Erik från Lövåsen

 

Mannen som står med kepsen i hand, som tredje person från höger, hette Erik Persson.

 

 

 

 

 

Bilden är från kraftverksbygget i Krångede och är tagen under- eller före 1934.

Anledningen till att jag vet det är att han förolyckades i en av tunnlarna, just 1934.

Erik hade värmländska rötter. Hans far, värmlänningen Per Eriksson, kom till Fullsjön som skogsarbetare i mitten av 1850-talet. Erik föddes i Fullsjön 1882 och blev, liksom sin far, skogsarbetare. 1907 fick han möjlighet att arrendera ett torpställe i närheten av Lövåsen, några kilometer från Edsele i Västernorrland.

Lövåsen var ingen stor by, inte ens på den tiden, men där fanns tillräckligt många familjer för att Erik skulle träffa sin blivande hustru, Kristina. Gården hette Lövberget och låg ensligt till, med stenig och besvärlig mark för odling, men med gemensamma krafter lyckades Erik och Kristina bryta marken så pass att det blev lite till att odla på samt lite betesmark för några kor, några getter, en gris och höns. Betet räckte inte på långa vägar till djuren så myrslåtter var en nödvändighet.

Huset var inte mycket att skryta över. Spåntaket läckte in vatten och golvet bestod av spåntade bräder som var så gistna att det var stora springor mellan dem. Ständigt fick man krypa in under golvet, via en glugg från utsidan, för att hämta sådant som tappats på golvet. Där fanns alltså ingen trossbotten och var därmed oerhört kallt under vintrarna. Enda värmekällan var en kokspis i köket. Den skulle hålla värmen i tre rum. I skafferiet förvarades mat och allehanda saker, däribland en tunna lingonsylt varje vinter. I tunnan låg en skopa med vars hjälp sylten karvades loss för att sedan få tina upp på spisen.

Erik och Kristina fick elva barn i torpet, däribland tvillingar 1911, som dessvärre avled efter bara en vecka. Trots att Kristina aldrig var någon stark kvinna, delvis på grund av ständigt återkommande lunginflammationer, skötte hon jordbruket själv när Erik låg ute på avverkningar. Hon sydde kläder till barnen av andras gamla avlagda kläder. Hon kardade ull och spann och stickade vantar, mössor och strumpor och det hände också att hon tog på sig att sy kläder till andra i byn för att tjäna några kronor till hushållet.

I slutet av 1925 fick Erik erbjudande av skogsbolaget att bli arrendator på en lite större gård i Döviken och inget var väl mera välkommet än ett bättre boende och större möjligheter till försörjning. Strax innan flytten skulle företas insjuknade Kristina på nytt i lunginflammation, fraktades till Solliden i Östersund men dessvärre avled hon där den 16 april 1926. Mitt uppe i flyttstöket skulle det ordnas med begravning och därefter skulle djuren säljas på auktion.

Redan dagen efter auktionen gick flyttlasset från Lövåsen, en sträcka på ca 3,5 mil över skogen, via Krokvåg och till Döviken.

I fyra år arbetade Erik på skogsbolaget Johannedals gård i Döviken. Han skötte jordbruket efter bästa förmåga och han högg virke i skogen. Några av barnen hade vid det här laget flyttat hemifrån medan andra fick hjälpa till på gården. 1929 var det dags för uppbrott igen. Skogsbolaget hade beslutat att sälja gården, till ett  pris om 25000 kronor, en summa pengar som Erik inte mäktade med att betala. I stället lyckades han köpa ett mindre hus i närheten dit familjen flyttade men som också innebar att de blev väldigt trångbodda.

1931 satte kraftverksbygget i Krångede igång och redan första året fick Erik erbjudande om anställning och han slutade därmed skogsarbetet för Johannedal. 1934 blev ett sorgens år för familjen. Yngsta sonen Gösta insjuknade i hjärnhinneinflammation och avled i mars. I juni samma år låg sonen Herbert i det militära och en tidig morgon meddelades honom att han hade besök hemifrån. När han kom ut från från kasernen stod tre av hans syskon där och en granne från byn. En tragisk olycka hade skett vid kraftverksbygget. Erik hade omkommit i en av tunnlarna som sprängdes ut när ett fjäderstål hade lossnat från en vagn som massorna fraktades med. Stålet användes till att bromsa de rälsburna vagnarna och det hade träffat Erik i huvudet.

Dottern Elsa tog hand om syskonen och ordnade med både begravning och annat. Erik hade en olycksfallsförsäkring och från den erhöll syskonen 500 kronor som fick bli grundplåt till en gemensam kassa där de lade sina slantar för hemmets försörjning.

För två år sedan avled sonen Herbert i en ålder av 99 år. Det är han som har berättat om familjens öden och äventyr. Han har också skrivit ner allt i en skrivbok som han fick av sin dotter för många år sedan. Den börjar så här: ”Filmen Barnen från Frostmofjället var nog ingenting mot de prövningar som vår familj utsattes för”

Det är bara att hålla med.

Jag har renskrivit och sammanställt allt vad Herbert nedtecknade i sin skrivbok. Det jag berättat här är bara en ynka liten bit av hans liv.  Är ni intresserade av att ta del av hans berättelse så hör av er till mig.

/Sören

 

 

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *