Med kraft i nyporna

Vid första anblicken av Erik blev jag lite skraj. Han såg nästan skräckinjagande ut och han hade bestämda åsikter om det mesta men innerst inne var han snäll och omtänksam.

Erik från Stöde var lite av ”allt i allo” när det skulle byggas hyreshus i Bispgården för många år sedan. Han var först på plats när företaget som skulle bygga fastigheterna skulle etablera på arbetsplatsen. Han byggde såghus och han såg till så baracker, byggmaterial, containrar och annat hamnade på rätt plats. Han var närmare två meter lång och nästan atletiskt byggd, sin ålder till trots. Hans händer var stora som dasslock och hammaren som han ofta använde såg ut som en leksak i nävarna på honom.

Erik hade seglat på de sju haven i yngre dagar men hade valt att mönstra av för att få ett lite lugnare liv och valde då att börja jobba som snickare och träarbetare. När jag träffade honom på bygget hade han bara några få år kvar till pensionen och han såg fram emot den.

Till bygget kom också ansvarige byggbasen för företaget. Han hette Lasse och var en något disträ och lite vilsekommen person. Han var också snäll men väldigt godtrogen och lättpåverkad i många sammanhang, något som låg honom i fatet emellanåt. Lasse var duktig på det han skulle göra, nämligen läsa ritningar, mäta, kontrollera, och leda arbetet men tog sig ibland för med saker som han nog borde överlämnat till de som var mera praktiska i byggandets konst.

Jag blev själv åsyna vittne till en lite komisk situation vid ett tillfälle. Bygget var långt framskridet och det skulle spacklas golv. Naturligtvis användes flytspackel, som via en pump och slang lades ut i lägenhet efter lägenhet. I änden på slangen satt en kran som fick öppnas och stängas efter behov av spackel och det var i sig en konst att beräkna mängden spackel som behövdes. En dag kom Lasse på att han skulle flytspackla själv.

-Hur fan skall detta sluta, sade Erik när han såg Lasse greppa slangen och skrida till verket.

Det gjorde mig nyfiken så jag gick in i utrymmet som skulle spacklas och där stod Lasse, i full gång med slang och kran. Det såg ut att gå riktigt bra. Då ringde hans telefon!

Först skulle Lasse hitta fickan som telefonen fanns i och sedan skulle han komma ihåg att stänga kranen på slangen och slutligen svara i telefon. Han hittade telefonen, han svarade i telefonen men glömde att stänga kranen! Snart var hans tankar på helt annat håll och spacklet hamnade inte bara på golvet. Det hamnade på väggar, det hamnade i fel rum, det hamnade i verktygslådor och, en del hamnade på golvet där det faktiskt skulle vara.

Eriks misstankar hade visat sig stämma.

Något Erik noterade ganska omgående, när vi började jobba på platsen, var att företaget som jag jobbade för inte hade någon rastbarack till oss. Vi fick sitta i bilen med våra matlådor, termosar och mackor, oavsett väder! Tre, ibland fyra personer, fick samsas om utrymmet i en bil rätt ofta. Det tyckte Erik var dumt och oansvarigt och det irriterade honom, som den omtänksamme person han var.

En dag, när det regnade obarmhärtigt, fick han nog. Han gick och hämtade Lasse när vi hade rast. Lasse hade egentligen inget att göra med våra förhållanden på arbetsplatsen men när Erik ville något då lyssnade man.

-Ser du inte hur grabbarna har det? Det är ju för jävligt hur de får sitta när de har rast, sade han till Lasse och för att riktigt bestyrka sin upprördhet över situationen tog han upp en femtumsspik ur fickan på sina snickarbyxor. Den höll han upp framför ansiktet på Lasse och sade med eftertryck;

-Om du inte ser till att skaffa fram en barack till grabbarna så skall jag vrida den här runt halsen på dig, i det att han böjde spiken mellan sina fingrarna som hade den varit gjord av lakrits.

Erik var inte att leka med och vi, vi fick en barack, alldeles för oss själva.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *