En lite märklig historia

Det blev en skogspromenad med hunden idag igen. Ända sedan jag var barn har jag gått den här skogen, fram och tillbaka, härs och tvärs, och ändå har jag missat stöftingen ända fram till förra helgen.

Den korsade min väg idag igen och jag kunde inte annat än stanna till och ta en bild på den. Stöftingen har stått där, lutad mot trädet, i många år. Den saken är klar. Sannolikheten för att den en gång tillhört Karl Nilsson från Rävanäset är tämligen stor.

Jag blev stående där en god stund och för mitt inre spelades en film upp, i form av mängder av stillbilder och bilderna blev till en något märklig historia, fylld av minnen och känslor.

Jag skall försöka ta det från början. Försök hänga med nu.

Karl Nilsson var född i Rävanäset 1910. Hans far hette Oskar Nilsson och även han var född i byn 1883. Oskar hade fyra helsyskon och två halvsyskon. Dessutom fanns ett fosterbarn, Hulda Engström, född i Gevåg, i familjen. Runt 25-årsåldern träffade Oskar en flicka, Eugenia (Gena) Forsberg, från grannbyn Gullbacken. Det bar sig inte bättre än att hon efter några år blev med barn och då var Oskar och hon ännu inte gifta. Sådant sågs inte med blida ögon på den tiden så det blev till att planera för bröllop. Men av någon anledning dröjde det med äktenskapet, närmare bestämt fem år.

När bröllopsplanerna väl var igång, och långt framskridna, hade Eugenia sytt upp sin bröllopsklänning och övriga bestyr, med kalas och annat, var också i princip färdigplanerade. Då hände det osannolika. Oskar ångrade sig. Något hade hänt som fick honom att helt tappa besinningen och att överge sin tilltänkta hustru. Snart kom sanning och orsak till brytningen fram; familjen Nilssons fosterdotter Hulda var gravid och det var Oskar som var far till barnet!

Om det var en olyckshändelse eller om det var på något sätt planerat får vi aldrig veta. Det vi vet är att hon födde hennes och Oskars son Gunnar 1916. Då var alltså Oskars och Eugenias son Karl  sex år. Oskar gifte sig med Hulda i stället. Här måste också förklaras att Eugenia också var fosterbarn i byn. Hon kom från Gullbacken till familjen David Edström i Rävanäset 1896. Hon blev då granne med Oskar Nilsson och hans familj.

När Oskars föräldrar var borta övertog han och Hulda gården och  med tiden blev det sonen Gunnar som ärvde den. Eugenia i sin tur fick ärva hemmet efter sina fosterföräldrar, tillsammans med ett annat fosterbarn som också fanns i den gården. Det blev dock Eugenia som så småningom bodde kvar och efter henne sonen Karl, som gifte sig med Hilda från Lit och fick två barn.

För att ytterligare krångla till den här historien, och göra den om möjligt ännu mera obegriplig, så fanns hos familjen David Edström, en piga, Alva Backman, bördig från Håsjö. Under sin tid som piga på gården blev också hon utomäktenskapligt gravid och födde sonen Rune. Då hon var ung och oförmögen till att ta hand om sin son förbarmade sig David Edström och hans hustru Sigrid samt fosterdottern Eugenia över denne Rune. En mindre stuga uppfördes på gården där Alva, Eugenia, Rune och Karl fick bo.

Eugenia ärvde, som tidigare nämnts, gården och hon bodde kvar där med sonen Karl fram till sin bortgång. Också Rune blev kvar på gården, i den stugan som David byggde till honom och modern. Karl jobbade med skogsarbete och tillsammans med hustrun Hilda drev han sitt småbruk, med Rune till sin hjälp.

För att helt återgå till Karl och till den stunden jag hade i skogen idag när jag hittade stöftingen, så kom jag ihåg den sista gången jag träffade honom. När han var i sextioårsåldern drabbades han av en hjärnblödning och de sista dagarna av hans liv var jag med farsan och hälsade på honom på Östersunds sjukhus. Då var jag 11 år.  Jag kommer ihåg hur vi pratade om när jag försökte rida på hans nordsvensk Brunte, genom att kliva upp på hagen och hoppa upp på hans rygg. Brunte var fullkomligt ointresserad av att bära någon på ryggen och stod lugnt kvar och åt sitt gräs hur än jag försökte få honom att gå.

Kalle Nilsson till vänster om hästen och hjälpredan Rune Backman till höger. Rune bodde kvar på gården i nästan hela sitt.

Vi pratade också om när jag som 10-åring skulle hjälpa honom att köra in hö från hässjorna ute på ängarna. Jag hade aldrig kört med häst och hövagn innan och det var nog bara någon högre makts försyn som bidrog till att bagarstugan mitt i byn står kvar än idag. Jag minns hur Kalle skrek från lägdan när han såg att jag kört fast vagnen i stugknuten och Brunte drog för fullt för att komma loss. Det knakade betänkligt i timret men på något sätt fick jag hästen att backa.

Jag kommer också ihåg Kalles sista ord till mig innan vi lämnade honom. Jag var på väg ut genom dörren när han ropade efter mig och undrade om han inte skulle få tacka mig för att jag hjälpt honom och så ville han ha en kram.

Jag kan fortfarande förnimma hans kraftiga och valkiga hand i min, jag tyckte den kändes så varm.

Några dagar senare var Kalle borta.

Stöftingen vid trädet återberättade en historia för mig idag, medan jag väntade på hunden.

 

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *