Långt ”å gåles”

Med kameran liggande på sätet bredvid mig företog jag en liten tur med bilen härom kvällen. Vädret var vackert och jag hade en liten förhoppning om att hitta lämpliga motiv att föreviga. Jag styrde bilen i riktning nord-nordost, från byn Gevåg, över skogen mot Halån och efter en liten stund var jag ganska långt ”å gåles”. (Långt från bebyggelse)

Jag kollade aldrig trippmätaren men jag gissar att den hade avverkat sisådär sju till åtta kilometer efter att jag lämnat byn bakom mig och befann mig vid Metspöriset.

-Vad är då Metspöriset, frågar sig säkert alla som inte varit där?

Metspöriset är en liten fäbodvall, inte långt från Halsterängesdammen och Halån.  Vem som äger buvallen och marken har jag ingen aning om men jag stannade till och tog en liten promenad upp i skogen, en bit från vägen. Det har nämligen berättats för mig om en familj som hade sitt fasta boende i Gevåg men, som under 1930-talet använde buvallen till sommarboende och till bete för sina djur.

Det i sig var väl inte så anmärkningsvärt men om lägger till det faktum, att Otto Gradin, född 1895, arbetade vid kraftverksbygget i Krångede vid den tiden, och därmed var tvungen att ta sig de där sju till åtta kilometrarna, på vad som då var blott en stig, till hemmet i Gevåg, för att där hämta sin cykel eller motorcykel och ta sig vidare nära två mil till sitt arbete, då blir det anmärkningsvärt.

Det verkar nästan osannolikt att så skedde varje dag. Om han ”veckopendlade” eller om han möjligtvis gjorde resan några gånger per vecka, det har inte förtäljts för mig. Det jag konstaterade där jag stod på buvallen var att man inte var rädd för besväret på den tiden. Naturligtvis var det också så att det var högst nödvändigt om maten skulle stå på bordet varje dag.

Boningshuset har räddats till eftervärlden genom viss upprustning och plåttak. Likaså har ladugård och uthus fått plåttak med tiden. Det är dock inte utan att man känner att visst mått av vemod när man står där och funderar över hur människor levde för inte så förfärligt många år sedan. Den med slit och möda brutna marken och den upplagda stenmuren, de timrade husen, den inrasade gamla jordkällaren, avståndet till byn och kampen för överlevnad. Allt andas eftertanke.

Jag kommer ihåg Otto. Han och hans familj var grannar med mina morföräldrar. När jag var liten grabb var han ensam. Barnen var vuxna och han var änkeman för andra gången. När det slogs gräs på ängarna runt gården i Rasan brukade Otto komma dit med sin gamla kärra och hämta det till sina två kor. Han var gammal och krum i ryggen, säkert av många års tungt slit med gård och arbete. En tragedi drabbade dessutom familjen under 1940-talet. Hans föräldrahem brann ned till grunden och ett nytt fick byggas upp. Hur de praktiskt löste det hela innan det nya huset var färdigt är okänt för mig. Hade jag vetat mera om familjens öden och äventyr hade jag gärna delat med mig av dem. Kanske någon läsare kan berätta mera. Nedan en bild på en ganska ung Otto Gradin.

 

 

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *