Ibland tolkar jag Murphys lag precis som jag vill

För ganska lång tid sedan bloggade jag om hur många feltolkar Edward A Murphy Jr:s berömda lag ”om alltings jävlighet”. Han sade nämligen så här:  ”Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet”

Men om det nu inte handlar om att ”göra något” på ett felaktigt sätt utan saker och ting går fullständigt fel, vid fullkomligt fel tillfälle, lite nu och då, vilken lag skall man då skylla på? Det kanske inte finns någon sådan lag att ta till utan det handlar uteslutande om otur eller slarv. Nja, jag vet inte om jag tror riktigt på det. Det är alldeles för uppenbart att någon eller något vill grina en riktigt illa mitt i nian alldeles för ofta för att det skall vara enbart otur.

Visst, vi kan alltid se på resultatet av den uppkomna situationen och tänka att det hade faktiskt kunna sluta ännu värre, oftast!

Jag såg ett inlägg med en bild på ”fejjan” idag. Det var en bild på ett bildäck som var alldeles oerhört platt nertill. En flashback och så var tankemaskinen i full gång. Tankarna handlade om en semestertripp för ganska många år sedan. Jag har kört bil sedan jag var 18 år och har varit lyckligt förskonad från punkteringar nästan hela tiden. Men, den gången jag faktiskt fick punktering var nog det sämsta tänkbara tillfället.

Semesterveckan var slut, stugan var utstädad, bilen var packad till bristningsgränsen för hemresan, alla i familjen satt i bilen och klockan var runt 20.00 en lördagskväll. Då, och ingen annan gång, var ena bakdäcket på bilen tomt på luft! Var finns då reservhjulet? Jo, under all packning som man på något märkligt sätt har lyckats tränga in i bagaget.

Till saken hör att jag är inte den typen av människa som alltid klarar av att liksom hålla god min och med ett leende glatt utropa;

-Nej, men vilken otur, och sedan utan minsta rynka i pannan be familjen kliva ur så att vi kan byta däck.

15 minuter senare, när alla väskor och luftmadrasser och badbollar och tennisracketar och skor och…ja, ni vet, var urplockade och det där fantastiska reservhjulet, som närmast kan liknas vid en korvring från Scan, var framplockat så visade det sig innehålla inte mindre än 4hg luft, vid full packning i bagaget igen! -Bingo!

Närmaste bensinstation fanns ca 4 kilometer från stugbyn men, den var naturligtvis stängd den tiden på dygnet. In i den precis städade stugan och fram med en telefonkatalog för att om möjligt hitta en närliggande däckfirma och kan ni tänka er, det fanns en sådan, ca 2 mil från stugbyn! Klockan var nu runt 21.00 när jag fick tag på innehavaren. Han svarade i sin mobiltelefon och meddelade att han befann sig på semester. -Ännu mera bingo!

Med pulsen i ca 240 och hornen fullt utvecklade i pannan påbörjade vi en färd mot hemtrakterna, med 4hg luft i ena bakhjulet, i en hastighet om ca 40km/h, i fyra mil! Och tänk, korvringen höll ända fram till närmaste öppna bensinmack. Där fyllde jag det havererade däcket med skum och körde sedan ända hem på det. Slutet gott, allting gott, nästan!

Det är det där med hög puls och horn i pannan. Det har blivit bättre med åren, tveklöst. ”Stygghumöret” och ”olssontjurn” finns förvisso kvar och kan vara bra att ta till ibland men det är alltmer sällan det behövs. Jag lever också i trygg förvissning om att jag inte på något sätt är unik i det avseendet. Det finns goda vänner som också fått punktering i samband med semesterresor och som tyckt det varit lite pinsamt när barnen i familjen kommit tillbaka från skogen med de tidigare packade campingstolarna och de medhavda väskorna. Eller när grannen för andra gången på tio minuter kommer tillbaka med den trilskande gräsklipparen som plötsligt slagit ner på hans gräsmatta.

Vi finns och vi hörs ibland men är i grunden väldigt snälla.

Med vänliga hälsningar

”Bloggar´n”

 

Konstsim i unga år

Jag tittade på sportspegeln igår. Ett av inslagen handlade om konstsim, en sport som jag är måttligt road av, om man säger så men, man kan i alla fall låta sig fascineras av hur oerhört samspelta utövarna av sporten är. Att de dessutom undkommer drunkningsdöden är än mer fascinerande.

Jag har två döttrar, varav den yngre var så fantastiskt inspirerad av detta med konstsim när hon var liten, så det var med hjärtat i halsgropen man åkte till badplatser sommartid. Långt ifrån simkunnig försvann hon titt som tätt under vattenytan, sökande efter småfisk eller för att försöka sig på en piruett eller huvudstående på botten. Gång efter annan fick man vara beredd att dra upp ungen ur vattnet när bara den baddräktsförsedda röda rumpan hade varit synlig en längre stund.

Ständigt utrustad med cyklop, oavsett om det skulle badas i badkar, i pool, i sjö, tjärn eller hav,  skulle konstsim utföras och då skulle alla se på. Sommaren 2003 var hon 5 år och vi hade hyrt en stuga i Norrfällsviken under en vecka. Vi skulle bada i nordens största kallkälla och vi skulle ha trevligt. Vädrets makter var med oss och vi badade, eller rättare sagt, de andra badade och jag filmade med videokameran.

I vanlig ordning kastade sig den yngre ut i vågorna, utan tanke på vattentemperatur eller simkunnighet, och påbörjade sina övningar. Ibland vändes rumpan neråt efter bara ett kort ögonblick, ibland tog det betydligt längre tid. Detta hade uppmärksammats av min äldre dotter som hela tiden hade koll på läget.

När så junior vid ett tillfälle blev kvar under ytan, med huvudet nedåt, allt för länge, var storasyster plötsligt där och greppade den röda rumpan och drog upp henne för att helt enkelt rädda livet på sin syster. Upp kommer en vilt sparkande och fäktande 5-åring, med vattnet forsande över huvudet, skrikande;

-Vad gör du, släpp ner mig!

Konstsimsuppvisningen var ingalunda avslutad och med ett plums åkte hon samma väg tillbaka. Idag var jag helt enkelt tvungen att sparka igång min gamla video och kolla in filmen.

 

 

Offentliggörande av sanningar och osanningar

Jag skall skriva en bok…någon gång…har jag tänkt mig…eller sanningen är den att jag har börjat på en bok men det har liksom tagit stopp.Därmed inte sagt att jag har gett upp det hela.

Den påbörjade boken skall bli en roman, baserad på verklighet, till viss del i alla fall. Det hör till saken att om jag hade haft alla fakta på bordet så hade det inte varit några som helst problem att få ihop texten men det har jag inte. Det som är så bra med att skriva en roman är ju då, som i detta fall, att jag får fritt spelrum att använda sanning, lögn och dikt precis som jag vill.

Det är liksom helt i sin ordning och dessutom en utmaning att försöka skänka lögnen trovärdighet och i ett mänskligt sammanhang får det inga som helst konsekvenser. Lyckas man bra kan det bli till en text som både roar och berör men i ett motsatt läge har man bara lyckats uttråka läsaren.

I ett vardagligt sammanhang är det inte så. När dikten, osanningen och lögnen får komma till tals kan just de mänskliga konsekvenserna bli högst påtagliga och dessutom förödande. Aldrig i historien har det väl skrivits så mycket som det görs nu och då avser jag naturligtvis allt som skrivs på sociala medier. Människor skriver bloggar, skriver inlägg än här och än där. Det är facebook, det är twitter och instagram och jag vet inte namnen på alla ställen där man har möjlighet att låta pennan få makt.

Det är i de här sammanhangen som det allt för ofta publiceras texter där upphovsmannen/kvinnan så uppenbart haft svårt att skilja sanning från lögn eller bara genom antaganden tillåtit sig själv att påstå saker om andra människor, helt i avsaknad av fakta däromkring.

Nu är det nog ofta så att när någon påstår något som i en faktisk mening är falskt, så betyder det inte att han eller hon ljuger. Många gånger handlar det säkert om att man fått saker och ting om bakfoten. En uppenbar lögn däremot uttalas mot bättre vetande och riktigt vidrigt blir det när någon påstår något mot just bättre vetande, trots att vederbörande är helt på det klara över att det är just en lögn eller ett påhitt.

Att på detta sätt nyttja sociala medier till att smutskasta, beljuga, ”dra i skiten” och till och med förhärliga och skydda sig själv är ett högst olämpligt sätt att dra nytta av medierna. Då är det bättre att helt avstå skrivande i den formen för människor far illa av det.

Under sådana förhållanden är det nog bättre att ”fila” vidare på den där boken man eventuellt tänkt sig att skriva, där osanningar och lögner kan bli en del av handlingen utan konsekvenser.

 

Med hopp om bot och bättring

Varje gång det händer ställer man sig samma fråga; 

-Hur är det möjligt att en liten bakterie, som är så liten så den nästan inte finns, kan placera en stor och stark karl i horisontalläge, med rinnande näsa och ögon, kliande hals och en panna som går att steka ägg på?

Och varje gång det händer ringer en mening i mina öron, och har så gjort sedan jag var liten grabb. Farsan hade gått och blivit förkyld och det tog liksom aldrig någon ände på snuvan. Han snöt och snöt och snöt tills näsan hade antagit formen av en tomat, till både färg och form…och han var förbannad!

I ett skåp i köket förvarades diverse medikamenter och en dag fick han nog. Han började leta och gräva i skåpet och till slut hittade han vad han sökte; en burk med Vicks Blå.

Locket skruvades av och med orden ”men nu jävlar skall du få nasajävel” grävde han upp två rejäla kluttar salva och tryckte upp i vardera näsborre.

Jag undrar om det finns Vicks Blå i någon av butikerna här på byn?

 

 

 

Erik från Lövåsen

 

Mannen som står med kepsen i hand, som tredje person från höger, hette Erik Persson.

 

 

 

 

 

Bilden är från kraftverksbygget i Krångede och är tagen under- eller före 1934.

Anledningen till att jag vet det är att han förolyckades i en av tunnlarna, just 1934.

Erik hade värmländska rötter. Hans far, värmlänningen Per Eriksson, kom till Fullsjön som skogsarbetare i mitten av 1850-talet. Erik föddes i Fullsjön 1882 och blev, liksom sin far, skogsarbetare. 1907 fick han möjlighet att arrendera ett torpställe i närheten av Lövåsen, några kilometer från Edsele i Västernorrland.

Lövåsen var ingen stor by, inte ens på den tiden, men där fanns tillräckligt många familjer för att Erik skulle träffa sin blivande hustru, Kristina. Gården hette Lövberget och låg ensligt till, med stenig och besvärlig mark för odling, men med gemensamma krafter lyckades Erik och Kristina bryta marken så pass att det blev lite till att odla på samt lite betesmark för några kor, några getter, en gris och höns. Betet räckte inte på långa vägar till djuren så myrslåtter var en nödvändighet.

Huset var inte mycket att skryta över. Spåntaket läckte in vatten och golvet bestod av spåntade bräder som var så gistna att det var stora springor mellan dem. Ständigt fick man krypa in under golvet, via en glugg från utsidan, för att hämta sådant som tappats på golvet. Där fanns alltså ingen trossbotten och var därmed oerhört kallt under vintrarna. Enda värmekällan var en kokspis i köket. Den skulle hålla värmen i tre rum. I skafferiet förvarades mat och allehanda saker, däribland en tunna lingonsylt varje vinter. I tunnan låg en skopa med vars hjälp sylten karvades loss för att sedan få tina upp på spisen.

Erik och Kristina fick elva barn i torpet, däribland tvillingar 1911, som dessvärre avled efter bara en vecka. Trots att Kristina aldrig var någon stark kvinna, delvis på grund av ständigt återkommande lunginflammationer, skötte hon jordbruket själv när Erik låg ute på avverkningar. Hon sydde kläder till barnen av andras gamla avlagda kläder. Hon kardade ull och spann och stickade vantar, mössor och strumpor och det hände också att hon tog på sig att sy kläder till andra i byn för att tjäna några kronor till hushållet.

I slutet av 1925 fick Erik erbjudande av skogsbolaget att bli arrendator på en lite större gård i Döviken och inget var väl mera välkommet än ett bättre boende och större möjligheter till försörjning. Strax innan flytten skulle företas insjuknade Kristina på nytt i lunginflammation, fraktades till Solliden i Östersund men dessvärre avled hon där den 16 april 1926. Mitt uppe i flyttstöket skulle det ordnas med begravning och därefter skulle djuren säljas på auktion.

Redan dagen efter auktionen gick flyttlasset från Lövåsen, en sträcka på ca 3,5 mil över skogen, via Krokvåg och till Döviken.

I fyra år arbetade Erik på skogsbolaget Johannedals gård i Döviken. Han skötte jordbruket efter bästa förmåga och han högg virke i skogen. Några av barnen hade vid det här laget flyttat hemifrån medan andra fick hjälpa till på gården. 1929 var det dags för uppbrott igen. Skogsbolaget hade beslutat att sälja gården, till ett  pris om 25000 kronor, en summa pengar som Erik inte mäktade med att betala. I stället lyckades han köpa ett mindre hus i närheten dit familjen flyttade men som också innebar att de blev väldigt trångbodda.

1931 satte kraftverksbygget i Krångede igång och redan första året fick Erik erbjudande om anställning och han slutade därmed skogsarbetet för Johannedal. 1934 blev ett sorgens år för familjen. Yngsta sonen Gösta insjuknade i hjärnhinneinflammation och avled i mars. I juni samma år låg sonen Herbert i det militära och en tidig morgon meddelades honom att han hade besök hemifrån. När han kom ut från från kasernen stod tre av hans syskon där och en granne från byn. En tragisk olycka hade skett vid kraftverksbygget. Erik hade omkommit i en av tunnlarna som sprängdes ut när ett fjäderstål hade lossnat från en vagn som massorna fraktades med. Stålet användes till att bromsa de rälsburna vagnarna och det hade träffat Erik i huvudet.

Dottern Elsa tog hand om syskonen och ordnade med både begravning och annat. Erik hade en olycksfallsförsäkring och från den erhöll syskonen 500 kronor som fick bli grundplåt till en gemensam kassa där de lade sina slantar för hemmets försörjning.

För två år sedan avled sonen Herbert i en ålder av 99 år. Det är han som har berättat om familjens öden och äventyr. Han har också skrivit ner allt i en skrivbok som han fick av sin dotter för många år sedan. Den börjar så här: ”Filmen Barnen från Frostmofjället var nog ingenting mot de prövningar som vår familj utsattes för”

Det är bara att hålla med.

Jag har renskrivit och sammanställt allt vad Herbert nedtecknade i sin skrivbok. Det jag berättat här är bara en ynka liten bit av hans liv.  Är ni intresserade av att ta del av hans berättelse så hör av er till mig.

/Sören

 

 

 

Oacceptabelt näthat

Efter förra veckans första avsnitt av TV3:s Trolljägarna med Robban Aschberg, skrev jag ett inlägg på bloggen som handlade om just problematiken och följderna av dylik smörja och jag fick respons på inlägget. I skrivande stund är det en halvtimma kvar innan andra avsnittet visas och jag hoppas få se när teamet klämmer åt fler fega kräk.

Jag har funderat vidare under veckan som gått på vad det är för mekanismer som styr människors agerande och vilja att skada. Nog måste det vara en tämligen primitiv gen som styr ett agerande som innebär att man gör illa och skadar i den omfattning som näthatet oftast innebär.

Lite nu och då brukar man ställa sig frågan ”är det konstigt att det råder krig på sina håll” när människor inte ens kan hålla sams om så triviala saker som fastighetsgränser, vägar, vatten, och liknande?

Det är ett känt faktum att hat föder hat och våld föder ännu mera våld och både hat och våld blir starkare om det får näring. Inget är säkrare.

Internets intåg i vardagen har inneburit en total förändring av människors liv. De positiva effekterna av Internet kan inte nog beskrivas. Vi har fått nya möjligheter att behålla gamla och skapa nya sociala kontakter, att hålla oss uppdaterade om vad som händer i världen, att inhämta information, att fördriva tiden genom att diskutera med andra, om egentligen vad som helst. Men det finns också en mörk sida av Internet som är mer eller mindre dold. På Internet frodas näthatet. Ofta rör det sig om individer som lever under föreställningen att de är anonyma, då de använder sig av fingerade namn och falska användarkonton. Det många inte inser är att dessa falska identiteter i många fall går att spåra, bland annat via ip-nummer. En polisanmälan behöver alltså inte vara så fruktlös som man skulle kunna tro. Men näthatet kan också förekomma öppet och oanonymt i till exempel chattar mellan “vänner”, men är man en vän om man riktar hat mot eller kränker den man kallar för vän? Andra sociala medier där det förekommer näthat är Facebook, Instagram, Twitter, bloggar, diskussionsforum, Flashback, “hatsidorna” Avpixlat, Nationell.nu, Fria Tider. Även kränkningar och hot över sms och mail räknas som näthat.

På vissa av ovan nämnda hemsidor är näthatet satt i system. Dessa sidor representeras ofta av en icke anonym person, som säkert också är aktiv på andra sociala medier, där denne sprider hat gentemot grupper och människor.

Jag skall presentera ett exempel.

Förra veckan kontaktades jag av en kvinna vars svärföräldrar i dagsläget utsätts för kränkningar och oerhört missnöje i en nystartad s.k. öppen grupp på Facebook. Ett yngre par har, för inte så lång tid sedan, flyttat in i en by i Ragunda och och bosatt sig intill ett äldre par som levt i byn i hela sitt liv. Paret hade med sig en katt i flytten och det äldre paret äger en hund sedan lång tid tillbaka.

Det är nu inte helt ovanligt att hundar och katter inte kommer överens, vilket uppenbarligen har skett i detta fall. Situationen har skapat missnöje hos de nyinflyttade, speciellt över att det äldre parets hund brukar gå lös på gården. Enligt vad som uppgivits mig håller sig hunden på gården i princip undantagslöst men, det unga parets missnöje över hunden har inneburit en grupp på Facebook där likasinnade människor får möjlighet att spy galla över rådande situation. De är ingalunda anonyma men deras uppsåt, att skada, kränka och förnärma, blir inte mindre uppenbart för det. Tilläggas kan att det äldre paret inte ens har tillgång till dator, än mindre Internet och Facebook.

Gruppen är i sin linda och medlemsantalet håller sig för närvarande kring ca 25 personer. Icke desto mindre har många av dem haft mage att beskriva det äldre paret med allehanda tillmälen, totalt ovetande om vilka de här människorna är, än mindre i vilken landsdel av vårt avlånga land som de finns.

Vi är några som har anmält gruppen till Facebook admin och vi har fått svar, ett svar som gör att man nästan resignerar och tillika begriper varför näthatet får gro. Facebook admin har inte för avsikt att stänga gruppen då man anser att inget kränkande förekommer! Hur korkat får det bli?

Det är i det här läget som jag anser att ansvaret för att människor av den här kalibern, som samvetslöst och utan skrupler har möjlighet att kränka andra människor, ligger hos just tillhandahållaren av möjligheten. När inte ens en anmälan till admin renderar någon som helst åtgärd återstår att anmäla till juridikinstitutet, vilket är gjort i detta fall, eller till polisen. Polisen har erkänt att de saknar resurser för att utreda brott av den typen. Det skulle innebära att annan kriminalitet skulle få stå tillbaka i så fall. Det är skrämmande.

Slutsatsen kan väl nästan bli, att det juridiskt sett, egentligen är fritt fram att fortsätta kränka och såra. Jag är också rädd att så länge människor saknar sunt förnuft kommer brottslighet av allehanda slag att fortsätta.

Jag försöker vårda minnen

Jag hade ärende till Östersund förra veckan. På väg hem kunde jag inte låta bli att svänga av i Lillsjöhögen, bara för att se och minnas ett och annat från min barndom. Vissa minnen vårdar jag extra omsorgsfullt.

Det här gamla huset, byggt någon gång mellan 1865 och 1870, byggdes av min farmors farfar, Per Jonsson, född 1844. Här i huset har jag mina rötter på min fars sida. Han är född här och här vistades jag en del som barn.

När jag var i tioårsåldern hade vi ärende till Östersund, morsan, farsan, min syster och jag. Farsan var inte så begeistrad i dessa shoppingresor till staden så han lämnade gärna av morsan, åkte tillbaka till Lillsjöhögen och hälsade på släkten. Så också denna gång. När vi kom till Engla och Jonas hade han varit ut på sjön och tagit upp nät, som han så ofta gjorde. Fångsten var god också just den här dagen och i köket i den gamla stugan hade Engla precis påbörjat tillagning av den nyfångade fisken. Engla var inte vilken matmor som helst. Hon gjorde festmåltider av allt hon företog sig att laga till.

-Nu stanne ni hen te ja ha gjort iordning maten, sade hon direkt vi kom in i stugan.

Potatisen sattes på vedspisen och så också en del av sikfångsten som hämtats ur sjön. Till det kokade hon en dillsås och sedan var det bara att hugga in. Det smakade ljuvligt! Jag var för all del van att äta god mat men just den här dagen, och just den här måltiden som vi blev bjudna på i det gamla köket, det var något alldeles extra.

Jag minns det som var det igår fast det är många år sedan.

Någon gång när jag har vägarna förbi skall jag ta mig tid och stanna till där igen och fråga om jag får återse det gamla köket där vi åt Englas goda mat.

 

 

Trolljägarna och Aschberg

För några dagar sedan såg jag en trailer på TV 3. Den handlade om ett kommande TV-program med Robert Aschberg, benämnt som Trolljägarna. Jag bestämde mig för att se första programmet och det var precis så bra som jag förväntat mig.

I den här programserien ger sig den smått kontroversielle och orädde Robert Aschberg ut i internetdjungeln där han söker upp s.k. nättroll, personer som fullkomligt samvetslöst, via sociala medier,  ger sig på andra människor i allehanda sammanhang, som kränker och sårar, som öser galla över människor som de inte ens vet vilka de är, än mindre har träffat eller konfronterat, som trycker ner och näst intill förgör, hela tiden gömda bakom sina datorskärmar och alias.

Det är bra, det är mycket bra! Jag avundas Aschberg i det här sammanhangen.

Just detta med att använda sig av s.k. sociala medier till kränkningar, grundlösa anklagelser, rasistiska påhopp, spott och spe, att till och med driva unga människor till att faktiskt begå självmord, har under ganska lång tid retat och förvånat mig det grövsta. Jag skulle vilja ställa en enda fråga till de personer som är upphovsmän till de här medierna och som tillhandahåller möjligheterna;

-Med vilken rätt låter du/ni dessa samvetslösa människor få uttrycka vämjeliga och högst osmakliga omdömen om andra människor i vårt samhälle?

Jag lär aldrig få några svar, oavsett hur många gånger jag frågar. Är det så här vi vill ha det? Är det verkligen värt att lägga minsta tid på sociala medier där dylikt förekommer? Jag har själv förvånats många gånger över vad andra skriver, inte minst på Facebook. Jag brukar fundera över på vilket sätt det stimulerar och vad det kommer ut för gott ur detta för de individer som ägnar sig åt sådant här. Jag har svårt att förstå.

Visst, det går att anmäla inlägg men, huruvida det vidtas några som helst åtgärder tvivlar jag på. Då borde många åsikter och uttalanden, många användare av sociala medier, vid det här laget ha varit avstängda och portade. Min yngsta dotter är en betydligt större användare än jag av allehanda websidor, med både chatfunktioner och möjligheter till åsikter och personliga påhopp. Det finns, vad jag har förstått, tämligen många sådana. Jag kan inte namnen på dem, än mindre ens bokstavera till dem men, att det förekommer kränkningar, väldigt ofta, det har hon berättat.

Det kanske inte alltid är så allvarligt menat men bara sättet att uttrycka sig, och just möjligheten därtill, är så totalt fel. Det Aschberg och hans team gör i den här programserien hoppas jag innerligt skall stoppa många av dessa ”internetmissbrukare” och därtill mana till eftertanke för lika många. Går det att få bort om än bara några av dem så är mycket vunnet.

Det de också gör är att de använder sig av relativt nystartade Juridikinstitutet. Det är en ideell organisation som arbetar mot internetrelaterade kränkningar, genom att ge stöd åt de som kränkts och genom att verka för opinionsbildning och upplysning. Juridikinstitutet har som sin uppgift, bland annat, att hjälpa brottsoffer och personer som blivit utsatta för allvarliga kränkningar. De arbetar förebyggande genom att verka för upplysning om vilka regler som gäller på internet. De erbjuder kostnadsfri juridisk hjälp för personer som har blivit utsatta för allvarliga kränkningar på internet och de utreder möjligheter till rättsliga påföljder för personer som kränker. På deras hemsida kan man direkt anmäla kränkningar och näthat och därmed få nödvändig hjälp. Detta är i min mening mycket bra!

Jag skall ta ett exempel på hur ”missbruk” av liknande möjligheter kan se ut.

Ett i bygden verksamt företag tecknade för ett antal år sedan ett arrendekontrakt med kommunen. Arrendet gällde fastigheter. En tidigare arrendator miste vid det tillfället, av olika skäl, sitt arrende till förmån för en ny arrendator. Den tidigare arrendatorn blev minst sagt purken över sitt förlorade arrende och inledde omedelbart en smutsig offensiv mot både kommun och nye arrendatorn. När inte vokala påhopp gynnade dennes åsikter tog vederbörande till en annan möjlighet.

På Eniros websida kan man inte bara hitta telefonnummer och adresser utan det går också alldeles förträffligt, att helt anonymt skriva åsikter om andra företag, inte minst att misskreditera, om man så önskar. Här hittade tidigare arrendatorn en möjlighet till smutsig hämndaktion, som i detta fall inte drabbade fastighetsägaren, utan den nye arrendatorn! I omdömesfältet som härrörde till den nya arrendatorns företag, återfanns allehanda missnöjesyttringar om både det ena och det andra.

Nya arrendatorn vände sig till Eniro med en önskan om att kommentarerna skulle plockas bort men där högg /han/hon i sten, minst sagt. Eniro hade inget att tjäna på att de togs bort och på en andra fråga, om det möjligen gick att spåra inlägget/kommentarerna, fick nya arrendatorn svaret ”att de inte var intresserade av att hjälpa till med det”.

Nya arrendatorn gick vidare i ärendet och hotade Eniro med rättsliga påföljder om inte de var behjälpliga och plötsligt gick det faktiskt att spåra inlägget. Det visade sig att den tidigare arrendatorn låg bakom smutskastningskampanjen.

Man frågar sig igen; med vilken rätt tillhandahålles möjligheten till anonyma påhopp på både enskilda personer som, i det här fallet, ett företag.

Jag önskar Aschberg lycka till