Primitiv ras

Det har väl inte undgått någon vid det här laget, att avskyvärda och vämjeliga händelser utspelades sig i Helsingborg igår i samband med en fotbollsmatch. Dagens nyhetsrapportering har till stor del bestått av just det faktum; de är inte utrotade, dessa primitiva varelser som åstadkom ond, bråd död igår.

Jag trodde i min enfald att världens alla upptäcktsresanden hade utforskat alla små hörn, alla skrymslen, vrår och grottor av vår värld och därmed avslöjat alla typer av förekommande civilisationer. Så är icke fallet.

Det har vid upprepade tillfällen visat sig att en ytterst lågt stående art, av mycket primitiv grottmänniska, ännu finns kvar på sina håll. Med jämna och ojämna mellanrum lämnar de sina dunkla och okända boningar och samlas i relativt stora skaror, klär ut sig och maskerar sig till människoliknande figurer. De reser ut i vårt avlånga land, söker upp fotbollsarenor, restauranger, krogar, allmänna platser, såsom gator och torg, där de våldför sig på bilar, skyltfönster samt det civiliserade människosläktet, förmodligen av anledning att de känner sig hotade. Jag hoppas vid högre makter att det är så, att de helt enkelt ÄR utrotningshotade.

Visst kan vi påstå att det är fotbollens fel att det blev så här igår och att den till döds misshandlade mannen nog varit vid liv idag om det inte vankats fotbollsmatch i Helsingborg. Sannolikheten för det är tämligen stor. För att detta nu inte skall upprepas igen, skall vi då helt avskaffa allt vad fotbollsmatcher är och hoppas att alla sportsliga anhängare av just fotboll byter intresse till annan sport? Kan man tänka sig att risken då är stor att ”huliganerna” samlas i bordtennisarenor, i skidspåren, på friidrottsarenor, i hockeyhallar eller drar de kanske till och med in i bingohallar och misshandlar pensionärer till döds för att de har slipsar och halsdukar med fel färg?

Nja, jag tror knappast att det är lösningen. Om vi vanliga civiliserade människor inte längre skall kunna gå ut och äta på restaurang utan risk för att bli misshandlade av dessa primitiva varelser, så inte beror det på att de är intresserade av någon som helst sport eller idrott. Det är ju närmast absurt att tro något sådant.

Precis som vid all annan form av kriminalitet så handlar det nog om att föregå och leta reda på deras gömslen, slå till hårt och skoningslöst mot dem, och helt enkelt utrota dem. Jag har i och för sig funderat på en annan lösning också. Det händer att jag tittar på kampsport på TV. Vissa kampsporter avgörs i s.k. Octagoner, åttkantiga burar där matcherna pågår den bestämda tiden ut eller till någon av kämparna ger upp. Varför inte samla ihop ”huliganerna” i jättelika octagoner, låsa igen dörrarna och låta dem puckla på varandra tills bara den allra sista ”huliganen” återstår. Denne primitive varelse kan vi stänga in i ett skåp med glasdörr och låta vederbörande gå till historien som den allra sista.

Skåpet kan man i framtiden skicka runt i skolorna och låta historielärarna berätta för våra barn och barnbarn om den tid då ”huliganerna” försökte erövra vårt land, våra fotbollsarenor och restauranger. Fram tills dess att den dagen är sprungen är jag rädd för att vi får se upprepning av det som hände igår, kanske till och med ganska snart. Förmodligen har de dragit sig tillbaka till sina gömslen nu en tid, i full färd med att planera hämnd för det de inte lyckades åstadkomma senast. När de slår till igen är det ingen som vet men jag har en känsla av att så kommer att ske.

Jag hoppas innerligt att jag har fel.

Inget är som väntans tider

-Nej, just det! OCH ATT VÄNTA TILLHÖR INTE MINA FAVORITSYSSELSÄTTNINGAR! INTE ALLS! NOT!

En dag på Hörcentralen på Östersunds sjukhus är väl bättre än ingen dag alls men tillvaron innanför sjukhusets väggar gör mig sjuk. Det är bara så. Jag kan inte hjälpa det.

Bortsett från ett ständigt ringande i öronen sedan ett drygt år tillbaka så känner jag mig tämligen frisk. Det är därför jag får göra ett och annat besök på Hörcentralen. Dessvärre erfor jag idag att det verkar vara vattentäta skott mellan receptionen i entrén och receptionen på avdelningen. Det är max 80 till 100 meter däremellan men uppenbarligen vet inte den ena receptionen vad den andra gör och har bestämt, och vice versa. Därav dagens väntan och irritation.

Nu skulle jag ha sluppit de här besöken om jag inte hade varit så pass korkad att jag inte alltid använt skydd mot buller när det varit nödvändigt. Nej, nu får jag sitta här och vänta på att audiologen (i bästa fall) kommer och hämtar mig och stänger in mig i den ljudisolerade korvkiosken med hörlurar i.

En  a u d i o l o g  är en kvinna, ja det är oftast en kvinna, som testar hur pass mina öron funkar numera. Som bonus rensar de öronen också på allt möjligt skrot som inte skall vara där. Tror nästan att örontrumpeten följde med den här gången. Det kändes i alla fall så.

Det där väntandet innebär för all del möten med människor, vilket jag är lite fascinerad av. På en timme har människor av alla sorter och modeller hunnit med att sitta ned i väntrummet en stund. Den tysta och lite buttra mannen som hela tiden stirrar ner i tidningen och vägrar ha ögonkontakt med någon. Telefonknapperskan, som från första till sista minut låter tummen ihärdigt fara fram som en vilsen iller över telefonens skrivbord. Den glade, skämtsamme och pratglade som får tillvaron att kännas lite bättre en stund. Han går och köper sig en dyr äggmacka i stället för att vänta. Den ganska unga estetiska kvinnan som har handväskan full av skissblock och pennor att slå ihjäl väntan med.

-Har du alltid skissblocket med dig?

-Nej, men ofta. Idag förstod jag att jag skulle få vänta så då tog jag med mig pennorna.

Den åldriga damen som sitter i rullstol och vars medhjälpare försöker få henne att både äta lunch och ta sin medicin medan de väntar. Mannen som springer fram- och tillbaka i korridoren och som ihärdigt försöker få reda på hur lång tid det tar innan hans hustru är klar. En liten grabb i pappas sällskap spelar ivrigt spel på en medhavd I-Pad i stället för att leka med avdelningens sparsamt tilltagna arsenal av leksaker.

Alla väntar. En liten reflektion bara.

Fortsättningsvis skall jag använda skydd på både öron och ögon när jag arbetar. Senast jag akut fick uppsöka ögonmottagningen sade den kvinnliga läkaren till mig:

-Jag vill inte se dig här en gång till på grund av att du slarvat med att skydda dig. Det var ”nära ögat” den här gången.

-Jag lovar!

 

 

 

COOP:s snömos

Det var i förra veckan som jag uppmärksammade att COOP avser att avskaffa det så olönsamma återbäringssystemet. Det känns inte bra, av flera anledningar. Känslan är snarare att COOP väljer att vända många av sina kunder ryggen, i tron på ett mindre olönsamt bonussystem.

Personligen har jag tyckt att återbäringen har varit bra och den har faktiskt lockat mig att göra mina inköp hos COOP. Nu skall den, efter fyra år,  ersättas med någon typ av bonussystem som skall gå att utnyttja hos COOP:s samarbetspartners. Vilka är då de, kan man undra?

Jag förstår att ett återbäringssystem, som innebär en förlust på mellan 800 och 900 miljoner kronor, under bara förra året, inte är försvarbart att fortsätta med. COOP blöder och har inte råd med dylika kostnader.

Jag har dock en känsla av att COOP i mångt och mycket lever på lojala kunder och inte på att deras livsmedel och andra varor är billigare än hos privata aktörer. Ett nytt bonussystem, som grundas på ovan nämnda, missgynnar med stor sannolikhet COOP:s kunder som valt att leva och verka i glesbygd, där utbudet av ”samarbetspartners” är, vilket jag skulle tro snart visar sig, obefintligt. En konsumentförening har faktiskt som sin främsta uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen när det gäller inköp av framför allt dagligvaror och det gör man inte med ett dylikt system, som missgynnar en stor del av kunderna i vårt avlånga land.

Dessutom tycker jag att det osar illa om det faktum att KF:s ordförande, Anders Sundström, sparkade tidigare vd:n Frank Fiskers, som när han slutade fick ett avgångsvederlag på 11 miljoner kronor. Totalt kunde KF:s vd, enligt uppgift, räkna ihop den totala lönen för sina två år i det blödande bolaget till 31 miljoner kronor!

Nu får nog KF och COOP tänka om och är det så att någon typ av bonus- eller återbäringssystem även fortsättningsvis skall existera så måste det i rättvisans namn gynna alla köptrogna kunder lika.

COOP har inte råd att mista sin kundkrets.

 

Möten med människor

Mina möten med människor pågår ständigt. Så är det nog för de allra flesta men med det jobb vi har, i det företag där jag arbetar, konfronteras vi dagligen med människor och ibland får man ta sig tid att sitta ner och lyssna en stund. Man gör det så gärna ibland.

I en lägenhet, i de östra delarna av kommunen, har jag suttit ett antal gånger och lyssnat till en gammal människas berättelser. Det är slutlyssnat nu. För någon vecka sedan fick hon som hon ville och jag hoppas att hon funnit ro nu, tillsammans med maken som gick bort för några år sedan.

-Det kan få ta slut när som helst, sade hon till mig ett flertal gånger när jag var där.

Vad säger man till den människan, som uppriktigt önskar precis det han eller hon precis uttryckt? Inte säger man; ”Ja, det vore nog det bästa” eller ”Jag hoppas att din önskan slår in”

Nej, man blir liksom lite hurtig och försöker skämta bort det där med; ”Äsch, inte skall du säga så”, trots att man vet, och ser, att det är nog inte så långt kvar.

I hallen står syrgaspumpen och dånar och längs golvet ringlar slangen som leder fram till näsan på kvinnan som sitter mitt emot mig. Ansiktet är fårat och på armarna finns stora blåmärken efter hemtjänstens nålstick.

-Jag får skylla mig själv naturligtvis som har rökt i så många år, säger hon och drar förtvivlat efter andan.

-Det är som att andas genom ett sugrör. Jag har haft Kool i flera år nu.

Hon vrider och vänder på dosetten som är full av piller i olika färger. På bordet står burken med Bricanyl och en flaska med vatten med en kort slang i. Hon berättar om när hon och syskonen kom till Sverige som krigsbarn från Finland. De hamnade hos en fosterfamilj i trakten.

-De var snälla människor, säger hon, De blev nästan som mina riktiga föräldrar.

Mödosamt tar hon sig upp från stolen och går ut i köket för att sätta på kaffe.

-Visst vill du ha en kopp, frågar hon?

-Ja tack! Jag kan sitta kvar en liten stund.

När hon var tonåring flyttade hon till Sundsvall där hon fick arbete på ett hotell som lokalvårdare och ”uppasserska”.

-Vi hade ett antal rum var som vi hade ansvar för, fortsätter hon när hon hämtat andan efter att ha burit kaffepannan fram till matrumsbordet.

-Vi skulle inte bara städa, nej då! Det gällde att vara trevlig mot gästerna också. Värst var det med de som var ”affärsboende” under veckorna. Många av ”gubbarna” ville ha mer än bara uppassning på rummet. De krävde att man skulle ställa upp på annat också men jag vägrade. Ibland stod de utanför hotellet och väntade när man skulle hem och då hade man fullt upp med att freda sig.

I Sundsvall träffade hon sin blivande make. Han var brandman i stan. På väggen i hallen hänger yxan som han avtackades med när han gick i pension och på en byrå i matrummet står ett inramat foto av honom. Han gick bort för några år sedan. Jag kommer ihåg att jag var lite förvånad över hur pass öppen hon var med att berätta om just det.

Vid ett tillfälle, när jag var hos henne för att fixa med något i lägenheten, plockade hon fram ett antal bilder på sin avlidne make och visade mig.

-Här ligger han och är kammad och fin, minns jag att hon sade.

Det kändes lite märkligt. I bokhyllan står foton på barn och barnbarn.

-Jag lär nog aldrig komma till stugan mera, säger hon och tittar ut genom fönstret. En av mina söner håller på att renovera den.

Hon berättar om stugan där hon och maken tillbringat mycken tid i yngre dagar.

-Det är bra att de har den kvar.

Hon berättar vidare om hur det var att jobba på lokala äldreboendet i byn. Om människor som hon hjälpte till att ta hand om och om hur arbetsrutinerna var då.

-Skulle du inte vilja bo där nu då, när du inte orkar så mycket, frågar jag?

-Nej, jag vill bo här. Det är annorlunda nu förresten. Nu skall man vårdas hemma och nu är det jag som behöver tas om hand. Det är inte så kul. Inte ens maten är bra alla dagar, och den är dyr också, säger hon.

Jag frågar om inte hon tycker det är bra att få maten tillagad och hemkörd?

-Jo, men jag har ingen matlust längre…och det spelar ingen roll heller.

-Men du måste ju äta!

-Äsch, det är snart slut ändå.

Jag vet inte vad jag skall säga riktigt…

Sista gången jag besökte henne hade hon varit till sjukhuset några dagar. Hon låg på soffan och tittade på TV.

-Hur mår du?

-Det går väl på något sätt när jag ligger stilla.

Jag stannade inte så lång stund.

En tidig morgon för några veckor sedan ringde hennes dotter.

-Mamma somnade in nu på morgonen. Jag vill bara att du skall veta. Hon pratade så mycket om att du brukade ta dig tid.

”Det där är studentkäk”

Det var lite smått om tid efter jobbet idag. Hemma väntade yngsta dottern och vi hade en hel del att stå i fram mot aftonen. Alltså behövde vi mat som skulle gå snabbt att fixa till.

Det strider mot mina principer att inte laga till en riktig middag som består av husmanskost och som är hyfsat rätt sammansatt. Jag uppskattar och värderar nämligen bra mat. Men idag var det lite trångt om tid.

På väg hem ringde jag dottern och bad henne komma med förslag på mat.

-Ja vet nde!

-Precis! Det är svaret jag brukar få. ”ja vet nde”. Rätt översatt torde det skall vara ”Jag vet inte”

-Går det bra om jag pyser in på affärn och köper korv och stripes, frågade jag?

Det gjorde det. Fort hem och på med ugnen. När maten var klar att imundigas kommer dottern ner från övervåningen och konstaterar att ”Det där är studentkäk”!

Jaha, så kanske det är. Jag har faktiskt ingen aning om huruvida det är så. Jag trodde nog mera att det handlar om nudlar och någon typ av sås. Jag har en dotter som pluggar på Mittuniversitetet i Östersund men jag tror faktiskt inte att hon sitter och trycker i sig korv och stripes så där förfärligt ofta. Jag brukar i och för sig försöka skicka med henne några matlådor på söndagskvällarna för att det skall vara lite enklare med mathållningen för henne. Dessutom är jag ganska övertygad om att hon fixar till käk själv som är betydligt nyttigare.

Nu förhåller det sig så att den yngre dottern går sista året i grundskolan och till hösten blir det väl gymnasiestudier, någonstans i vårt avlånga land.  Jag hoppas innerligt att hon inte tycker att ”studentkäk” av den här sorten är ok i långa loppet. Redan när jag gick i skolan fick man lära sig ett och annat om nyttig och onyttig mat och nog lär de göra det numera också. Dessutom har jag försökt att ”tuta i dem” vad som är bra och mindre bra att äta.

När jag började gymnasiet i Östersund 1976, var jag inneboende hos ett äldre par som jag var lite släkt med. Där gick det ingen nöd på en kan jag säga. Dagmar var en riktig ”matmor” och hade nog ingen tilltro till min förmåga att åstadkomma mat på egen hand, inte ens fika!

Varje morgon var hon uppe och såg till så att frukosten stod framdukad innan jag skulle iväg till skolan och varje eftermiddag åt jag mat tillsammans med herr och fru i hushållet. Det var en ynnest. Jag lyckades så småningom övertyga dem om att jag faktiskt kunde göra i alla fall frukost själv. Men det var med viss tvekan som Dagmar gick med på det.

Det lär nog ordna sig med maten för yngsta också. Annars får väl pappa rycka in och bistå med goda råd och bra recept. Och du Jenny, om det är så att jag har alldeles fel uppfattning om din matlagningsförmåga så kan du väl berätta det.

-Tjing!

Till minne av Göte

Ibland måste man bara stanna upp en liten stund och reflektera över tidens gång och vad historien har lärt oss . Det är alltid någon som har gått före oss och stakat ut vår väg.

Göte Ingelman, 1919 – 2013, bördig från Näset och Ragunda. Göte debuterade som skönlitterär författare i 80-årsåldern och skrev, under loppet av 12 år, fem böcker:

  • Repslagarens ättlingar (1998)
  • I fritt fall (2001)
  • Gärdsgårdsfolket i Nordanland (2006)
  • Näset var min hemby i Ragunda socken (2008)
  • Tjärdoft och milrök (2010)
Trots grav synnedsättning skrev han mödosamt ned sina berättelser med hjälp av specialkomponerad datorutrustning med talsyntes. Han skrev också mängder av kåserier, dikter och ”humoreller” som han publicerade i såväl tidningar som på sin hemsida. Många av hans texter handlade om den tid då han växte upp i Ragunda och och vad det innebar att vara barn på den tiden. Bilden ovan, som jag fotade idag, får på något sätt symbolisera tankar och funderingar som Göte satte på pränt för några år sedan i berättelsen; Hur kunde vi klara oss.

HUR KUNDE VI KLARA OSS?

Vi som föddes utan mödragymnastik, mödravårdscentral och
moderskapspenning?

Hur kunde vi, som växte upp utan barnbidrag, dagis och lekis, utan cellstoff,
plåster och tape, hur kunde vi lära oss krypa och gå, och gå så långt – och så
länge?

Hur kunde vi klara oss, vi som lekte med kottar, pinnar och stenar, utan att
veta något om lekmiljöråd, terapi eller barns miljöbehov?

Hur kunde det bli något av oss, vi som gick i lappade byxor och spikslagna
skor till skolan och fick sitta på obekväma bänkar i enkla och slitna
skolsalar?

Hur kunde vi som skrev på en griffeltavla under våra första lektioner, och
lärde plus och minus på kulramen, hur kunde bokstäver och siffror trots
detta fastna i våra huvuden?

Hur kunde vi som senare läste läxorna i fotogenlampans svaga ljus i ärvda
böcker, eller köpta begagnade någonsin få något grepp om verkligheten?

Hur kunde vi som inte fick fri skolfrukost, fri skolskjuts, inte hade
skolmognadsprov och studiebidrag, och inte ens fick lära oss det där viktiga
om blommor och bin, hur i alla sina dar kunde vi leva vidare?

Vi som inte hade en aning om kuratorer, konsulenter, ungdomsgårdar,
sociala nämnder och inte hade några fritidsproblem! Hur kunde vi överleva
och klara oss ända in i välfärden, och hur var det möjligt att vi, trots allt,
ändå ofta kunde ha så roligt?

ÄR DET INTE RENT OTROLIGT?

Göte Ingelman 

Johnny Cash och jag

Ännu är icke undrens tid förbi! Därom vittnar följande lilla solskenshistoria.

Härom veckan kom jag hem från jobbet i vanlig ordning och genast jag öppnade dörren var jag övertygad om att någon annan än min yngsta dotter fanns i huset. Från övervåningen dånade nämligen Johnny Cash ur datorns högtalare. Jag slängde av mig skor och jacka och rusade uppför trappan men, där satt hon i godan ro, min yngsta dotter, med lurarna över öronen och högtalarna påslagna. Sicken överraskning.

-Vad gör du, frågade jag?

-Lyssnar på musik, svarade hon.

-Men, men, men du lyssnar ju på Johnny Cash!

-Ja, han är bra.

Det brukar normalt vara ”musik” av helt annat slag i de högtalarna, speciellt när inte jag är i närheten. Jag tror att den brukar kallas ”dödsmetall”. Håll med om att steget mellan Johnny Cash och dödsmetall är ganska långt. Jag blev glad i alla fall. Det visade sig att eleverna på skolan fått i uppgift att skriva en redogörelse om ett band eller artist på en musiklektion och i dotterns fall föll valet på just Cash.

Jag blev liksom inspirerad att genast berätta allt jag visste om Cash, om plattor och inspelningar, om filmer och utgivningar. Jag har varit stor anhängare av countrymusik sedan första tonåren och en av de allra första kassetterna jag köpte till min lilla kassettradio var en med Johnny Cash.

De närmast följande dagarna spelade vi Cash till frukost, lunch och middag. Vi tittade på några DVD och jag plockade fram mina gamla vinylplattor och berättade om mina egna erfarenheter av hans musik. Och dottern lyssnade! Ett av albumen var den ovan, Riding The Rails från 1975. Ett dubbelalbum som jag köpte efter att jag sett filmen på TV. Den handlade om historien om järnvägens tillkomst i USA. Cash reste runt i staterna och berättade om när järnvägen drogs fram samt om andra händelser kring det. Ett album med så många oerhört bra låtar och som jag fortfarande värderar högt.

-Den skall jag ha efter dig, sade dottern genast.

-Jaha du!

”The Singing Storyteller” inspelad i Sun Studios i Memphis 1970.

-Den skall jag ha efter dig, sade dottern.

Jag plockade fram ytterligare några plattor som jag inte säljer för pengar och berättade hur jag på olika vägar kommit över dem. Den jag värderar högst är nog den med Buck Owens från 1968. Den är inspelad i Vita Huset, dit han och hans kompband var inbjudna av Lyndon B Johnson.

-Den skall jag också ha efter dig, sade dottern.

Bob Dylans ”Nashville Skyline” från 1969. Dylans enda countryalbum för övrigt.

-Den skall jag…ja, ni vet!

Det blir väl någon råd med det när klockan är slagen. Jag har en dotter till och hon gillar också mina plattor så det blir nog till att dela så rättvist som möjligt.

Lite mera kring Cash och albumet Riding The Rails. I filmen, och på albumets framsida, har Cash på sig en skinnjacka, precis en sådan som jag ville ha när jag var 15 år. Morsan fick plocka fram allt vad huset förmådde i postorderkataloger och så började vi bläddra.

Tro det eller ej men i en av katalogerna fanns en jacka som starkt liknade den Cash hade på sig i filmen. Den var svart och skitsnygg! Den beställdes omedelbart. Det blev många, långa dagar med väntan innan paketet kom. Men, när den väl anlände med posten och jag provade den, var den för liten. Paketet i retur, med önskemål om en större storlek.

Vid andra försöket gick det omöjligen att få ut ena armen genom ärmen på jackan. Fodret var vridet och ihopsytt. Inte det också! Paketet i retur, med önskemål om en svart skinnjacka, utan resår och med fodret korrekt fastsytt i ärmen.

När så tredje paketet kom och jag öppnade det låg där en…grön skinnjacka!

-Neeeej!

Det blev en svart Petroffjacka från en butik i Östersund. Den fick duga och Cash fick vara ensam om att ha just en sådan som han hade i filmen och på skivomslaget.

Go´kväll!

 

Den nitiske biljettkontrollanten

Jag har ett gäng ”hyllvärmare” stående i vardagsrummet. Jag förmår mig bara inte till att göra mig av med dem. Mina gamla VHS-filmer. 

-Nej, jag brukar inte titta på dem. De bara står där, lite av rent nostalgiska skäl. Ibland måste jag plocka ner dem och och se till så att dammet på hyllor och filmer elimineras en aning. Det är sådana gånger som jag inte kan låta bli att läsa på etiketterna, titta på omslagen och drömma mig tillbaka till den tid när flera av dem gick på bio.

Det var just på bio som jag såg flera av dem för första gången. Sedan var man bara tvungen att köpa dem när de kom ut i butikerna eller helt enkelt spela av dem när de kom på TV. Vissa av filmerna gjorde mera intryck än andra och dem kommer man ihåg lite extra.

Vad sägs om Skyskrapan brinner från 1975? Paul Newman och Steve McQueen i huvudrollerna. En makalöst spännande film, i alla fall med dåtidens mått och teknik mätt. Den var både gastkramande och näst intill otäck. Jag vet inte hur många gånger jag såg den innan den började bli tjatig men det var ansenliga gånger.

En annan film som jag kommer ihåg mycket väl är filmen Juggernaut. Den var nästan lika spännande som Skyskrapan brinner men på ett annorlunda sätt. Huvudrollerna spelades av Richard Harris, Omar Sharif och Anthony Hopkins. Handlingen bestod av ett terroristhot mot en fullpackad lyxkryssare och mot en ersättning om 1,5 miljoner dollar skulle passagerarna slippa bli sprängda i luften. Lite pengar i sammanhanget kan man tycka men filmen kom 1974 och då var nog penningvärdet lite annorlunda.

Den förmodligen mest uppmärksammade filmen under 1970-talet var nog ändå Hajen. En skräckrysare utan dess like av Steven Spielberg. Även om tekniken inte var den bästa så var den en nagelbitare av oanade mått – tyckte de flesta. Personligen fick jag inte uppleva den filmen på det viset.

Jag hade en kompis som hade sett den på en biograf på annan plats, innan den gick i Hammarstrand. Han följde med mig på bio den gången när Hajen gick på Centrumbiografen och han envisades med att berätta alla hemska händelser, strax innan de visades på vita duken. Utebliven chockverkan därmed.

Från skräck och spänning till hejdlösa skratt blev det när Go dag Yxskaft från 1972 visades. Ryan O´Neal och Barbra Streisands hejdlöst roliga rollfigurer fick oss att helt tappa andan och få magmusklerna att krampa. Jag kommer ihåg att jag satt och tittade ner i golvet när inget skratt längre gick att få till. Det var helt enkelt stopp! Det gjorde ont i både käkar och mage och det lutande golvet i biosalongen var det enda återstående medlet för hyfsat välmående. Hemskt egentligen.

När jag stod där med dammsugaren i högsta hugg och ömsom städade och ömsom minns så fanns där plötsligt en oerhört tydlig bild av en person som inte alltid var så kul att tampas med. Det var nämligen så att det var inte alltid man kom in på de filmer man tänkt sig att se.

Han hette Gunno och han var en sällsynt nitisk person, tyckte jag och mina kompisar i alla fall. Han stod alltid – och då menar jag alltid, utanför dörrarna till biosalongen och tog emot biljetterna man redan köpt. På något outgrundligt sätt fick han en alldeles speciell blick när man närmade sig honom för att försöka ta sig in på en barnförbjuden film. Frågan är om det inte stod skrivet i pannan på en, ”jag är under 15 år” med stora röda bokstäver, varje gång man gjorde ett försök.

Han hånlog lite så där överlägset, redan när man tog de där fyra, fem trappstegen upp mot dörrarna och meddelade snart att ”du kommer inte in här”. Det värsta var att då var biljetten redan betald och snasket köpt. Godiset kunde man för all del äta upp men jag har inget minne av att man fick några pengar tillbaka.

Gunno stod där i många år, till mångas förtrytelse. Inte fick man se ”tyrolerfilmerna” och inte fick man se ”Emanuelle”. Ett flertal krigsfilmer gick man miste om, bara för Gunno. Jag är ganska säker på att han stod där vid dörrarna in till biosalongen den dagen han hämtades till sista vilan. Då hade han gjort sitt på Centrumbiografen.

Hur som helst, håll med om att det är en tjusig neonskylt som sitter ovanför entrédörrarna på Centrumlokalen i Hammarstrand. Den börjar visserligen att bli lite ”luggsliten” men jag hoppas att fastighetsägaren tycker att det är mödan värt att åtgärda problemet med ”e”.

Det finns en annan neonskylt som jag tycker är ännu mera ”kult” i en annan del av kommunen. Den fungerar inte alls för tillfället men när den så gör skall jag återkomma med bild och utlåtande.

Jag vill ha en tidsmaskin

Hej, hallå dagboken! Long time, no seen. Har ägnat senaste tiden åt att ta reda på ett och annat om mitt eget förflutna, för ganska lång tid sedan. Det är spännande värre må ni tro.

Detta med släktforskning är lite speciellt, det vet alla som har provat på det. Skall man någon gång bli helt av med ”plågan” får man gå i något slags karantän. Så är det bara.

För ganska många år sedan började jag på en forskning kring släkten på farsan sida. Jag hamnade ganska snabbt i småland men upptäckte snart att möjligheterna att läsa kyrkböckerna på microfiche var ganska varierande, helt enkelt beroende på hur de var skrivna. Vissa stilar var mera lättlästa medans andra var näst intill omöjliga att förstå.

Vi gjorde ett tappert försök hos SVAR i Ramsele, farsan och jag, men körde liksom fast på en specifik församling i trakten av Kalmar. Det visade sig senare att vi hade läst fel men, det gjorde ingenting. En dag ringde telefonen hos farsan och en kvinna, hemmahörande i Karlskoga och med efternamnet Olsson, ringde. Det visade sig vara en ganska avlägsen släkting och tänk, hon hade nästan hela släktutredningen klar. Det var bara vår släktgren som saknades i hennes material.

Det slutade med en mycket trevlig släktträff i Karlskoga, där många nya bekantskaper knöts. Personligen kunde jag avsluta min forskning på den släktgrenen.

Nu, för någon vecka sedan, fick jag för mig att börja på en sökning på min morfars släktgren. Vi har inte vetat särskilt mycket om våra förfäder på den sidan men en hörsägen, eller i alla fall uppgift, som kommit från någon generation bakåt, har gjort gällande att vi har rötter i Finland. Närmare bestämt hos en militärsläkt som varit involverad i något av de krig som Finland varit inblandat i. Det lät väl spännande?

Sagt och gjort. Bara att ”hugga in” på kyrkböckerna igen. Det är då man glömmer tid och rum, eller bara bryr sig mindre om kanske. Det blev ett flertal sena nätter förra veckan.

Sju generationer bakåt har jag ännu inte nått till Finland i alla fall. Jag har strandat i Medelpad. Kolla själv!

Torparen Hans Renstedt, född i Medelpad 1797. Han var min morfars farfars far. Frågan är; hur kommer man vidare härifrån? Det torde ha funnits ganska många byar i Medelpad redan på den tiden och någon anvisning om när, eller varifrån han kom, finns inte. Det är nu utmaningen kommer. Kanske måste jag gå igenom alla födelseböcker för 1797 för alla byar i Medelpad.

Nåväl, personuppgifter i all ära, men nog vore det intressant att kunna kliva in i en tidsmaskin och segla iväg, tillbaka till tiden för när de levde. Namn och födelseuppgifter på ett papper är i slutänden inte så där värst intressant, inte för min egen del i alla fall.

Om det nu så småningom skulle visa sig att den där hörsägen om, att jag härstammar från krigarsläkten Cronstedt i Finland, skulle visa sig vara sann, då kommer saken i ett helt annat läge.  Bäst att jag fortsätter.

Om någon av Er läsare har tips på en bra tidsmaskin så är jag tacksam om ni hör av Er.

 

 

Priskurant – till mig?

För många år sedan – och det är verkligen många år sedan – gjorde jag en beställning i en postorderkatalog. Jag beställde två solcellslampor, som jag skickade tillbaka med vändande post. Ja, jag provade dem först, i och för sig, men jag tyckte inte att de motsvarade mina förväntningar, vad gällde ljusstyrka.

Priskuranten, eller postorderkatalogen, som jag beställde från, innehöll då lite av varje. Det var en typisk katalog som var bra att ha på muggen. Lagom mycket och lagom intressant läsning för ett lagom långt besök i sådan lokal.

Allt sedan den dagen har katalogen letat sig ner i min brevlåda, två flyttar till trots! Idag kom den igen. Visst har jag bläddrat i den några gånger tidigare också genom åren men idag tog jag mig tid att liksom ögna igenom den lite mera noggrant. Med facit i hand kan jag konstatera att den inte längre duger som toalektyr, i alla fall inte för min del. Redan framsidan skvallrar om det tycker jag!

Visst verkar kvinnan på bilden trevlig men vad gäller utbudet av beställbara varor så tror jag det är dags att säga upp prenumerationen – om jag nu har en sådan.

Här kommer en lista på sådant som företaget uppenbarligen tycker är lämpligt för mig att beställa:

*Snygg baddräkt som håller in

*Tights med snygga revärer

*Snygga & bekväma tunikor

*Fräsch baddräkt med smickrande skärning

*Läckra sandaletter för sköna sommardagar

*Sminkspegel med belysning

*Skön topp i spännande design

(Nu kommer att antal sidor med gardiner!)

*Damsandal med hög komfort

*Tweese trimmer – avlägsnar oönskad hårväxt (Till mig!)

*Extremt hållbar Make-Up

*Sval och skön tunika

*Snygga sandaletter

*Frontknäppt BH med bra stöd (!)

*Elegant blus med volanger

(Nu har jag klarat av 14 av 63 sidor!)

*6 par slitstarka knästrumpor

*Dekorativa blomvattnare

*Axelväska i unikt mönster

Äsch! Jag ger upp där. Det finns åtminstone 7 eller 8 ytterligare modeller av BH som verkar vara världens bästa. Men vänta nu! På sidan 44 finns faktiskt en avloppsrensare för 49.90:-

Jag kanske skall behålla priskuranten ändå…