Det ordnar sig!

Hundpromenad i mörka februarikvällen. Bra väder, skönt att röra på sig, funderingar, tankar, intryck, bekanta jag möter. När benen sätter fart blir det fart på tankarna också. Lite märklig koppling det där.

Strax innan jag var hemma kom en sådan där konstig tanke, som hör hemma långt tillbaka i tiden, men som nästan alltid är lika aktuell. Det ordnar sig.

När jag var liten var jag nog som de flesta andra smågrabbar. Jag gillade att vara ute och leka, busa, spela fotboll, klättra, komma hem med smutsiga byxor, cykla och allt annat som förgyller tillvaron när man är liten. Vad var bättre än en lerig grusväg om våren, ett vattenfyllt dike, en grönskande fotbollsplan eller en förbjuden byggarbetsplats?

Det hände emellanåt att visst missnöje uppstod när man kom hem och behövde byta brallor för tredje gången samma dag. Det var aldrig några stora problem. Morsan knotade en liten stund och sedan var det bra. Det finns dock ett specifikt tillfälle som jag av någon anledning aldrig glömmer.

Det var just en sådan där blöt vårdag som jag kom hem efter att ha hamnat lite för djupt i ett dike i närheten av vårt hem. Förmodligen fanns det orsak till att morsan blev lite extra förbannad just den gången. Jag fick mig en avhyvling och det var ju inte så kul. Men just den dagen hade vi besök hemma. Det var min ”låtsasmorbror” och ”extrapappa” som var där. Jag tyckte mycket om honom. Han var alltid skojfrisk och hittade ofta på roliga saker tillsammans med mig. Jag såg upp till honom tyckte om att tillbringa tid med honom.

Mitt uppe i morsans missnöjesyttring över mina blöta kläder tittade han på henne och sade helt lugnt;

-Det ordnar sig!

Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Det kändes så tryggt att höra. Det var ju egentligen inget problem. Just de där orden fastnade i mitt medvetande så till den milda grad att de alltid finns där, redo att plockas fram och användas, igen och igen och igen. Närhelst de behövs.

De allra flesta har nog mer än en gång i livet haft svåra stunder, som varit tunga att ta sig igenom. Det har jag haft. Det har funnits tillfällen när allt sett så hopplöst ut att ingen lösning funnits i sikte. Då har orden gått att plocka fram;

-Det ordnar sig! På något sätt gör det alltid det.

Det kan ta lite tid men har man bara ork att hålla ut så finner man att det faktiskt finns en mening bakom de där orden.

När jag blev förälder och mina barn började växa upp till egna individer, med tankar och funderingar kring livet och dess vedermödor, har jag alltid kommit ihåg att stötta dem med just de där orden som betytt så mycket för mig själv. Det ordnar sig.

Jag har två döttrar, med oerhört olika personlighet. Den ena lugn och trygg, med fötterna djupt i myllan var än hon befinner sig. Hon är ganska lika mig i det att hon gärna vill ha lite ”koll på läget” i förväg. Lite planerande och förutseende.

Den andra lever mera för dagen. Tar saker och ting som de kommer och är samtidigt en lite mera sökande person, som ännu inte riktigt hittat sin plats i livet. Hon är förvisso mitt i tonåren så annat vore kanske konstigt.

Som förälder behöver man stötta och hjälpa lite då och då. Frågorna kring livet kan vara många och svåra och det finns inte alltid några givna svar. Det viktiga för mig är ändå att inge dem hopp när frågorna hopat sig och svaren uteblivit. Allt går inte alltid att förklara men kan jag bara ge dem några små råd och ord på vägen, något att förlita sig till, så har jag i alla fall gett dem en bit av trygghet.

Det är då de där tre orden, sammanvävda till en mening, kommer så bra till pass;

Det ordnar sig! På något sätt gör det alltid det.

För några år sedan fick jag bekräftelse på att att min äldsta dotter verkligen tagit fasta på dessa ord. Det kändes bara så bra.

Tids nog, när hon har åldern inne, får min yngsta dotter så gärna visa mig dem igen, om hon vill.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *