Den nitiske biljettkontrollanten

Jag har ett gäng ”hyllvärmare” stående i vardagsrummet. Jag förmår mig bara inte till att göra mig av med dem. Mina gamla VHS-filmer. 

-Nej, jag brukar inte titta på dem. De bara står där, lite av rent nostalgiska skäl. Ibland måste jag plocka ner dem och och se till så att dammet på hyllor och filmer elimineras en aning. Det är sådana gånger som jag inte kan låta bli att läsa på etiketterna, titta på omslagen och drömma mig tillbaka till den tid när flera av dem gick på bio.

Det var just på bio som jag såg flera av dem för första gången. Sedan var man bara tvungen att köpa dem när de kom ut i butikerna eller helt enkelt spela av dem när de kom på TV. Vissa av filmerna gjorde mera intryck än andra och dem kommer man ihåg lite extra.

Vad sägs om Skyskrapan brinner från 1975? Paul Newman och Steve McQueen i huvudrollerna. En makalöst spännande film, i alla fall med dåtidens mått och teknik mätt. Den var både gastkramande och näst intill otäck. Jag vet inte hur många gånger jag såg den innan den började bli tjatig men det var ansenliga gånger.

En annan film som jag kommer ihåg mycket väl är filmen Juggernaut. Den var nästan lika spännande som Skyskrapan brinner men på ett annorlunda sätt. Huvudrollerna spelades av Richard Harris, Omar Sharif och Anthony Hopkins. Handlingen bestod av ett terroristhot mot en fullpackad lyxkryssare och mot en ersättning om 1,5 miljoner dollar skulle passagerarna slippa bli sprängda i luften. Lite pengar i sammanhanget kan man tycka men filmen kom 1974 och då var nog penningvärdet lite annorlunda.

Den förmodligen mest uppmärksammade filmen under 1970-talet var nog ändå Hajen. En skräckrysare utan dess like av Steven Spielberg. Även om tekniken inte var den bästa så var den en nagelbitare av oanade mått – tyckte de flesta. Personligen fick jag inte uppleva den filmen på det viset.

Jag hade en kompis som hade sett den på en biograf på annan plats, innan den gick i Hammarstrand. Han följde med mig på bio den gången när Hajen gick på Centrumbiografen och han envisades med att berätta alla hemska händelser, strax innan de visades på vita duken. Utebliven chockverkan därmed.

Från skräck och spänning till hejdlösa skratt blev det när Go dag Yxskaft från 1972 visades. Ryan O´Neal och Barbra Streisands hejdlöst roliga rollfigurer fick oss att helt tappa andan och få magmusklerna att krampa. Jag kommer ihåg att jag satt och tittade ner i golvet när inget skratt längre gick att få till. Det var helt enkelt stopp! Det gjorde ont i både käkar och mage och det lutande golvet i biosalongen var det enda återstående medlet för hyfsat välmående. Hemskt egentligen.

När jag stod där med dammsugaren i högsta hugg och ömsom städade och ömsom minns så fanns där plötsligt en oerhört tydlig bild av en person som inte alltid var så kul att tampas med. Det var nämligen så att det var inte alltid man kom in på de filmer man tänkt sig att se.

Han hette Gunno och han var en sällsynt nitisk person, tyckte jag och mina kompisar i alla fall. Han stod alltid – och då menar jag alltid, utanför dörrarna till biosalongen och tog emot biljetterna man redan köpt. På något outgrundligt sätt fick han en alldeles speciell blick när man närmade sig honom för att försöka ta sig in på en barnförbjuden film. Frågan är om det inte stod skrivet i pannan på en, ”jag är under 15 år” med stora röda bokstäver, varje gång man gjorde ett försök.

Han hånlog lite så där överlägset, redan när man tog de där fyra, fem trappstegen upp mot dörrarna och meddelade snart att ”du kommer inte in här”. Det värsta var att då var biljetten redan betald och snasket köpt. Godiset kunde man för all del äta upp men jag har inget minne av att man fick några pengar tillbaka.

Gunno stod där i många år, till mångas förtrytelse. Inte fick man se ”tyrolerfilmerna” och inte fick man se ”Emanuelle”. Ett flertal krigsfilmer gick man miste om, bara för Gunno. Jag är ganska säker på att han stod där vid dörrarna in till biosalongen den dagen han hämtades till sista vilan. Då hade han gjort sitt på Centrumbiografen.

Hur som helst, håll med om att det är en tjusig neonskylt som sitter ovanför entrédörrarna på Centrumlokalen i Hammarstrand. Den börjar visserligen att bli lite ”luggsliten” men jag hoppas att fastighetsägaren tycker att det är mödan värt att åtgärda problemet med ”e”.

Det finns en annan neonskylt som jag tycker är ännu mera ”kult” i en annan del av kommunen. Den fungerar inte alls för tillfället men när den så gör skall jag återkomma med bild och utlåtande.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *