Jag måste ha somnat till en stund…

Jag hade en underlig dröm igår kväll. Jag var ovanligt trött, trots att det varit en helgdag, och måste ha nickat till en stund fram mot aftonen. Det var så konstigt…

Drömmen spelades upp i svart/vitt och platsen för händelserna var en mycket omtalad vägkorsning i USA. Jag var en betraktare och det jag såg spelades upp liksom på håll. Där fanns två vägskyltar och på den ena stod det Route 61 och på den andra Route 49. Var det inte längs Route 61 som Bessie Smith omkom i en bilolycka 1937? Jo, jag tror bestämt att det var så.

Det är en oerhört ödslig plats. En vägkorsning, ett träd och några Tumbleweeds som rullar över slätten i vinden men på håll ser jag två personer som närmar sig korsningen. De kommer från varsitt håll och båda är mörkhyade och båda bär på en gitarr. Framme vid korsningen viker de av från vägen och ställer sig under det enda trädet och det ser ut som om de väntar på något…eller någon.

De samtalar tyst och jag kan inte uppfatta vad de säger. En kort stund senare syns ett dammoln längs Route 61. En bil närmar sig. När den kommer närmare ser jag att det inte är någon ny bil. Det är en bil från 1930-tal och i bilen sitter en välklädd man i hatt. Han stannar bilen mitt i korsningen och går fram till männen under trädet. Ur innerfickan på kavajen tar han fram ett dokument som han visar de båda männen. Han skrattar högt men tystnar fort när de båda männen tar fram var sitt dokument som de visar den prydlige mannen.

Han skrattar inte längre. Plötsligt pekar en av männen i riktning längs den ena vägen och där ser jag ytterligare en bil närma sig. Även den stannar till i korsningen och ur bilens baksäte kliver en ganska kortväxt kvinna, också hon klädd i kostym, slips och hatt. Trots att det som händer i drömmen utspelar sig i svart/vitt så är kvinnan i färg. Kostymen är grå och hatten går i skarpt lila. Hon öppnar bilens bagage och där plockar hon fram en gitarr. Det är en mycket modernare gitarr av modellen Resonator.

Den välklädde mannen tittar förvånat på den unga kvinnan men går fram till henne och hälsar. Plötsligt kan jag höra dem samtala. Mannen presenterar sig som Legba och på engelska, med finsk brytning, säger kvinnan att hon heter Erja.

På nytt tar mannen fram dokumentet ur innerfickan. Han vecklar ut det och på något sätt erbjuder han kvinnan att skriva på något. Han räcker fram en penna men kvinnan skakar bestämt på huvudet, kränger på sig gitarren och vinkar till sig de båda männen som dröjt sig kvar under trädet.

Kvinnan tittar på Legba och säger beslutsamt;

-Let´s play about it!

Hon går de båda andra männen till mötes och de hälsar på varandra och presenterar sig;

-Robert Johnson

-Elmore James

Det som sedan händer får den välklädde mannen att lägga pannan i djupa veck och snabbt återvända till sin bil och lämna platsen.

De båda männen i svart/vitt och den elegant klädda unga kvinnan i färg slår an tonen till låten Dust My Broom och jag njuter i fulla drag av underhållningen som utspelar sig under trädet vid Crossroads.

Någon knackar mig plötsligt på axeln och jag liksom vaknar till ur min dröm. Det är mitt sällskap för kvällen som lutar sig över bordet och säger;

-Visst är hon bra?

Jag inser att jag sitter vid ett bord på hotellet i Kälarne och på scenen står Erja Lyytinen och hennes kompband och som de spelar. Låt efter låt av både Elmore James och Robert Johnson. Hon är oerhört flyhänt på sina fem gitarrer den fantastiska Erja. Med en osannolik känsla för den konstart hon utövar har hon fått mig att drömma mig bort till 1930-talets USA då bluesmusikens giganter stod som högst i kurs och då de båda lade grunden till en odödlig musik och odödliga låtar.

Erja Lyytinen lämnar ingen i publiken oberörd. När vi åker hemåt i sena kvällen är det med en varm känsla inombords och något av en energikick får mig att ligga vaken fram mot natten och fundera över musiken hon bjöd oss på.

 

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *