Där stigen tar slut

Tidiga helgmorgnar är numera ofta vigda till långa skogspromenader med min dotters hund. Det är en ynnest att få den möjligheten och jag är övertygad om att antalet promenader skulle bli betydligt färre, i största allmänhet, om det inte vore för den här fantastiska hunden.

Det är på något sätt att fånga dagen när vi letar oss ut på ibland okända marker där jag gång efter annan känner mig rätt övertygad om att ingen mänsklig fot satt sitt spår tidigare. Hunden får springa som hon vill men hon är aldrig långt borta från mig. Hon har hela tiden koll på var jag finns och letar upp mig så snart hon inte ser mig. Jag ser att hon trivs och är glad och det skänker mig inre harmoni. Jag kan sitta långa stunder på en stubbe eller en sten och bara iaktta hur hon söker, spårar, vädrar i vinden och håller koll.

Det är en lite märklig känsla som uppstår just de där gångerna när jag inte riktigt vet var vi hamnat eller varifrån vi kom. Bitvis har vi följt en gammal basväg eller en stig och här och var har vi korsat en rågång, en bäck eller ett av mänsklig hand grävt dike från en avlägsen myr. Alla de där tecknen på att någon varit där före mig känns på något sätt betryggande. Men så plötsligt har det gått en lång stund sedan jag såg de här gamla spåren och vore det inte för solen och en och annan myrstack så skulle jag knappt veta åt vilket håll som väderstrecken ligger.

Vi går vidare, hunden en bit före mig och jag följer efter. Då, när jag minst förväntar mig det, finns de där spåren där igen. Det börjar med en knappt skönjbar stig där resterna av en gammal hage finns kvar, Några enstaka störar och lite rostig järntråd i vad som närmast kan liknas vid orörd urskog. Det måste vara många år sedan någon höll djur på bete här.

Jag kan inte låta bli att ta i störarna och fundera en stund över vem som högg dem och såg till så att det blev en hage av dem, kanske också en markering mot grannens mark.

Vi traskar vidare och tankarna på svunnen tid och vad våra förfäder betytt för våra liv vill inte släppa sitt grepp. Jag känner att det är dags att vända kosan hemåt igen. Solen står lite högre på himlen nu och det finns mera jag skall hinna med under dagen. Vet bara inte riktigt åt vilket håll jag skall gå för att hitta närmaste vägen tillbaka.

Efter några hundra meter stöter vi på en gammal upplagd stenmur. Tusentals stenar bildar en mur längs en stig och omgärdar också ett litet markområde. Har ingen aning om varför. Jag följer muren en bit och där, under ett träd, står en gammal skylt som kanske förklarar ett och annat.

Jag är nu ganska säker på hur vi skall gå för att komma tillbaka till platsen där vi lämnade bilen. Egentligen skulle jag vilja gå samma väg tillbaka för att dra ut på morgonen en stund till och på känslan av välbefinnande och harmoni. Hunden har hittat något som verkar väldigt intressant en bit bort. Det är en hög med spillning efter något större djur. Jag är ingen expert på sådant men det kan mycket väl vara efter en björn. Vi använder väl samma stigar, djuren i skogen och jag, kan jag tro.

Snart skymtar jag vägen där jag lämnade bilen och det är dags att vända hemåt. Vi skall gå nya stigar och fortsätta trampa ostigad mark en annan dag, hunden och jag.

Ett som är säkert är att det är värt varje minut, att gå upp i ottan, snöra på sig skorna och ge sig ut i skog och mark. Få se det tidiga solljuset ta sig ned mellan träden och långsamt värma upp marken som försiktigt avger en fin dimma.

Ett och annat historiskt

”Här ser riktigt ut som om den onde farit fram med en snöplog”

Detta uttalade länsman i Ragunda, Haqvin Frisk, när han den 7 juni 1796 beskådade förödelsen efter tömningen av Ragundasjön. Det måtte varit en hemsk syn.

Den 6 juni i år är det 218 år sedan sjön bröt igenom sandåsen vid Boängsbäcken och Storforsen tystnade.

I år är det 22 år sedan vridläktaren vid Döda Fallet stod klar att invigas, byggd på ett underrede från en amerikansk grävmaskin och till största delen konstruerad av tusenkonstnären Axel Hellström i Gevåg.

 

Det är också 22 år sedan det första, så omåttligt populära Vildhusspelet  sattes upp på den historiskt betydelsefulla platsen. I år är det dags igen. Med nya skådespelare och aktörer och med ett delvis omarbetat manus sätts spelet upp, med 21 speltillfällen, med start den 19 juni.

I år det 232 år sedan dåvarande landshövdingen Örnsköld, i Västernorrlands län, skickade ut frågeformulär till länsmännen angående allmogens sysslor under året. Örnsköld var landshövding mellan åren 1763 och 1769 och i Västernorrlands län ingick då även nuvarande Jämtland.

Landshövdingen var oerhört intresserad av näringsliv och odling, främst höstråg, lin och potatis. Han såg till så myrmarker blev utdikade och han bekämpade svedjebruket.

Den som här i bygden fick ta emot hans frågeformulär var tidigare nämnde Haqvin Frisk, tjänstgörande i länsmansdistrikt 33.

Följande stod skrivet i hans avlämnade rapport, som inleddes med:

Aldraödmjukaste berättelse på de uti höggunstig skrifwelse under den 28 nästlidne Januari af Högwälborne Herr Landshöfdingen fordrade underrättelse om allmogens enskylta hushåldning uti Ragunda tingslag.

Därefter följer månatlig redogörelse för årets alla månader men jag nöjer mig med att redovisa juni månads nedtecknade ”hushåldning”.

1:sta qvarteret. Nu plöjer manfolcken upp den delen af sin åker som skall blifva träde och ei hösten förut blifwat plögd. Qwinfolcken walla boskapen och baka sommarbröd.

2:dra qvarteret. Nu rensar manfolcken skoglupen slått, tillagar hölador samt hus och hägnad i fäbodarne, hwarest och giödslen på höwållen utföres, till fäbodarne flyttes och nu med boskapen, en piga eller dåtter fölier med boskapen. De öfrige, som hemma äro, sluta och nu sin husbehofs lerfts wäfnad och bakning, och giöra sig redo til bärgningstiden.

3:die qvarteret. Trädesredningen företages nu åter af manfolcken, på sätt som framdeles särskildt skall alldraödmiukast berättadt warda, therefter begynnes med någon barktäkt af sådane trän som til wedbrand äro lofgifne at tagas och thertil kunna hemföras. Qwinfolcken fölia och manfolcken i detta arbetet.

4:de qvarteret. Nu begynnes med någon löftagning, hwaremellan wärktygen til slåttanden giöres färdige samt liorne upslipas. Qwinfolcken äro och med at taga löf och draga slipstenen, och desemellan sy de mans- och qwinfolckslintyger, af strige hampwäf och lerf.

Glöm nu inte att snarast införskaffa biljetter till årets Vildhusspel i Döda Fallet, Ragunda Kommun. Biljetterna är åtråvärda och räcker inte hur långt som helst.

/Bloggar´n

 

Bilder av en segrare

Jag tog campingstolen med mig några hundra meter från mitt hem, slog mig ned i skuggan av en björk och väntade en liten stund.

En granne, ute på promenad, kom förbi och undrade om löparna i årets Kälagåtte skulle komma snart.

-Ja, svarade jag, de är snart här.

Hon gick vidare en liten bit och själv hann jag knappt sätta mig tillrätta och få upp kameran ur väskan innan jag hörde löpsteg som närmade sig bakom buskagen. Som en liten vessla, med en löpstil som närmast kan liknas vid ett rulland hjul, som en outtröttlig maskin, som om inga fysiska gränser fanns, lite som ”Nacka” Skoglund en gång i tiden,  kom han farande, Andreas Fahlén. En av mellannorrlands absolut främsta löpare.

Han vinkade och ”morsade” på mig i farten och sedan var han bakom nästa krön. Jag kan säga att det dröjde ganska länge innan nästa löpare passerade.

Min granne på promenaden vände sig om en liten bit bort, kom tillbaka och frågade;

-Har Andreas redan passerat?

-Ja, svarade jag, det har han!

 

Strejk i Ådalen och längs ”Häla”

I dagarna var det 83 år sedan arbetskonflikten i Ådalen slutade i tragedi då militären öppnade eld mot strejkande arbetare och fem personer miste livet. En händelse som satte djupa spår i den svenska historien och som med stor sannolikhet bidragit till att varken militär eller vapen därefter använts i liknande sammanhang. 

Vad många inte vet är att det samtidigt med Ådalsstrejken pågick en strejk av mera lokal karaktär här i Ragunda, en strejk helt förutan vapenskrammel.

De strejkande var flottningsarbetare och platsen för strejken var längs Halån. Tvisten handlade om Skogs- och flottningsförbundets krav, att anställda inom flottningen skulle vara skrivna i Ragunda på grund av hög arbetslöshet i kommunen. Då ingen enighet gick att uppnå förklarade lokala fackavdelningar Halån i blockad. Flottningsföreningen tog hjälp av ortens ordningsman, landsfiskal John Svedberg, som förutom att försöka bringa ordning och reda bland de strejkande, utsåg sig själv till åklagare i den påföljande rättegången.

På det uppdraget drog han in i runda svängar 3000 kronor, vilket motsvarade halva totala bötesbeloppet som var och en som blev dömd fick betala.

Precis som i Ådalen sattes s.k. svartfötter in för att flottningen skulle kunna fortgå, vilket flottarna på intet sätt tolererade. De gjorde gemensam sak mot svartfötterna och försökte förmå dem att avbryta arbetet och gå hem ”i solidarisk anda”.

Högljudda diskussioner  och oroligheter följde då uppmaningen på intet sätt hörsammades. Då inträffade en märklig händelse. Indals älvs flottningsförening gick till länsstyrelsen och begärde att Halån skulle fridlysas. Vattnet, stränderna, dammarna, rastbaracker och kojor ingick i fridlysningen och ”säkerhetsavståndet” sattes till 50 meter.

Orsaken till fridlysningen var helt enkelt att man befarade ”oordning” runt flottningen. Olovlig överträdelse innebar ett vitesbelopp om 200 kronor. Det lika märkliga skedde då länsstyrelsen utan vidare diskussioner godkände ansökan om fridlysningen.

Två polismän beordrades ut från Östersund för att sätta upp anslag om fridlysningen, både längs ån och på byggnader. Det var dock inte så lätt för de strejkande att få reda på beslutet då de inte fick beträda marken där anslagen sattes upp! Till saken hör att även strejkande markägare stängdes ute från sin egen mark!

I omgångar revs anslagen bort nattetid och strejkande tog sig in till de ”arbetsvilliga” för att övertala dem att lägga ned arbetet. Man hade planerat att välta omkull barackerna som de bodde i bara uppslutningen blev tillräckligt stor men något sådant förekom aldrig. Dock lyckades man i några fall få de arbetsvilliga att ge med sig och lämna barackerna, vilket fick till följd att polisiär förstärkning skickades ut från Östersund.

Hela operationen drog ut så pass mycket i tid att ”svartfötterna” i princip hann slutföra flottningsföreningens och sitt uppdrag.  När 1932 års flottning i Halån inleddes var dock ordningen återställd.

Av 1931 års flottning återstod en rad rättegångar mot personer som överträtt bestämmelserna om fridlysning. De flesta överträdelserna som prövades i domstol utmynnade i de 200 kronorna i vite men det förekom också en och annan som tilldömdes dubbla viten, vilket säkerligen grävde djupa gropar i redan magra kassor.

 

Mina gula handskar

Jag fick facktidningen härom dagen. Den brukar sällan vara särskilt intressant att läsa, undantaget när det förhandlas om löner då naturligtvis. Senaste utgåvans ledare var dock mera intressant. Den handlade om boxning, eller snarare krönikörens intresse för boxning. Jag läste den och tankarna seglade iväg bakåt i tiden.

Jag var nog inte äldre än fem eller sex år när min sedan nu mer än 20 år bortgågne farfar knallade iväg upp på övervåningen och gick bärsärkagång i en garderob efter ett par gamla boxningshandskar. Det tog inte lång stund innan han kom tillbaka ner och sade till mig att ta på dem.

Handskarna var tillverkade av grön canvas och de hade patina minst sagt. Farfar hade sparat dem för eventuellt framtida behov och just den dagen tyckte han tydligen att det var dags. Handskarna var alldeles för stora och snörena för långa för mina små handleder.

Han snörde på mig dem och sedan var det bara att börja boxas. Hur jag sedan än försökte nita honom gick jag bet. Han parerade slagen och jag blev allt argare över alla slag som tog på hans vassa armbågar. När matchen var över började han berätta om sitt intresse för ”The Noble Art Of Defense” i yngre dar. Han berättade om boxningsmatcher han gått mot kompisar, i trädgårdar, i kök, i vardagsrum och i en och annan gymnastiksal och han berättade om gamla boxningslegender som var aktiva när han var ung. Farfar gick däremot aldrig någon organiserad match i något som helst sammanhang.

När jag läste krönikan i facktidningen började jag fundera över hur hans intresse för boxning slagit rot i honom på den tiden han var ung. Farfar var född 1909 och han var ung och tonåring under 1920- och 1930-tal. Vi kan vara synnerligen överens om att det saknades informationsflöde, av det slag vi matas med dagligen, när han var ung. Första radioapparaten införskaffade han under senare delen av 1930-talet och TV fanns inte över huvud taget förrän många år senare. Återstår dagstidningar.

När boxare som Ezzard Charles, Sonny Liston, James Braddock, Joe Louis, Jake LaMotta, Archie Moore m.fl. gick sina titelmatcher i USA kom resultaten sannolikt flera dagar senare i tidningarna här i Sverige.

Hur som helst så fick jag veta att det var farsans gamla handskar jag fick prova den där dagen. Att han varit lika boxningsintresserad som farfar det har jag förstått. Under min barndom hände det att titelmatcher världen över sändes i TV via satellit som det hette. Matcherna gick nattetid i Sverige och jag kommer ihåg att vi brukade sitta uppe och kolla hur det skulle gå för Floyd Patterson, Cassius Clay (Muhammad Ali) Joe Frazier och deras samtida utövare.

Farsan var faktiskt ansluten till en dåtida boxningsklubb när han var ung och tränade en del för en boxningtränare från Sundsvall. Han gick en match också som han dessutom vann men det blev bara en.

Jag vet inte om både han och farfar hyste förhoppning om att se en framtida boxare i familjen när jultomten kom med ett paket, innehållande både handskar och tillhörande rock. Handskarna var gula och rocken var blå.

Jag boxade på båda fast och löst en tid men något större intresse för The Noble Art Of Defense infann sig aldrig. Jag provade handskarna på syrran en gång när hon stod för nära och de funkade!

Jag tyckte motorsport var mycket roligare och ägnade mig i stället åt att samla på leksaksbilar.

Jag boxades i ilska, utan handskar en gång, mot en kompis från ett av grannhusen och när han träffade min näsa med full kraft blev jag nog en aning avskräckt…tror jag. Morsan fick stoppa min näsa full med bomull den gången för att få blodflödet att ge sig.

Jag brukar kolla matcher på TV än idag och det är inte utan viss behållning men, nog måste det finnas bättre sporter att ägna sig åt än att banka vettet ur en motståndare, om än det sker organiserat.

Tyvärr försvann mina gula handskar med tiden. Det hade varit kul att ha dem kvar.

 

Långt ”å gåles”

Med kameran liggande på sätet bredvid mig företog jag en liten tur med bilen härom kvällen. Vädret var vackert och jag hade en liten förhoppning om att hitta lämpliga motiv att föreviga. Jag styrde bilen i riktning nord-nordost, från byn Gevåg, över skogen mot Halån och efter en liten stund var jag ganska långt ”å gåles”. (Långt från bebyggelse)

Jag kollade aldrig trippmätaren men jag gissar att den hade avverkat sisådär sju till åtta kilometer efter att jag lämnat byn bakom mig och befann mig vid Metspöriset.

-Vad är då Metspöriset, frågar sig säkert alla som inte varit där?

Metspöriset är en liten fäbodvall, inte långt från Halsterängesdammen och Halån.  Vem som äger buvallen och marken har jag ingen aning om men jag stannade till och tog en liten promenad upp i skogen, en bit från vägen. Det har nämligen berättats för mig om en familj som hade sitt fasta boende i Gevåg men, som under 1930-talet använde buvallen till sommarboende och till bete för sina djur.

Det i sig var väl inte så anmärkningsvärt men om lägger till det faktum, att Otto Gradin, född 1895, arbetade vid kraftverksbygget i Krångede vid den tiden, och därmed var tvungen att ta sig de där sju till åtta kilometrarna, på vad som då var blott en stig, till hemmet i Gevåg, för att där hämta sin cykel eller motorcykel och ta sig vidare nära två mil till sitt arbete, då blir det anmärkningsvärt.

Det verkar nästan osannolikt att så skedde varje dag. Om han ”veckopendlade” eller om han möjligtvis gjorde resan några gånger per vecka, det har inte förtäljts för mig. Det jag konstaterade där jag stod på buvallen var att man inte var rädd för besväret på den tiden. Naturligtvis var det också så att det var högst nödvändigt om maten skulle stå på bordet varje dag.

Boningshuset har räddats till eftervärlden genom viss upprustning och plåttak. Likaså har ladugård och uthus fått plåttak med tiden. Det är dock inte utan att man känner att visst mått av vemod när man står där och funderar över hur människor levde för inte så förfärligt många år sedan. Den med slit och möda brutna marken och den upplagda stenmuren, de timrade husen, den inrasade gamla jordkällaren, avståndet till byn och kampen för överlevnad. Allt andas eftertanke.

Jag kommer ihåg Otto. Han och hans familj var grannar med mina morföräldrar. När jag var liten grabb var han ensam. Barnen var vuxna och han var änkeman för andra gången. När det slogs gräs på ängarna runt gården i Rasan brukade Otto komma dit med sin gamla kärra och hämta det till sina två kor. Han var gammal och krum i ryggen, säkert av många års tungt slit med gård och arbete. En tragedi drabbade dessutom familjen under 1940-talet. Hans föräldrahem brann ned till grunden och ett nytt fick byggas upp. Hur de praktiskt löste det hela innan det nya huset var färdigt är okänt för mig. Hade jag vetat mera om familjens öden och äventyr hade jag gärna delat med mig av dem. Kanske någon läsare kan berätta mera. Nedan en bild på en ganska ung Otto Gradin.

 

 

 

Livets lotteri

Vi hade 0,08 procents chans att födas i Sverige. Vi hade kunnat ha det betydligt sämre…

http://www.raddabarnen.se/press/kampanjer/livets-lotteri/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18861453.ab

http://www.dadaabstories.org/

http://www.lakareutangranser.se/nyhet/operationsbordet-eldharjat-kylarna-har-smalt

-Kopiera och klistra in länkarna i din webbläsare och ta del av fakta och bilder och fundera sedan över om det är värt att gnöla över dåligt väder och andra bagateller.

 

Den oönskade däckhandlaren

Att bröderna Hillerström, mångåriga ägare och innehavare av smides- och bilverkstad i Hammarstrand, hade en och annan räv bakom sina öron har nog knappast undgått någon. Många, såväl kunder som goda vänner, fick många gånger erfara den ”Hillerströmska” påhittigheten och de flesta skrattade nog gott åt hyssen. Dock fanns det de som fick sig en tankeställare också!

Av många berättelser, som nu enda levande brodern Gustaf, förtäljt för mig ”lyfter jag ut” en liten anekdot om en mindre önskad däckförsäljare från Anderstorp.

Att äga ett företag kan ha sina sidor. I olika verksamheter konfronteras man mer eller mindre med människor. Att driva en verkstad innebar att man ständigt träffade nya människor, ibland också försäljare av olika produkter. Från Anderstorp i Småland kom en däckförsäljare på besök. Redan efter första mötet med mannen kände bröderna en viss avoghet inför flera besök.

-Han var påstridig och hade svårt att acceptera att vi inte var intresserade av hans produkter, berättade Gustaf.

Ett försäljningstrick som mannen i fråga brukade använda sig av var att erbjuda kunderna gratis leverans av material, under förutsättning att de kunde slå honom i fingerkrok. Vid ett av de första tillfällen som bröderna träffade ”anderstorparen” utmanade Gerhard, som var ganska stark i nyporna, försäljaren men han visade sig oerhört kompetent och det slutade med förlust. Det blev till att betala för ett antal beställda däck som senare fick returneras på grund av bristande kvalitét.

I verkstaden stod vid den här tiden en speciell typ av tramporgel, till viss del ihopfällbar. Att den stod där kom sig av att Georg i sin ungdom hyrt bostad i ett hem i Kullsta där orgeln fanns och helt enkelt köpt den av innehavaren Olsson. Bröderna musicerade gärna tillsammans och i verkstaden var det bra akustik. En dag kom den tidigare ägaren till orgeln på besök i verkstaden och naturligtvis skulle det spelas och sjungas. Orgeln stod placerad på ett sådant sätt att när man spelade satt man med ryggen mot ingången till lokalen.

Just den här dagen, när Olsson var på besök, upptäcker bröderna till sin förfäran att däckhandlaren från Anderstorp parkerar sin bil ute på gårdsplanen, hämtar ut en väska och några pärmar ur bilen, med avsikt att göra ett nytt försök att sälja däck. Kanske hade ingen av bröderna tidigare visat sin näst intill gränslösa idérikedom, vad gällde hyss och upptåg, för den intet ont anande försäljaren. Snabbt som ögat föreslår de Olsson att sitta kvar vid orgeln och spela en psalm så skall de själva stämma upp i sjönsång. Precis innan ”anderstorparen” tar i dörrhandtaget till verkstaden räknar bröderna in Olsson på orgeln och så är musiken igång. När dörren öppnas märker Olsson inget av besöket då musiken och sången överröstar ljudet av dörren som öppnas. Med förfäran i blicken slår ”anderstorparen” igen dörren, går ut till bilen och ställer sig att vänta en stund. Han väntar dock inte så lång stund innan han gör ett nytt försök att äntra verkstadsgolvet. På nytt möts han av en tårdrypande psalm och väljer på nytt att avstå entré. I stället för att gå tillbaka till bilen går han nu runt verkstaden, till ena gaveln, där han ställer sig och tittar in genom ett fönster. Då musiken ej tenderar att avta väljer han nu att avstå besöket, sätter sig i bilen och åker sin väg.

-Efter den dagen såg vi honom aldrig mer, berättade Gustaf.

Jag måste ha somnat till en stund…

Jag hade en underlig dröm igår kväll. Jag var ovanligt trött, trots att det varit en helgdag, och måste ha nickat till en stund fram mot aftonen. Det var så konstigt…

Drömmen spelades upp i svart/vitt och platsen för händelserna var en mycket omtalad vägkorsning i USA. Jag var en betraktare och det jag såg spelades upp liksom på håll. Där fanns två vägskyltar och på den ena stod det Route 61 och på den andra Route 49. Var det inte längs Route 61 som Bessie Smith omkom i en bilolycka 1937? Jo, jag tror bestämt att det var så.

Det är en oerhört ödslig plats. En vägkorsning, ett träd och några Tumbleweeds som rullar över slätten i vinden men på håll ser jag två personer som närmar sig korsningen. De kommer från varsitt håll och båda är mörkhyade och båda bär på en gitarr. Framme vid korsningen viker de av från vägen och ställer sig under det enda trädet och det ser ut som om de väntar på något…eller någon.

De samtalar tyst och jag kan inte uppfatta vad de säger. En kort stund senare syns ett dammoln längs Route 61. En bil närmar sig. När den kommer närmare ser jag att det inte är någon ny bil. Det är en bil från 1930-tal och i bilen sitter en välklädd man i hatt. Han stannar bilen mitt i korsningen och går fram till männen under trädet. Ur innerfickan på kavajen tar han fram ett dokument som han visar de båda männen. Han skrattar högt men tystnar fort när de båda männen tar fram var sitt dokument som de visar den prydlige mannen.

Han skrattar inte längre. Plötsligt pekar en av männen i riktning längs den ena vägen och där ser jag ytterligare en bil närma sig. Även den stannar till i korsningen och ur bilens baksäte kliver en ganska kortväxt kvinna, också hon klädd i kostym, slips och hatt. Trots att det som händer i drömmen utspelar sig i svart/vitt så är kvinnan i färg. Kostymen är grå och hatten går i skarpt lila. Hon öppnar bilens bagage och där plockar hon fram en gitarr. Det är en mycket modernare gitarr av modellen Resonator.

Den välklädde mannen tittar förvånat på den unga kvinnan men går fram till henne och hälsar. Plötsligt kan jag höra dem samtala. Mannen presenterar sig som Legba och på engelska, med finsk brytning, säger kvinnan att hon heter Erja.

På nytt tar mannen fram dokumentet ur innerfickan. Han vecklar ut det och på något sätt erbjuder han kvinnan att skriva på något. Han räcker fram en penna men kvinnan skakar bestämt på huvudet, kränger på sig gitarren och vinkar till sig de båda männen som dröjt sig kvar under trädet.

Kvinnan tittar på Legba och säger beslutsamt;

-Let´s play about it!

Hon går de båda andra männen till mötes och de hälsar på varandra och presenterar sig;

-Robert Johnson

-Elmore James

Det som sedan händer får den välklädde mannen att lägga pannan i djupa veck och snabbt återvända till sin bil och lämna platsen.

De båda männen i svart/vitt och den elegant klädda unga kvinnan i färg slår an tonen till låten Dust My Broom och jag njuter i fulla drag av underhållningen som utspelar sig under trädet vid Crossroads.

Någon knackar mig plötsligt på axeln och jag liksom vaknar till ur min dröm. Det är mitt sällskap för kvällen som lutar sig över bordet och säger;

-Visst är hon bra?

Jag inser att jag sitter vid ett bord på hotellet i Kälarne och på scenen står Erja Lyytinen och hennes kompband och som de spelar. Låt efter låt av både Elmore James och Robert Johnson. Hon är oerhört flyhänt på sina fem gitarrer den fantastiska Erja. Med en osannolik känsla för den konstart hon utövar har hon fått mig att drömma mig bort till 1930-talets USA då bluesmusikens giganter stod som högst i kurs och då de båda lade grunden till en odödlig musik och odödliga låtar.

Erja Lyytinen lämnar ingen i publiken oberörd. När vi åker hemåt i sena kvällen är det med en varm känsla inombords och något av en energikick får mig att ligga vaken fram mot natten och fundera över musiken hon bjöd oss på.