listar ut vad en Ekfras är.

Det fanns mycket svårmod i sinnet bakom den skämtsamma och ofta uppsluppna fasaden. Han var ofta sällskapets clown och muntergök och de komiska och underfundiga kommentarerna om det ena och det andra avlöste ständigt varandra.

Hade jag inte vetat vem som gjort blyertsteckningen hade jag kanske tolkat den på ett lite annorlunda sätt.  Nu råkar jag veta att bakom tungsinnet låg lång tids bitterhet över vad livet tidvis erbjöd. En uppväxt, bestående av arbete i unga år och därtill en rad besvikelser i det hem där han växte upp, skapade något av två personer i en kropp.

Moderns allt för tidiga bortgång präglade hela hans liv på ett sätt som kanske inte någon riktigt förstod förrän många år senare. Mot familjen hade det funnits tillit och misstro, syskonkärlek och näst intill hat.

Pennan och handen, som format bilden ovan, gav uttryck för vad han tidvis kände och upplevde. Trots att han ganska tidigt flyttade hemifrån och bildade en egen liten familj kunde han aldrig glömma det som gick så fel. Särskilt påtagligt blev det vid vissa tillfällen under året och vad det riktigt bottnade i vet jag, uppriktigt, inte alls.

Tungsinnet fick man ta på allvar. Det fanns förtvivlan, det fanns hot, det fanns rop på hjälp och det fanns gränslös ilska. Att sjukdom skulle bli en följd, av sinnebilden av en människa i tidvis djupaste nöd, var ingen överraskning.  Ytterligare en tung ryggsäck att bära på under många år. Jag är glad att jag kunde vara till hjälp vid många tillfällen.

Jag tror och hoppas att han ändå, under många år av sitt liv, levde ganska nöjd med sin tillvaro, med arbete och fritid. Jag vet också att han bar sin yrkesskicklighet med ett visst mått av stolthet. Det var med all rätt.

Bilden av mannen på trästolen är inget annat än ett självporträtt, såsom han upplevde tillvaron under långa perioder av sitt liv. Hans sista stund på jorden blev i ensamhet. Jag hoppas att han nu har en tillvaro som ger honom mera glädje och harmoni, där bekymmer och oro är ett bleknat minne blott.

Ekfras

Ekfra´s, betecknar i modern litteraturvetenskap litterära texter som beskriver och tolkar faktiskt existerande eller fiktiva bildkonstverk.

 

Vedspisen – En glödhet historia

Jag tog reda på en gammal vedspis en gång, för att den var så fin och för att jag behövde den i ett hus som jag renoverade. Den spisen blev ett slags kapitel i mitt liv och först nu, 17 år senare, har sista raderna i det kapitlet skrivits.

Spisen stod i ett rivningshus på en gård där jag och min dåvarande sambo hyrde ett hus. Jag hade aldrig tidigare sett den modellen av vedspis men insåg också att den säkert var i behov av renovering om jag skulle ta reda på den. Vi var i full färd med att renovera ett hus som vi köpt och där i köket skulle den kunna pryda sin plats. Enligt uppgifter som gick att få fram var den sannolikt installerad runt 1946, på övervåningen i det hus som nu var färdigt för rivning.

Jag frågade ägaren om jag fick ta reda på spisen och det fick jag. Nästa steg blev därmed att på något sätt få ut den ur huset. Hade den gått att få upp på övervåningen en gång i tiden så skulle det naturligtvis gå att få ner den också. Jag förberedde farsan och några vänner på ett lite mödosamt arbete utför en trappa men innan vi med gemensamma krafter skulle bära ut den så kunde jag nog plocka bort så mycket som möjligt av det som vägde tungt.

En söndagsmorgon skred jag till verket. Med några kraftiga ryck lyckades jag få ut spisen ur muren och en bit ut på köksgolvet. Väl där kunde jag konstatera att ena gaveln på spisen var vackert kaklad i grönt och dessutom förberedd för elementanslutning. Därefter plockades plattor och häll bort men när jag lossade den emaljerade fronten uppstod ett smärre problem när följande hände;

Spisen föll ihop i en rykande hög, bestående av aska, sot, eldfast lera och brännjärn!

Där stod jag, med spisfronten lutad mot mina ben och sotet rykande runt öronen. Det var bara att bära ner alla beståndsdelarna på släpvagnen och frakta iväg. Därefter ringde jag farsan och sade:

-Du, jag har burit ut spisen själv. Jag behöver ingen hjälp.

-Du ljuger svarade han. Det är inte möjligt.

Nu började arbetet med renovering och ihopmontering. Alla brännjärn blästrades, svetsades och rostskyddsmålades. Nu var det ”bara” att sätta ihop eländet igen…trodde jag! Det visade sig vara näst intill omöjligt. Alla järn skulle på något sätt träs i varandra, i slitsar och spår. Första försöket slutade med att hälften blev över. Andra försöket slutade med att en tredjedel av järnen blev över. Det var nu som spisen på allvar började ge upphov till värme, eller snarare överhettning.

Jag tog några dagars ledighet för att kyla ner temperament och tålamod. Under tiden pratade min sambo med sin syster som drev bokhandel. Hon kom med ett bra tips.

-Ring Kungliga Biblioteket och fråga om det möjligtvis finns trycksaker eller broschyrer kvar om spisen sedan den tillverkades. Och tänk, det gjorde det! Själv hade jag kontaktat en firma som brukar annonsera vedspisar i tidningen Land och frågat om de kände till en vedspis av märket Serva, vilket de inte gjorde.

-Skicka hit alla delarna så skall vi montera ihop spisen till dig blev svaret.

-Nix, sade jag. Den spisen tänker jag vara ensam om, under förutsättning att jag får ihop den.

Broschyrerna från Kungliga Biblioteket var inte bara till stor hjälp vid monteringen av brännjärnen, de berättade också en del om spisen, om olika modeller och om priset då spisen var ny. Dock inget om vilket företag som tillverkat den. Det sista var lite retfullt. Jag ville så gärna att spisen skulle ha en historia.

Nåväl, tredje försöket till sammansättning av alla delar lyckades galant. Men det kan jag säga, hade motsatsen uppstått hade spisen varit nedgrävd på tippen idag. Återstod bara lite tungt jobb med att få spisen på plats i köket och sedan inmurad.

Nu har den stått där i 17 år och jag tycker fortfarande att den är vacker. Den fick dessutom bli avgörande för färgvalet när köket skulle målas och tapetseras. Den är naturligtvis omodern i sin utformning men avger en fantastisk värme. Den används nästan dagligen under vinterhalvåret och det är bra. Jag bor inte i huset längre men den nya ägaren uppskattar verkligen att spisen finns där.

Det enda som retat mig en aning under alla år är att jag inte vetat spisens ursprung men, förra veckan kunde jag, som sagt var, sätta punkt för detta kapitel. Av en slump gjorde jag, som så många gånger tidigare, en sökning på webben och plötsligt fick jag napp. En tidning som ges ut i Katrineholm hade en artikel om företaget Katrineholmsspisen. Där berättades om smeden Gustav Robert Grönkvist som kom till Katrineholm, mest för att sko järnvägsstinsens häst, men som också startade Grönkvists Mekaniska Verkstad (GMV) 1891 och 1916 AB Grönkvists Gjuterier. Det senare ombildades senare till AB Pump-Separators Gjuterier och blev ett av Sveriges modernaste inom den aktuella branschen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1917 övertogs företaget av Pumpseparator som från 1929 började tillverkade bl.a. vedspisar av märkena Velox, Iva, Katrineholm och dessutom Serva.

På ugnsluckorna finns ornamentet SPG – Serva Panngjuteri. Historien om spisen, som när den var ny kostade 350kr,  blev på något sätt fullbordad.

Äntligen!

Magi igen, på högsta nivå!

Jag gör som igår, jag utelämnar alla funderingar på ett blogginlägg som handlar om något annat än det vi bevittnat idag igen. Idrottshistoria är skapad av det svenska skidlandslaget vid OS 2014. Idag vill jag nog lyfta fram Lars Nelson, på samma sätt som vi hyllade Charlotte Kalla igår. En tappad skida, upphämtning och kontrollerad åkning resten av loppet. Enastående! STORT GRATTIS till GULDET igen!

 

Det är magiskt!

Nog skulle man kunna skriva om allt möjligt, en lördag i februari 2014. Men just den här lördagen känns allt annat, än att rikta det allra största GRATTIS man kan frambringa till det svenska damlaget på stafetten i OS, så oerhört onödigt.

Det Charlotte Kalla gjorde på sista sträckan är en bragd av sällan skådat slag och det är bara att tacka för fantastisk underhållning.

Jag säger bara STORT GRATTIS till Guldet igen!

Med kraft i nyporna

Vid första anblicken av Erik blev jag lite skraj. Han såg nästan skräckinjagande ut och han hade bestämda åsikter om det mesta men innerst inne var han snäll och omtänksam.

Erik från Stöde var lite av ”allt i allo” när det skulle byggas hyreshus i Bispgården för många år sedan. Han var först på plats när företaget som skulle bygga fastigheterna skulle etablera på arbetsplatsen. Han byggde såghus och han såg till så baracker, byggmaterial, containrar och annat hamnade på rätt plats. Han var närmare två meter lång och nästan atletiskt byggd, sin ålder till trots. Hans händer var stora som dasslock och hammaren som han ofta använde såg ut som en leksak i nävarna på honom.

Erik hade seglat på de sju haven i yngre dagar men hade valt att mönstra av för att få ett lite lugnare liv och valde då att börja jobba som snickare och träarbetare. När jag träffade honom på bygget hade han bara några få år kvar till pensionen och han såg fram emot den.

Till bygget kom också ansvarige byggbasen för företaget. Han hette Lasse och var en något disträ och lite vilsekommen person. Han var också snäll men väldigt godtrogen och lättpåverkad i många sammanhang, något som låg honom i fatet emellanåt. Lasse var duktig på det han skulle göra, nämligen läsa ritningar, mäta, kontrollera, och leda arbetet men tog sig ibland för med saker som han nog borde överlämnat till de som var mera praktiska i byggandets konst.

Jag blev själv åsyna vittne till en lite komisk situation vid ett tillfälle. Bygget var långt framskridet och det skulle spacklas golv. Naturligtvis användes flytspackel, som via en pump och slang lades ut i lägenhet efter lägenhet. I änden på slangen satt en kran som fick öppnas och stängas efter behov av spackel och det var i sig en konst att beräkna mängden spackel som behövdes. En dag kom Lasse på att han skulle flytspackla själv.

-Hur fan skall detta sluta, sade Erik när han såg Lasse greppa slangen och skrida till verket.

Det gjorde mig nyfiken så jag gick in i utrymmet som skulle spacklas och där stod Lasse, i full gång med slang och kran. Det såg ut att gå riktigt bra. Då ringde hans telefon!

Först skulle Lasse hitta fickan som telefonen fanns i och sedan skulle han komma ihåg att stänga kranen på slangen och slutligen svara i telefon. Han hittade telefonen, han svarade i telefonen men glömde att stänga kranen! Snart var hans tankar på helt annat håll och spacklet hamnade inte bara på golvet. Det hamnade på väggar, det hamnade i fel rum, det hamnade i verktygslådor och, en del hamnade på golvet där det faktiskt skulle vara.

Eriks misstankar hade visat sig stämma.

Något Erik noterade ganska omgående, när vi började jobba på platsen, var att företaget som jag jobbade för inte hade någon rastbarack till oss. Vi fick sitta i bilen med våra matlådor, termosar och mackor, oavsett väder! Tre, ibland fyra personer, fick samsas om utrymmet i en bil rätt ofta. Det tyckte Erik var dumt och oansvarigt och det irriterade honom, som den omtänksamme person han var.

En dag, när det regnade obarmhärtigt, fick han nog. Han gick och hämtade Lasse när vi hade rast. Lasse hade egentligen inget att göra med våra förhållanden på arbetsplatsen men när Erik ville något då lyssnade man.

-Ser du inte hur grabbarna har det? Det är ju för jävligt hur de får sitta när de har rast, sade han till Lasse och för att riktigt bestyrka sin upprördhet över situationen tog han upp en femtumsspik ur fickan på sina snickarbyxor. Den höll han upp framför ansiktet på Lasse och sade med eftertryck;

-Om du inte ser till att skaffa fram en barack till grabbarna så skall jag vrida den här runt halsen på dig, i det att han böjde spiken mellan sina fingrarna som hade den varit gjord av lakrits.

Erik var inte att leka med och vi, vi fick en barack, alldeles för oss själva.

 

Det ordnar sig!

Hundpromenad i mörka februarikvällen. Bra väder, skönt att röra på sig, funderingar, tankar, intryck, bekanta jag möter. När benen sätter fart blir det fart på tankarna också. Lite märklig koppling det där.

Strax innan jag var hemma kom en sådan där konstig tanke, som hör hemma långt tillbaka i tiden, men som nästan alltid är lika aktuell. Det ordnar sig.

När jag var liten var jag nog som de flesta andra smågrabbar. Jag gillade att vara ute och leka, busa, spela fotboll, klättra, komma hem med smutsiga byxor, cykla och allt annat som förgyller tillvaron när man är liten. Vad var bättre än en lerig grusväg om våren, ett vattenfyllt dike, en grönskande fotbollsplan eller en förbjuden byggarbetsplats?

Det hände emellanåt att visst missnöje uppstod när man kom hem och behövde byta brallor för tredje gången samma dag. Det var aldrig några stora problem. Morsan knotade en liten stund och sedan var det bra. Det finns dock ett specifikt tillfälle som jag av någon anledning aldrig glömmer.

Det var just en sådan där blöt vårdag som jag kom hem efter att ha hamnat lite för djupt i ett dike i närheten av vårt hem. Förmodligen fanns det orsak till att morsan blev lite extra förbannad just den gången. Jag fick mig en avhyvling och det var ju inte så kul. Men just den dagen hade vi besök hemma. Det var min ”låtsasmorbror” och ”extrapappa” som var där. Jag tyckte mycket om honom. Han var alltid skojfrisk och hittade ofta på roliga saker tillsammans med mig. Jag såg upp till honom tyckte om att tillbringa tid med honom.

Mitt uppe i morsans missnöjesyttring över mina blöta kläder tittade han på henne och sade helt lugnt;

-Det ordnar sig!

Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Det kändes så tryggt att höra. Det var ju egentligen inget problem. Just de där orden fastnade i mitt medvetande så till den milda grad att de alltid finns där, redo att plockas fram och användas, igen och igen och igen. Närhelst de behövs.

De allra flesta har nog mer än en gång i livet haft svåra stunder, som varit tunga att ta sig igenom. Det har jag haft. Det har funnits tillfällen när allt sett så hopplöst ut att ingen lösning funnits i sikte. Då har orden gått att plocka fram;

-Det ordnar sig! På något sätt gör det alltid det.

Det kan ta lite tid men har man bara ork att hålla ut så finner man att det faktiskt finns en mening bakom de där orden.

När jag blev förälder och mina barn började växa upp till egna individer, med tankar och funderingar kring livet och dess vedermödor, har jag alltid kommit ihåg att stötta dem med just de där orden som betytt så mycket för mig själv. Det ordnar sig.

Jag har två döttrar, med oerhört olika personlighet. Den ena lugn och trygg, med fötterna djupt i myllan var än hon befinner sig. Hon är ganska lika mig i det att hon gärna vill ha lite ”koll på läget” i förväg. Lite planerande och förutseende.

Den andra lever mera för dagen. Tar saker och ting som de kommer och är samtidigt en lite mera sökande person, som ännu inte riktigt hittat sin plats i livet. Hon är förvisso mitt i tonåren så annat vore kanske konstigt.

Som förälder behöver man stötta och hjälpa lite då och då. Frågorna kring livet kan vara många och svåra och det finns inte alltid några givna svar. Det viktiga för mig är ändå att inge dem hopp när frågorna hopat sig och svaren uteblivit. Allt går inte alltid att förklara men kan jag bara ge dem några små råd och ord på vägen, något att förlita sig till, så har jag i alla fall gett dem en bit av trygghet.

Det är då de där tre orden, sammanvävda till en mening, kommer så bra till pass;

Det ordnar sig! På något sätt gör det alltid det.

För några år sedan fick jag bekräftelse på att att min äldsta dotter verkligen tagit fasta på dessa ord. Det kändes bara så bra.

Tids nog, när hon har åldern inne, får min yngsta dotter så gärna visa mig dem igen, om hon vill.