Vedspisen – En glödhet historia

Jag tog reda på en gammal vedspis en gång, för att den var så fin och för att jag behövde den i ett hus som jag renoverade. Den spisen blev ett slags kapitel i mitt liv och först nu, 17 år senare, har sista raderna i det kapitlet skrivits.

Spisen stod i ett rivningshus på en gård där jag och min dåvarande sambo hyrde ett hus. Jag hade aldrig tidigare sett den modellen av vedspis men insåg också att den säkert var i behov av renovering om jag skulle ta reda på den. Vi var i full färd med att renovera ett hus som vi köpt och där i köket skulle den kunna pryda sin plats. Enligt uppgifter som gick att få fram var den sannolikt installerad runt 1946, på övervåningen i det hus som nu var färdigt för rivning.

Jag frågade ägaren om jag fick ta reda på spisen och det fick jag. Nästa steg blev därmed att på något sätt få ut den ur huset. Hade den gått att få upp på övervåningen en gång i tiden så skulle det naturligtvis gå att få ner den också. Jag förberedde farsan och några vänner på ett lite mödosamt arbete utför en trappa men innan vi med gemensamma krafter skulle bära ut den så kunde jag nog plocka bort så mycket som möjligt av det som vägde tungt.

En söndagsmorgon skred jag till verket. Med några kraftiga ryck lyckades jag få ut spisen ur muren och en bit ut på köksgolvet. Väl där kunde jag konstatera att ena gaveln på spisen var vackert kaklad i grönt och dessutom förberedd för elementanslutning. Därefter plockades plattor och häll bort men när jag lossade den emaljerade fronten uppstod ett smärre problem när följande hände;

Spisen föll ihop i en rykande hög, bestående av aska, sot, eldfast lera och brännjärn!

Där stod jag, med spisfronten lutad mot mina ben och sotet rykande runt öronen. Det var bara att bära ner alla beståndsdelarna på släpvagnen och frakta iväg. Därefter ringde jag farsan och sade:

-Du, jag har burit ut spisen själv. Jag behöver ingen hjälp.

-Du ljuger svarade han. Det är inte möjligt.

Nu började arbetet med renovering och ihopmontering. Alla brännjärn blästrades, svetsades och rostskyddsmålades. Nu var det ”bara” att sätta ihop eländet igen…trodde jag! Det visade sig vara näst intill omöjligt. Alla järn skulle på något sätt träs i varandra, i slitsar och spår. Första försöket slutade med att hälften blev över. Andra försöket slutade med att en tredjedel av järnen blev över. Det var nu som spisen på allvar började ge upphov till värme, eller snarare överhettning.

Jag tog några dagars ledighet för att kyla ner temperament och tålamod. Under tiden pratade min sambo med sin syster som drev bokhandel. Hon kom med ett bra tips.

-Ring Kungliga Biblioteket och fråga om det möjligtvis finns trycksaker eller broschyrer kvar om spisen sedan den tillverkades. Och tänk, det gjorde det! Själv hade jag kontaktat en firma som brukar annonsera vedspisar i tidningen Land och frågat om de kände till en vedspis av märket Serva, vilket de inte gjorde.

-Skicka hit alla delarna så skall vi montera ihop spisen till dig blev svaret.

-Nix, sade jag. Den spisen tänker jag vara ensam om, under förutsättning att jag får ihop den.

Broschyrerna från Kungliga Biblioteket var inte bara till stor hjälp vid monteringen av brännjärnen, de berättade också en del om spisen, om olika modeller och om priset då spisen var ny. Dock inget om vilket företag som tillverkat den. Det sista var lite retfullt. Jag ville så gärna att spisen skulle ha en historia.

Nåväl, tredje försöket till sammansättning av alla delar lyckades galant. Men det kan jag säga, hade motsatsen uppstått hade spisen varit nedgrävd på tippen idag. Återstod bara lite tungt jobb med att få spisen på plats i köket och sedan inmurad.

Nu har den stått där i 17 år och jag tycker fortfarande att den är vacker. Den fick dessutom bli avgörande för färgvalet när köket skulle målas och tapetseras. Den är naturligtvis omodern i sin utformning men avger en fantastisk värme. Den används nästan dagligen under vinterhalvåret och det är bra. Jag bor inte i huset längre men den nya ägaren uppskattar verkligen att spisen finns där.

Det enda som retat mig en aning under alla år är att jag inte vetat spisens ursprung men, förra veckan kunde jag, som sagt var, sätta punkt för detta kapitel. Av en slump gjorde jag, som så många gånger tidigare, en sökning på webben och plötsligt fick jag napp. En tidning som ges ut i Katrineholm hade en artikel om företaget Katrineholmsspisen. Där berättades om smeden Gustav Robert Grönkvist som kom till Katrineholm, mest för att sko järnvägsstinsens häst, men som också startade Grönkvists Mekaniska Verkstad (GMV) 1891 och 1916 AB Grönkvists Gjuterier. Det senare ombildades senare till AB Pump-Separators Gjuterier och blev ett av Sveriges modernaste inom den aktuella branschen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1917 övertogs företaget av Pumpseparator som från 1929 började tillverkade bl.a. vedspisar av märkena Velox, Iva, Katrineholm och dessutom Serva.

På ugnsluckorna finns ornamentet SPG – Serva Panngjuteri. Historien om spisen, som när den var ny kostade 350kr,  blev på något sätt fullbordad.

Äntligen!

Publicerat av

Sören Olsson

En kommentar till “Vedspisen – En glödhet historia”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *