Apropå Marcus Hellner…

… jag har också åkt en skidtävling! Alla jämförelser med honom därutöver lämnar jag därhän.

Det är förvisso länge sedan nu, säkert mer än 40 år, men dock. Det skulle ordnas med skolmästerskap på Kullstaskolan, gamla skolan naturligtvis, där jag klarade av sex års skolgång. Alla skolor i kommunen var inbjudna att vara med och det var under en lektion som vår lärare plockade fram en klasslista och frågade vilka som ville vara med.

Det fanns två kolumner på den listan. På den ena stod det ”Ja” och på den andra ”Nej”. Elev för elev, bänk för bänk, frågade läraren vilka som ville vara med på skidtävlingen och när frågan ställdes till mig, hörde jag mig själv svara ”Ja”. Jag vet inte än idag vem det egentligen var som svarade. Det var i alla fall inte jag. Jag hade aldrig en enda gång, innan den dagen, funderat på att ställa upp i någon som helst typ av skidtävling. Varken på längden eller utför! Likväl hörde jag min egen röst svara ”Ja” på frågan om jag ville vara med. Jag var dessutom för stolt för att ändra mig.

När jag kom hem från skolan den dagen, och talade om att jag hade för avsikt att ställa upp i en skidtävling, förvånades mina föräldrar en aning, eller kanske väldigt mycket. Jag har inget som helst sportsligt påbrå efter mina föräldrar och det närmaste en skidtävling jag hade varit innan var nog när de ”fornnordiska” Ragundaspelen skulle avgöras i Böletrakten, något eller några år innan skolmästerskapet. Där, i Böle, fick farsan bekänna färg i skidåkningens ädla konst. Jag är övertygad om att det gick till på samma sätt den gången.

Vår familj var där som åskådare, på skidor, när en av traktens bättre dåtida skidåkare kom fram till farsan och frågade om han kunde tänka sig att agera som ”åkande vätskekontroll” och det var utan betänketid som farsan svarade ”ja” på den frågan. Säkert förundrades också han över sitt svar, precis som jag gjorde. Jag kommer än idag ihåg när han spurtade iväg till de i förväg planerade ställena för vätskekontroller längs spåret. Jag är också helt övertygad om att den där vätskan, som fanns i en axelväska, i ett antal flaskor av varierande modell, behövdes mycket mera för farsan än för tävlingsåkaren den dagen. Det var nämligen en helt slutkörd ”vätskekontrollant” som kom tillbaka till tävlingsområdet efteråt.

Nåväl, farsan tyckte nog att det var lite roligt att jag skulle åka skidtävling för samma kväll tog han sig an mina gamla trälaggar av märket Limex med sällan skådad frenesi. Han tillbringade kvällen i pannrummet med mina skidor. Han slipade, han skrapade, han grundvallade med tjära och han letade fram allt vad huset förmådde av skidvallor och blandade och lade på, allt eftersom han gissade sig till att väder och andra förhållanden skulle bli. Jag hade mycket väl bearbetade skidor den dagen jag bar dem med mig till skolan för att tävla.

Det var nervöst den dagen. Det enda jag visste var att de tävlande skulle släppas iväg två och två samtidigt. Den stora frågan var således vem man skulle ställas mot i starten. Så kom då startlistorna och hade jag inte kunnat ana hur det skulle bli? Traktens bäste ungdomsåkare och jag, på startlinjen samtidigt! Rolf Borglund från Lien, som tävlade ganska ofta och mycket när vi var i tidiga ungdomsåren.

Sträckan vi skulle åka var nog knappast mer än kanske 2,5 kilometer, med start och mål vid skolan. Nummerlappen var på och iväg till start. Så bar det iväg. Det började med en ganska lång startraka på slät mark för att sedan bära iväg uppför i 100 meter. Där försvann Rolf! När jag väl tagit mig uppför backen var han redan långt före mig och det kändes ganska meningslöst alltihop. Trots mitt tillkortakommande i paråkning med honom kämpade jag mig fram till målet och där stod Rolf och drack varm saft när jag kom.

Mina farhågor hade besannats. Jag var inget skidåkarämne. Trots farsans idoga vallningsjobb med mina skidor och trots en okuvlig tro på att det skulle gå att åka ifrån många av de andra som ställde upp så blev det inte så.

Ni vet hur det är; det viktiga är inte att segra utan att kämpa väl och det ansåg jag att jag hade gjort. Från den dagen bestämde jag mig för att aldrig ställa upp i någon skidtävling mera och det löftet höll jag. Det blev lite ungdomsfotboll och hockey i stället.

 

 

Möten med människor

Här kommer ett nytt avsnitt av ”Möten med människor” i min vardag. Vi kan se de här inläggen som en liten serie, med en början men utan slut, utan vare sig fasta tidpunkter eller klockslag. De kommer liksom efterhand.

Jag har varit på gränsen idag. Ganska precis på kommungränsen mellan Ragunda och Bräcke. Jag har varit där på ett uppdrag.

För några år sedan fick jag ett likadant uppdrag av min arbetsgivare. En dam hade ringt och ville ha hjälp med sin värmepump. Hon hade investerat i en sådan några år tidigare och funderade nu över om det inte var dags för någon typ av service på den. Vi kom fram till att så var fallet.

När jag kom till hennes lilla hus möttes jag i dörren av en glad och trevlig dam i 75 till 80 års ålder. Just den här dagen var hon både glad och inte glad, mera heligt förbannad å ena sidan men glad för att jag kom å andra sidan. På några minuter hade hon berättat om sin investering och hur hon blivit lovad hjälp med service på pumpen av företaget som levererat den men, varje gång hon ringt och bett om hjälp, hade hon fått svaret ”att det nog inte behövdes”.

Ha nu i åtanke den här späda lilla damen i den åldern, som sitter vid sitt köksbord och berättar om sina enträgna försök att få hjälp med sin pump. Om jag utelämnar alla svordomar som hon avlevererade i sitt omdöme, om både värmepump och företag, så sade hon…nästan ingenting! Ett dylikt vokabulär var inte direkt vad jag väntat mig, om man säger så.

Det var inte helt lätt att hålla sig för skratt så jag tänkte att det är lika bra jag sätter igång med jobbet så det blir gjort. Tjugo minuter senare var jag klar och började plocka ihop mina prylar. Då ropade hon att kaffet var klart och på bordet stod ett helt fat med smörgåsar som hon gjort. En sådan gång kan man inte säga ”nej tack” utan man sätter sig till bords och tar en liten rast. Då satte hon igång igen!

-Och du förstår att när jag ringde den där förb…och så fick jag lära mig en hel radda nya uttryck som jag aldrig provat på tidigare. Nu kunde jag inte hålla mig längre. Jag gapskrattade. Till saken hör att jag känner installatören och han är, i mina ögon, en oerhört snäll och närmast timid människa som nog aldrig skulle höja rösten i något sammanhang eller medvetet göra någon annan människa arg eller upprörd.

Damen frågade vad jag skrattade åt och det var ju enkelt att förklara. Jag sade som det var helt enkelt. Hon såg lite fundersam ut men verkade acceptera mitt svar. Hur som helst så var hon oerhört tacksam över den hjälp hon fick den dagen och öste beröm över både mig och företaget jag jobbar för. Vi fikade klart och sedan åkte jag vidare.

Det gick några månader och så en dag ringde min mobiltelefon. Det var hon igen. Den glada och trevliga damen med det otänkbara vokabuläret.

-Ja hej, var det du som var här och hjälpte mig med den där förb…jäv…eländes pumpj…n?

-Ja, …………….det var jag.

Ja, du förstår att det där jä… företaget som sålde pumpj…n har ju lovat o.s.v.

Nu fick jag lära mig en hel del nya ord igen, den här gången per telefon.

Jag avbröt henne lite försiktigt och meddelade att jag skulle komma in och serva hennes pump igen vid lämpligt tillfälle när jag hade vägarna förbi. Och det gjorde jag.

Ordvalet och omdömet var detsamma som gången innan, fast ännu grövre!

Idag har jag hälsat på henne igen. Nu bor hon inte där längre utan har flyttat in i en lägenhet i Hammarstrand. Hon har huset kvar och skall nog tillbringa sommaren där i alla fall. Idag var det alltså dags för service igen. Hon var lika glad och tacksam för den hjälp hon får som vid mina tidigare besök men idag blev det annorlunda på ett sätt.

Jag hade liksom laddat upp och förberett mig på tyfonen av besvärjelser och omdömen medan jag åkte till henne men, kan ni tänka er, den uteblev helt! Inte en svordom och inga omdömen. Bara tacksamhet. Jag blev nästan ställd.

När jag var klar satte vi oss vid köksbordet igen en liten stund och pratade om ditt och datt och innan jag åkte delade hon en banan med mig. Jag funderar fortfarande på varför det var så annorlunda idag.

Det är roligt och intressant med möten med människor. Jag är säker på att det kommer flera.

Jag har ett kanonjobb!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag har ett oerhört bra jobb och jag trivs alldeles förträffligt med det.

Det som gör det så bra, och som gör att man aldrig tycker att det blir trist och enahanda, är att ena dagen aldrig är den andra lika. Ständigt nya uppdrag och arbetsuppgifter. Ena dagen reparerar man en pelletsbrännare och nästa murar man in en spis och sätter kakel. Nästa dag har det snöat och då snöröjer och skottar man en stund för att sedan byta belysningsarmaturer i en lägenhet eller i ett hus.

Ena dagen får man åka ut i bygderna och reparera allehanda ting på olika ställen och nästa dag sotar man en panna tills man ser ut som Al Jolson i ”nian”. Ena dagen tillbringar man på taket på ett hus, med vidunderlig utsikt, och nästa får man krypa in i skåpet till ett fläktaggregat och tillbringa sex timmar där i 35-gradig värme. Där är utsikten inte så värst inspirerande men det ena tar liksom ut det andra.

Allt har sin tjusning men visst, man funderar ibland. Det kommer tankar och bryderier som får William Shakespeares funderingar att blekna bort och helt falla i glömska;

-Skall man ha långkallingarna på eller skall man lämna dem hemma?

Det är frågan.

En lite märklig historia

Det blev en skogspromenad med hunden idag igen. Ända sedan jag var barn har jag gått den här skogen, fram och tillbaka, härs och tvärs, och ändå har jag missat stöftingen ända fram till förra helgen.

Den korsade min väg idag igen och jag kunde inte annat än stanna till och ta en bild på den. Stöftingen har stått där, lutad mot trädet, i många år. Den saken är klar. Sannolikheten för att den en gång tillhört Karl Nilsson från Rävanäset är tämligen stor.

Jag blev stående där en god stund och för mitt inre spelades en film upp, i form av mängder av stillbilder och bilderna blev till en något märklig historia, fylld av minnen och känslor.

Jag skall försöka ta det från början. Försök hänga med nu.

Karl Nilsson var född i Rävanäset 1910. Hans far hette Oskar Nilsson och även han var född i byn 1883. Oskar hade fyra helsyskon och två halvsyskon. Dessutom fanns ett fosterbarn, Hulda Engström, född i Gevåg, i familjen. Runt 25-årsåldern träffade Oskar en flicka, Eugenia (Gena) Forsberg, från grannbyn Gullbacken. Det bar sig inte bättre än att hon efter några år blev med barn och då var Oskar och hon ännu inte gifta. Sådant sågs inte med blida ögon på den tiden så det blev till att planera för bröllop. Men av någon anledning dröjde det med äktenskapet, närmare bestämt fem år.

När bröllopsplanerna väl var igång, och långt framskridna, hade Eugenia sytt upp sin bröllopsklänning och övriga bestyr, med kalas och annat, var också i princip färdigplanerade. Då hände det osannolika. Oskar ångrade sig. Något hade hänt som fick honom att helt tappa besinningen och att överge sin tilltänkta hustru. Snart kom sanning och orsak till brytningen fram; familjen Nilssons fosterdotter Hulda var gravid och det var Oskar som var far till barnet!

Om det var en olyckshändelse eller om det var på något sätt planerat får vi aldrig veta. Det vi vet är att hon födde hennes och Oskars son Gunnar 1916. Då var alltså Oskars och Eugenias son Karl  sex år. Oskar gifte sig med Hulda i stället. Här måste också förklaras att Eugenia också var fosterbarn i byn. Hon kom från Gullbacken till familjen David Edström i Rävanäset 1896. Hon blev då granne med Oskar Nilsson och hans familj.

När Oskars föräldrar var borta övertog han och Hulda gården och  med tiden blev det sonen Gunnar som ärvde den. Eugenia i sin tur fick ärva hemmet efter sina fosterföräldrar, tillsammans med ett annat fosterbarn som också fanns i den gården. Det blev dock Eugenia som så småningom bodde kvar och efter henne sonen Karl, som gifte sig med Hilda från Lit och fick två barn.

För att ytterligare krångla till den här historien, och göra den om möjligt ännu mera obegriplig, så fanns hos familjen David Edström, en piga, Alva Backman, bördig från Håsjö. Under sin tid som piga på gården blev också hon utomäktenskapligt gravid och födde sonen Rune. Då hon var ung och oförmögen till att ta hand om sin son förbarmade sig David Edström och hans hustru Sigrid samt fosterdottern Eugenia över denne Rune. En mindre stuga uppfördes på gården där Alva, Eugenia, Rune och Karl fick bo.

Eugenia ärvde, som tidigare nämnts, gården och hon bodde kvar där med sonen Karl fram till sin bortgång. Också Rune blev kvar på gården, i den stugan som David byggde till honom och modern. Karl jobbade med skogsarbete och tillsammans med hustrun Hilda drev han sitt småbruk, med Rune till sin hjälp.

För att helt återgå till Karl och till den stunden jag hade i skogen idag när jag hittade stöftingen, så kom jag ihåg den sista gången jag träffade honom. När han var i sextioårsåldern drabbades han av en hjärnblödning och de sista dagarna av hans liv var jag med farsan och hälsade på honom på Östersunds sjukhus. Då var jag 11 år.  Jag kommer ihåg hur vi pratade om när jag försökte rida på hans nordsvensk Brunte, genom att kliva upp på hagen och hoppa upp på hans rygg. Brunte var fullkomligt ointresserad av att bära någon på ryggen och stod lugnt kvar och åt sitt gräs hur än jag försökte få honom att gå.

Kalle Nilsson till vänster om hästen och hjälpredan Rune Backman till höger. Rune bodde kvar på gården i nästan hela sitt.

Vi pratade också om när jag som 10-åring skulle hjälpa honom att köra in hö från hässjorna ute på ängarna. Jag hade aldrig kört med häst och hövagn innan och det var nog bara någon högre makts försyn som bidrog till att bagarstugan mitt i byn står kvar än idag. Jag minns hur Kalle skrek från lägdan när han såg att jag kört fast vagnen i stugknuten och Brunte drog för fullt för att komma loss. Det knakade betänkligt i timret men på något sätt fick jag hästen att backa.

Jag kommer också ihåg Kalles sista ord till mig innan vi lämnade honom. Jag var på väg ut genom dörren när han ropade efter mig och undrade om han inte skulle få tacka mig för att jag hjälpt honom och så ville han ha en kram.

Jag kan fortfarande förnimma hans kraftiga och valkiga hand i min, jag tyckte den kändes så varm.

Några dagar senare var Kalle borta.

Stöftingen vid trädet återberättade en historia för mig idag, medan jag väntade på hunden.