Möten med människor

Mina möten med människor pågår ständigt. Så är det nog för de allra flesta men med det jobb vi har, i det företag där jag arbetar, konfronteras vi dagligen med människor och ibland får man ta sig tid att sitta ner och lyssna en stund. Man gör det så gärna ibland.

I en lägenhet, i de östra delarna av kommunen, har jag suttit ett antal gånger och lyssnat till en gammal människas berättelser. Det är slutlyssnat nu. För någon vecka sedan fick hon som hon ville och jag hoppas att hon funnit ro nu, tillsammans med maken som gick bort för några år sedan.

-Det kan få ta slut när som helst, sade hon till mig ett flertal gånger när jag var där.

Vad säger man till den människan, som uppriktigt önskar precis det han eller hon precis uttryckt? Inte säger man; ”Ja, det vore nog det bästa” eller ”Jag hoppas att din önskan slår in”

Nej, man blir liksom lite hurtig och försöker skämta bort det där med; ”Äsch, inte skall du säga så”, trots att man vet, och ser, att det är nog inte så långt kvar.

I hallen står syrgaspumpen och dånar och längs golvet ringlar slangen som leder fram till näsan på kvinnan som sitter mitt emot mig. Ansiktet är fårat och på armarna finns stora blåmärken efter hemtjänstens nålstick.

-Jag får skylla mig själv naturligtvis som har rökt i så många år, säger hon och drar förtvivlat efter andan.

-Det är som att andas genom ett sugrör. Jag har haft Kool i flera år nu.

Hon vrider och vänder på dosetten som är full av piller i olika färger. På bordet står burken med Bricanyl och en flaska med vatten med en kort slang i. Hon berättar om när hon och syskonen kom till Sverige som krigsbarn från Finland. De hamnade hos en fosterfamilj i trakten.

-De var snälla människor, säger hon, De blev nästan som mina riktiga föräldrar.

Mödosamt tar hon sig upp från stolen och går ut i köket för att sätta på kaffe.

-Visst vill du ha en kopp, frågar hon?

-Ja tack! Jag kan sitta kvar en liten stund.

När hon var tonåring flyttade hon till Sundsvall där hon fick arbete på ett hotell som lokalvårdare och ”uppasserska”.

-Vi hade ett antal rum var som vi hade ansvar för, fortsätter hon när hon hämtat andan efter att ha burit kaffepannan fram till matrumsbordet.

-Vi skulle inte bara städa, nej då! Det gällde att vara trevlig mot gästerna också. Värst var det med de som var ”affärsboende” under veckorna. Många av ”gubbarna” ville ha mer än bara uppassning på rummet. De krävde att man skulle ställa upp på annat också men jag vägrade. Ibland stod de utanför hotellet och väntade när man skulle hem och då hade man fullt upp med att freda sig.

I Sundsvall träffade hon sin blivande make. Han var brandman i stan. På väggen i hallen hänger yxan som han avtackades med när han gick i pension och på en byrå i matrummet står ett inramat foto av honom. Han gick bort för några år sedan. Jag kommer ihåg att jag var lite förvånad över hur pass öppen hon var med att berätta om just det.

Vid ett tillfälle, när jag var hos henne för att fixa med något i lägenheten, plockade hon fram ett antal bilder på sin avlidne make och visade mig.

-Här ligger han och är kammad och fin, minns jag att hon sade.

Det kändes lite märkligt. I bokhyllan står foton på barn och barnbarn.

-Jag lär nog aldrig komma till stugan mera, säger hon och tittar ut genom fönstret. En av mina söner håller på att renovera den.

Hon berättar om stugan där hon och maken tillbringat mycken tid i yngre dagar.

-Det är bra att de har den kvar.

Hon berättar vidare om hur det var att jobba på lokala äldreboendet i byn. Om människor som hon hjälpte till att ta hand om och om hur arbetsrutinerna var då.

-Skulle du inte vilja bo där nu då, när du inte orkar så mycket, frågar jag?

-Nej, jag vill bo här. Det är annorlunda nu förresten. Nu skall man vårdas hemma och nu är det jag som behöver tas om hand. Det är inte så kul. Inte ens maten är bra alla dagar, och den är dyr också, säger hon.

Jag frågar om inte hon tycker det är bra att få maten tillagad och hemkörd?

-Jo, men jag har ingen matlust längre…och det spelar ingen roll heller.

-Men du måste ju äta!

-Äsch, det är snart slut ändå.

Jag vet inte vad jag skall säga riktigt…

Sista gången jag besökte henne hade hon varit till sjukhuset några dagar. Hon låg på soffan och tittade på TV.

-Hur mår du?

-Det går väl på något sätt när jag ligger stilla.

Jag stannade inte så lång stund.

En tidig morgon för några veckor sedan ringde hennes dotter.

-Mamma somnade in nu på morgonen. Jag vill bara att du skall veta. Hon pratade så mycket om att du brukade ta dig tid.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *