Där stigen tar slut

Tidiga helgmorgnar är numera ofta vigda till långa skogspromenader med min dotters hund. Det är en ynnest att få den möjligheten och jag är övertygad om att antalet promenader skulle bli betydligt färre, i största allmänhet, om det inte vore för den här fantastiska hunden.

Det är på något sätt att fånga dagen när vi letar oss ut på ibland okända marker där jag gång efter annan känner mig rätt övertygad om att ingen mänsklig fot satt sitt spår tidigare. Hunden får springa som hon vill men hon är aldrig långt borta från mig. Hon har hela tiden koll på var jag finns och letar upp mig så snart hon inte ser mig. Jag ser att hon trivs och är glad och det skänker mig inre harmoni. Jag kan sitta långa stunder på en stubbe eller en sten och bara iaktta hur hon söker, spårar, vädrar i vinden och håller koll.

Det är en lite märklig känsla som uppstår just de där gångerna när jag inte riktigt vet var vi hamnat eller varifrån vi kom. Bitvis har vi följt en gammal basväg eller en stig och här och var har vi korsat en rågång, en bäck eller ett av mänsklig hand grävt dike från en avlägsen myr. Alla de där tecknen på att någon varit där före mig känns på något sätt betryggande. Men så plötsligt har det gått en lång stund sedan jag såg de här gamla spåren och vore det inte för solen och en och annan myrstack så skulle jag knappt veta åt vilket håll som väderstrecken ligger.

Vi går vidare, hunden en bit före mig och jag följer efter. Då, när jag minst förväntar mig det, finns de där spåren där igen. Det börjar med en knappt skönjbar stig där resterna av en gammal hage finns kvar, Några enstaka störar och lite rostig järntråd i vad som närmast kan liknas vid orörd urskog. Det måste vara många år sedan någon höll djur på bete här.

Jag kan inte låta bli att ta i störarna och fundera en stund över vem som högg dem och såg till så att det blev en hage av dem, kanske också en markering mot grannens mark.

Vi traskar vidare och tankarna på svunnen tid och vad våra förfäder betytt för våra liv vill inte släppa sitt grepp. Jag känner att det är dags att vända kosan hemåt igen. Solen står lite högre på himlen nu och det finns mera jag skall hinna med under dagen. Vet bara inte riktigt åt vilket håll jag skall gå för att hitta närmaste vägen tillbaka.

Efter några hundra meter stöter vi på en gammal upplagd stenmur. Tusentals stenar bildar en mur längs en stig och omgärdar också ett litet markområde. Har ingen aning om varför. Jag följer muren en bit och där, under ett träd, står en gammal skylt som kanske förklarar ett och annat.

Jag är nu ganska säker på hur vi skall gå för att komma tillbaka till platsen där vi lämnade bilen. Egentligen skulle jag vilja gå samma väg tillbaka för att dra ut på morgonen en stund till och på känslan av välbefinnande och harmoni. Hunden har hittat något som verkar väldigt intressant en bit bort. Det är en hög med spillning efter något större djur. Jag är ingen expert på sådant men det kan mycket väl vara efter en björn. Vi använder väl samma stigar, djuren i skogen och jag, kan jag tro.

Snart skymtar jag vägen där jag lämnade bilen och det är dags att vända hemåt. Vi skall gå nya stigar och fortsätta trampa ostigad mark en annan dag, hunden och jag.

Ett som är säkert är att det är värt varje minut, att gå upp i ottan, snöra på sig skorna och ge sig ut i skog och mark. Få se det tidiga solljuset ta sig ned mellan träden och långsamt värma upp marken som försiktigt avger en fin dimma.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *