Magnus blev 8 år

I april är det 44 år sedan en tragedi inträffade i centrala Hammarstrand. Det var en vacker vårdag när solen sken och vattnet porlade längs vägarna. Ni vet en sådan där vårdag när man liksom känner att man lever upp igen efter vintern. Den dagen förbyttes dock skoningslöst till en dag av sorg och förtvivlan.

Jag var ute med några kompisar längs gatan där jag växte upp. Jag var 10 år och alldeles säkert var vi ute i snöslasket och gjorde ”dammar” i backen ner mot Centralgatan, som löper genom samhället. I bakgrunden brusade trafiken som den normalt brukade göra.

Plötsligt ser vi en annan av våra kamrater komma springande mot oss och redan på håll kunde vi ana att det var något speciellt han ville. När han kom närmare såg vi närmast fasa och skräck i hans ögon och han skrek, fast vi var nära;

-Magnus har blivit överkörd!

Som jag kommer ihåg det så gick det nog inte in riktigt så där omedelbart. Vilken Magnus var det och hur visste den här kompisen att det hade hänt? Jo, han hade helt enkelt passerat strax efter att det hade hänt.

Det vi gjorde därefter skulle vi aldrig ha gjort men nyfikenheten hos några 10-åriga grabbar blev för stor. Vi sprang, allt vad benen bar, ner till olycksplatsen och där, under en lastbil, täckt med en gammal trasmatta, fanns det som var kvar av Magnus.

Några personer stod bredvid den svårt chockade lastbilschauffören, som knappast fattat vad som hänt. Därom vittnade hans handlande på platsen. Tillsammans med en kamrat hade Magnus gått längs trottoaren och, som jag kommer ihåg det, hade de lekt och busat med varandra. Plötsligt hade Magnus sprungit ut i gatan och säkert hade chauffören gjort vad han kunde för att undvika att köra på honom men…olyckan och tragedin var ett faktum.

Vi blev kvar där en stund, jag och kompisarna, och det som fortfarande sitter som en allt för tydlig bild på min näthinna är när pappan till den omkomne grabben kom åkande i sin bil, såg vad som hade hänt, men visste inte att det var hans son som låg under lastbilen. Det var så fullkomligt makabert så det går inte att beskriva.

Magnus och jag var inte direkt kamrater men vi kände till varandra. Han var en pigg och glad kille som tyckte oerhört mycket om att spela ishockey och åka skridskor och han var duktig på det också för sin ålder.

Det dröjde lång tid innan jag kunde sova en hel natt, utan att vakna till bilderna av olyckan. Många funderingar, under lång tid, kring liv och död och varför. Magnus skulle ha blivit 52 år nu i mars men hans liv blev bara lite drygt 8 år långt.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *