Johnny Cash och jag

Ännu är icke undrens tid förbi! Därom vittnar följande lilla solskenshistoria.

Härom veckan kom jag hem från jobbet i vanlig ordning och genast jag öppnade dörren var jag övertygad om att någon annan än min yngsta dotter fanns i huset. Från övervåningen dånade nämligen Johnny Cash ur datorns högtalare. Jag slängde av mig skor och jacka och rusade uppför trappan men, där satt hon i godan ro, min yngsta dotter, med lurarna över öronen och högtalarna påslagna. Sicken överraskning.

-Vad gör du, frågade jag?

-Lyssnar på musik, svarade hon.

-Men, men, men du lyssnar ju på Johnny Cash!

-Ja, han är bra.

Det brukar normalt vara ”musik” av helt annat slag i de högtalarna, speciellt när inte jag är i närheten. Jag tror att den brukar kallas ”dödsmetall”. Håll med om att steget mellan Johnny Cash och dödsmetall är ganska långt. Jag blev glad i alla fall. Det visade sig att eleverna på skolan fått i uppgift att skriva en redogörelse om ett band eller artist på en musiklektion och i dotterns fall föll valet på just Cash.

Jag blev liksom inspirerad att genast berätta allt jag visste om Cash, om plattor och inspelningar, om filmer och utgivningar. Jag har varit stor anhängare av countrymusik sedan första tonåren och en av de allra första kassetterna jag köpte till min lilla kassettradio var en med Johnny Cash.

De närmast följande dagarna spelade vi Cash till frukost, lunch och middag. Vi tittade på några DVD och jag plockade fram mina gamla vinylplattor och berättade om mina egna erfarenheter av hans musik. Och dottern lyssnade! Ett av albumen var den ovan, Riding The Rails från 1975. Ett dubbelalbum som jag köpte efter att jag sett filmen på TV. Den handlade om historien om järnvägens tillkomst i USA. Cash reste runt i staterna och berättade om när järnvägen drogs fram samt om andra händelser kring det. Ett album med så många oerhört bra låtar och som jag fortfarande värderar högt.

-Den skall jag ha efter dig, sade dottern genast.

-Jaha du!

”The Singing Storyteller” inspelad i Sun Studios i Memphis 1970.

-Den skall jag ha efter dig, sade dottern.

Jag plockade fram ytterligare några plattor som jag inte säljer för pengar och berättade hur jag på olika vägar kommit över dem. Den jag värderar högst är nog den med Buck Owens från 1968. Den är inspelad i Vita Huset, dit han och hans kompband var inbjudna av Lyndon B Johnson.

-Den skall jag också ha efter dig, sade dottern.

Bob Dylans ”Nashville Skyline” från 1969. Dylans enda countryalbum för övrigt.

-Den skall jag…ja, ni vet!

Det blir väl någon råd med det när klockan är slagen. Jag har en dotter till och hon gillar också mina plattor så det blir nog till att dela så rättvist som möjligt.

Lite mera kring Cash och albumet Riding The Rails. I filmen, och på albumets framsida, har Cash på sig en skinnjacka, precis en sådan som jag ville ha när jag var 15 år. Morsan fick plocka fram allt vad huset förmådde i postorderkataloger och så började vi bläddra.

Tro det eller ej men i en av katalogerna fanns en jacka som starkt liknade den Cash hade på sig i filmen. Den var svart och skitsnygg! Den beställdes omedelbart. Det blev många, långa dagar med väntan innan paketet kom. Men, när den väl anlände med posten och jag provade den, var den för liten. Paketet i retur, med önskemål om en större storlek.

Vid andra försöket gick det omöjligen att få ut ena armen genom ärmen på jackan. Fodret var vridet och ihopsytt. Inte det också! Paketet i retur, med önskemål om en svart skinnjacka, utan resår och med fodret korrekt fastsytt i ärmen.

När så tredje paketet kom och jag öppnade det låg där en…grön skinnjacka!

-Neeeej!

Det blev en svart Petroffjacka från en butik i Östersund. Den fick duga och Cash fick vara ensam om att ha just en sådan som han hade i filmen och på skivomslaget.

Go´kväll!

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *