Skadereglerar´n

Skrev nyligen ett inlägg om bilkörning, Ecodriving och miljötänk. Medan jag skrev de raderna kom jag att tänka på några saker man varit med om genom åren, såväl som ung och oerfaren bilist som mera erfaren. De liksom bara ”ploppade” upp och blev till ett uppslag.  Jag börjar med ett av de mera märkliga tillfällena.

Det var en ganska sen vinterkväll, i början av 1980-talet, och jag och min dåvarande sambo var på väg hem i bilen. Jag hade ett brev som skulle postas så vad passade bättre än att göra det när vi passerade postens lokaler. Man postade nämligen brev där på den tiden.

Strax innan parkeringen vid posten blinkar jag vänster, filkör en aning och inväntar en mötande bil. Då, i samma sekund som den mötande bilen passerar, blir vi påkörda bakifrån. Det var en rejäl smäll och det var rena turen att den mötande bilen hann passera för vår bil knuffades snett in på parkeringen där vi blev stående. När jag tittade ut mot gatan står där en bil med en kvinna i och hon hade panik, minst sagt. Jag gick dit och hörde redan innan jag nådde fram hur hon skrek att jag skulle hjälpa henne ur bilen.

Hon var så pass panikslagen att hon inte ens förmådde knäppa loss bältet och ta sig ur bilen. Jag hjälpte henne ut, fick henne att lugna ner sig en smula och vi diskuterade naturligtvis hur det gått till. Efter en stund var hon så pass lugn att vi kunde bestämma att vi skulle ses nästa kväll för att skriva skadeanmälningar. Det var nämligen ingen av oss som hade sådana i bilen och hon bodde inte långt bort. Ett sådant beslut tar man för att man litar på den människan man har att göra med, även när det är första gången man träffas.

Det blev kvällen därpå, en fredagskväll, som jag och min sambo åkte hem till kvinnan i fråga och ringde på dörren till hennes lägenhet. Strax öppnade hon dörren och släppte in oss och då plötsligt uppenbarar sig ytterligare en person i rummet, med en vinpava i ena näven och ett till hälften urdrucket glas i den andra. Han kom fram och tog i hand, hälsade och presenterade sig vid namn och tillade att han var skadereglerare för det försäkringsbolag där kvinnan hade sin bil försäkrad. Han tyckte genast att vi skulle gå ut och titta på skadorna på bilarna. Det är sådana gånger man är glad att man har lätt för att låta pannan spricka upp och hornen växa ut.

Hur gör man då, i en annan persons hem, när man ställs inför dylik situation? Skall man skratta eller gråta?

Med ett något sånär bibehållet lugn bad jag mannen att lämna oss ifred medans vi skrev våra skadeanmälningar men han insisterade på att få reglera skadorna. Jag vände mig då till kvinnan och bad henne att avhysa mannen ur lägenheten medan vi klarade av våra förehavanden, vilket hon gjorde! Alternativet var att vi lämnade lägenheten och gjorde en polisanmälan i stället. Slokörad ställde mannen ifrån sig flaska och glas, snörde på sig skorna och tog sedan en promenad.

När jag lugnat ned mig så pass att det gick att skriva gjorde vi våra respektive skadeanmälningar som vi skickade till våra försäkringsbolag och allt blev så småningom frid och fröjd.

Så, vad ni gör; se till att ha skadeanmälningsblanketter i bilen och skriv på plats om olyckan skulle vara framme.

 

Eftertanke

I sena mörka marskvällen tog vi oss tid, min dotter Louise och jag, att se programmet Jills Veranda och avsnittet där Kristian Gidlund fick en av sina stora drömmar uppfylld, nämligen att få komma till Nashville.

Det var en stark upplevelse, oerhört stark! 

Ödmjukheten personifierad, inför det faktum som nog stod klart ganska lång tid innan programmet spelades in, att han skulle komma att dra det korta strået mot den allt mer förhärskande sjukdomen som lägrat hans kropp. Så klarsynt och så klok, så öppen med det öde som väntade.

Kristian Gidlund drog en märklig parallell med en av hans stora idoler, Hank Williams.

Citat:

-Jag undrar om jag kommer att få uppleva min 30-årsdag, det fick inte Hank.

Kristian fick inte göra det. Programmet spelades in i maj förra året och den 17 september, några dagar före hans egen 30-årsdag, somnade han in, med förhoppningen att det skulle stå ett äventyr och vänta på honom.

Se programmet och läs gärna hans blogg. Här är länkar till bloggen och till den avslutande delen av programmet med Jill och Kristian. Hela avsnittet finns på SVT Play!

http://ikroppenmin.blogspot.se/