Trolljägarna och Aschberg

För några dagar sedan såg jag en trailer på TV 3. Den handlade om ett kommande TV-program med Robert Aschberg, benämnt som Trolljägarna. Jag bestämde mig för att se första programmet och det var precis så bra som jag förväntat mig.

I den här programserien ger sig den smått kontroversielle och orädde Robert Aschberg ut i internetdjungeln där han söker upp s.k. nättroll, personer som fullkomligt samvetslöst, via sociala medier,  ger sig på andra människor i allehanda sammanhang, som kränker och sårar, som öser galla över människor som de inte ens vet vilka de är, än mindre har träffat eller konfronterat, som trycker ner och näst intill förgör, hela tiden gömda bakom sina datorskärmar och alias.

Det är bra, det är mycket bra! Jag avundas Aschberg i det här sammanhangen.

Just detta med att använda sig av s.k. sociala medier till kränkningar, grundlösa anklagelser, rasistiska påhopp, spott och spe, att till och med driva unga människor till att faktiskt begå självmord, har under ganska lång tid retat och förvånat mig det grövsta. Jag skulle vilja ställa en enda fråga till de personer som är upphovsmän till de här medierna och som tillhandahåller möjligheterna;

-Med vilken rätt låter du/ni dessa samvetslösa människor få uttrycka vämjeliga och högst osmakliga omdömen om andra människor i vårt samhälle?

Jag lär aldrig få några svar, oavsett hur många gånger jag frågar. Är det så här vi vill ha det? Är det verkligen värt att lägga minsta tid på sociala medier där dylikt förekommer? Jag har själv förvånats många gånger över vad andra skriver, inte minst på Facebook. Jag brukar fundera över på vilket sätt det stimulerar och vad det kommer ut för gott ur detta för de individer som ägnar sig åt sådant här. Jag har svårt att förstå.

Visst, det går att anmäla inlägg men, huruvida det vidtas några som helst åtgärder tvivlar jag på. Då borde många åsikter och uttalanden, många användare av sociala medier, vid det här laget ha varit avstängda och portade. Min yngsta dotter är en betydligt större användare än jag av allehanda websidor, med både chatfunktioner och möjligheter till åsikter och personliga påhopp. Det finns, vad jag har förstått, tämligen många sådana. Jag kan inte namnen på dem, än mindre ens bokstavera till dem men, att det förekommer kränkningar, väldigt ofta, det har hon berättat.

Det kanske inte alltid är så allvarligt menat men bara sättet att uttrycka sig, och just möjligheten därtill, är så totalt fel. Det Aschberg och hans team gör i den här programserien hoppas jag innerligt skall stoppa många av dessa ”internetmissbrukare” och därtill mana till eftertanke för lika många. Går det att få bort om än bara några av dem så är mycket vunnet.

Det de också gör är att de använder sig av relativt nystartade Juridikinstitutet. Det är en ideell organisation som arbetar mot internetrelaterade kränkningar, genom att ge stöd åt de som kränkts och genom att verka för opinionsbildning och upplysning. Juridikinstitutet har som sin uppgift, bland annat, att hjälpa brottsoffer och personer som blivit utsatta för allvarliga kränkningar. De arbetar förebyggande genom att verka för upplysning om vilka regler som gäller på internet. De erbjuder kostnadsfri juridisk hjälp för personer som har blivit utsatta för allvarliga kränkningar på internet och de utreder möjligheter till rättsliga påföljder för personer som kränker. På deras hemsida kan man direkt anmäla kränkningar och näthat och därmed få nödvändig hjälp. Detta är i min mening mycket bra!

Jag skall ta ett exempel på hur ”missbruk” av liknande möjligheter kan se ut.

Ett i bygden verksamt företag tecknade för ett antal år sedan ett arrendekontrakt med kommunen. Arrendet gällde fastigheter. En tidigare arrendator miste vid det tillfället, av olika skäl, sitt arrende till förmån för en ny arrendator. Den tidigare arrendatorn blev minst sagt purken över sitt förlorade arrende och inledde omedelbart en smutsig offensiv mot både kommun och nye arrendatorn. När inte vokala påhopp gynnade dennes åsikter tog vederbörande till en annan möjlighet.

På Eniros websida kan man inte bara hitta telefonnummer och adresser utan det går också alldeles förträffligt, att helt anonymt skriva åsikter om andra företag, inte minst att misskreditera, om man så önskar. Här hittade tidigare arrendatorn en möjlighet till smutsig hämndaktion, som i detta fall inte drabbade fastighetsägaren, utan den nye arrendatorn! I omdömesfältet som härrörde till den nya arrendatorns företag, återfanns allehanda missnöjesyttringar om både det ena och det andra.

Nya arrendatorn vände sig till Eniro med en önskan om att kommentarerna skulle plockas bort men där högg /han/hon i sten, minst sagt. Eniro hade inget att tjäna på att de togs bort och på en andra fråga, om det möjligen gick att spåra inlägget/kommentarerna, fick nya arrendatorn svaret ”att de inte var intresserade av att hjälpa till med det”.

Nya arrendatorn gick vidare i ärendet och hotade Eniro med rättsliga påföljder om inte de var behjälpliga och plötsligt gick det faktiskt att spåra inlägget. Det visade sig att den tidigare arrendatorn låg bakom smutskastningskampanjen.

Man frågar sig igen; med vilken rätt tillhandahålles möjligheten till anonyma påhopp på både enskilda personer som, i det här fallet, ett företag.

Jag önskar Aschberg lycka till

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *