Till minne av Göte

Ibland måste man bara stanna upp en liten stund och reflektera över tidens gång och vad historien har lärt oss . Det är alltid någon som har gått före oss och stakat ut vår väg.

Göte Ingelman, 1919 – 2013, bördig från Näset och Ragunda. Göte debuterade som skönlitterär författare i 80-årsåldern och skrev, under loppet av 12 år, fem böcker:

  • Repslagarens ättlingar (1998)
  • I fritt fall (2001)
  • Gärdsgårdsfolket i Nordanland (2006)
  • Näset var min hemby i Ragunda socken (2008)
  • Tjärdoft och milrök (2010)
Trots grav synnedsättning skrev han mödosamt ned sina berättelser med hjälp av specialkomponerad datorutrustning med talsyntes. Han skrev också mängder av kåserier, dikter och ”humoreller” som han publicerade i såväl tidningar som på sin hemsida. Många av hans texter handlade om den tid då han växte upp i Ragunda och och vad det innebar att vara barn på den tiden. Bilden ovan, som jag fotade idag, får på något sätt symbolisera tankar och funderingar som Göte satte på pränt för några år sedan i berättelsen; Hur kunde vi klara oss.

HUR KUNDE VI KLARA OSS?

Vi som föddes utan mödragymnastik, mödravårdscentral och
moderskapspenning?

Hur kunde vi, som växte upp utan barnbidrag, dagis och lekis, utan cellstoff,
plåster och tape, hur kunde vi lära oss krypa och gå, och gå så långt – och så
länge?

Hur kunde vi klara oss, vi som lekte med kottar, pinnar och stenar, utan att
veta något om lekmiljöråd, terapi eller barns miljöbehov?

Hur kunde det bli något av oss, vi som gick i lappade byxor och spikslagna
skor till skolan och fick sitta på obekväma bänkar i enkla och slitna
skolsalar?

Hur kunde vi som skrev på en griffeltavla under våra första lektioner, och
lärde plus och minus på kulramen, hur kunde bokstäver och siffror trots
detta fastna i våra huvuden?

Hur kunde vi som senare läste läxorna i fotogenlampans svaga ljus i ärvda
böcker, eller köpta begagnade någonsin få något grepp om verkligheten?

Hur kunde vi som inte fick fri skolfrukost, fri skolskjuts, inte hade
skolmognadsprov och studiebidrag, och inte ens fick lära oss det där viktiga
om blommor och bin, hur i alla sina dar kunde vi leva vidare?

Vi som inte hade en aning om kuratorer, konsulenter, ungdomsgårdar,
sociala nämnder och inte hade några fritidsproblem! Hur kunde vi överleva
och klara oss ända in i välfärden, och hur var det möjligt att vi, trots allt,
ändå ofta kunde ha så roligt?

ÄR DET INTE RENT OTROLIGT?

Göte Ingelman 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *