SJ, SJ, gamle vän, konstigt att du lever än…

Sundsvalls Centralstation kl. 21.15. Framför informationstavlan står en medelålders herre i keps och ser lite lätt villrådig ut. Han vänder sig om och trots att luften dallrar runt hans lekamen p.g.a. av tämligen höga doser alkohol innanför västen så verkar han ganska redig.

-Skall ni också me tåget mot Stockholm, frågar han?

-Nja, inte jag men min dotter. Hon skall till Göteborg, svarar jag.

-Men va fan, jag har precis kommit från Kramfors och ha ru sett på fan, tåget går ju för fan inte förrän 01.45, va e re frågan om?

-Jo, jag vet det, svarar jag. Det är så just idag.

Tåget gick 16.40 från Östersund och kom till Sundsvall 21.40 – en resa på drygt 5 timmar! Östersund – Sundsvall alltså!

Det är kaos på Sundsvalls Centralstation ikväll. Ingen vet när tågen kommer eller går. Jag och min dotters mor har ringt många samtal till trafikinformationen de senaste dagarna och fått än det ena svaret och än det andra – på samma frågor om avgångstider. Nu står vi här framför tavlan och ingenting stämmer. Fel tider, fel spår och när norrgående tåget från Stockholm kommer kan det inte fortsätta in mot stationen på det spår det redan växlat in på…för där står redan ett tåg!

-Jösses!

Mannen i kepsen föreslår att vi skall leta upp en krog inne i stan och ”ta en bira” medan vi väntar.

-Hitta ru i den här stan, undrar han?

Jag tar till en nödlögn;

-Nej, jag har aldrig varit här förut.

Jag och dottern försöker efter bästa förmåga ta reda på vilket av tågen det är som står inne på stationen och som skall vidare mot Stockholm och Göteborg. Det är inte helt enkelt, kan jag säga. Två tågset skall kopplas ihop och sedan vänta till 01.45 inatt innan det avgår. Allt på grund av ett arbete med spåret söder om Sundsvall. Jag passar på att fråga en tågmästare som precis klivit av det norrgående tåget om hon möjligen vet hur det förhåller sig med avgångar och vilka tåg som går vart.

-Har tyvärr ingen aning, svarar hon och visar mig en bunt med handskrivna lappar som hon håller i.

-Det här är mina anteckningar om ändringar i tidtabellen idag, fortsätter hon. Nu har jag gett upp! Jag känner hur pannan börjar spricka upp på mig och jag vet att nu är hornen snart synliga.

Plötsligt uppenbarar sig ytterligare en tjänsteman vid ett av tågen på stationen. Jag sätter mitt hopp till honom. Jodå, det är tåget som han precis klivit av som skall gå söderut vid 01.45 inatt.

-TACK!

Jag vänder mig om och spanar efter mannen i keps och hinner precis se när han rundar stationsbyggnaden, på väg in till stan för att ”ta en bira” på någon krog medan han väntar.

När vi väl packat in alla väskor och kassar i kupén kommer två engelsktalande gentlemän och frågar mig om jag vet om de är på rätt tåg. De är på väg till Stockholm.

-This is the right one…I believe, svarar jag.

Hoppas mannen i keps hinner tillbaka innan 01.45. Själv vänder jag hemåt mot solnedgången, med en bestämd åsikt om nästa eventuella resa. Den blir i alla fall inte med tåg – never ever!

 

Coolt…eller obekvämt och kallt?

Nyss hemkommen från en trivsam midsommaraftonsmiddag (21 bokstäver) med släkt och vänner gick tankemaskinen igång en stund.

Jag gjorde ett kort stopp vid ortens samlingspunkt under eftermiddagen för att inhandla några bortglömda tillbehör till middagen och kunde konstatera att det lite märkliga modet med ”brallorna till hälften tappade” lever kvar i högönsklig välmåga hos vissa.

Medan jag stod där i kassakön drog jag mig till minnes en anblick, liknande den jag såg idag, som både jag och min chef blev åsyna vittne till för ett antal år sedan. Vi var på kurs i närheten av Borås och en av kursdeltagarna, som för övrigt var i samma ålder som vi två, hade brallor som på något underligt sätt hängde kvar på ändalykten, alla upptänkliga tyngdlagar till trots.

Det handlar alltså om att brallornas linning sitter någonstans mellan rumpan och knävecken…..det ska tydligen vara så….de ska visa att de har kallingar av något speciellt märke…..jag är glad att de har kallingar….annars hade jag nog haft problem med att behålla maten.

Att jag själv skulle ha byxorna lika långt nerdragna som de har är för mig lika främmande som att borsta tänderna med en lagom stabil jordfräs. Jag har också lagt märke till att dessa modeanhängares gångstil får mig att tänka på slowmotion. Det kanske är så att rörelserna förhindras av att de samtidigt måste visa upp sin speciella hemmasnickrade min? Jag vet inte riktigt.

Hur som…..de är coola, eller?

Jag kommer ihåg min egen ungdom. Det fanns en tid som hette 70-talet och det var för väldigt länge sedan. Vi hade TV, i och för sig bara två kanaler men det var färg!

Alla gillade ABBA men det var bara mesarna som vågade erkänna det. Jag ville inte vara en mes så jag gillade ABBA i smyg. Jag hade upptäckt ett nytt fenomen. Det kallades hårdrock. Fan vad fräckt!

Jag grävde ner min ungdomsångest i Iron Maiden, Judas Priest, Uriah Heep, AC/DC och liknande grupper och det var både coolt och fräckt.

Alla skulle ha en knuttejacka, en speciell skinnjacka som hade så många blixtlås så att det krävdes en mindre matematisk ekvation för att få reda på hur många det var. Under knuttejackan skulle man ha en Helly Hansentröja och ett absolut måste var att stjärtlappen var nerfälld…..ett exakt likadant signalement som dagens coola ungdomars kallingar. Tro inget annat!

På fötterna, på vintern, fanns ett par skoterkängor som också hade massor med blixtlås och remmar. Nu råkade jag växa upp på ett ställe där det var vinter uppemot 10 månader om året – det skulle ju hinna med att vara höst någon månad också! De där kängorna var godkända även på julottan. De skulle vara öppna och helst skulle den skyddande yttersidan vara nerrullad så mycket så man kunde se innerskon i filt. Hur coolt som helst. Den släpande gången man tog sig fram medelst innebar att de normalt stabila skoterkängorna slets ut ganska fort men det gjorde inget. Ju mer slitna desto bättre.

Jag undrar hur dagens ungdomar kommer att se tillbaka på sina nerhasade jeans när de kommit upp i den gyllene medelåldern? Förhoppningsvis finns jag kvar då så jag kan påminna dem.

Måste komma ihåg att ta en bild på det ”nedhasade” modet någon gång.

Möten med människor – ett omtumlande sådant

Long time, no seen igen, och det har sin förklaring; Jag har inte haft tid.

Jag brukar skriva ibland om mina möten med människor i min vardag och den senaste tiden har jag haft ett lite längre möte med en människa, ett möte av helt annan karaktär än de tidigare. Hon reste från andra sidan jordklotet för att få se sin anmoders hemtrakter och för att om möjligt få träffa sin ”svenska familj”. Berättelsen om mötet går att göra nästan hur lång som helst men jag återger en ganska kort version.

För 16 år sedan kom ett brev till dåvarande Ragunda Emigrant- och släktforskningcenter i Hammarstrand. Jag arbetade där med ett projekt som handlade om att kartlägga emigrationen från Jämtlands alla socknar samt att hitta så många lämnade boställen som möjligt här i Ragunda. Brevet kom när vi var i en fas där registreringen var i det närmaste avslutad och kontakterna med emigranternas ättlingar var det huvudsakliga.

Brevet kom från en kvinna i staten Washington i USA. Hon lät meddela att hon visste att hon hade en anmoder som utvandrat från Jämtland under tidigt 1900-tal och vid lite eftersökningar i kyrkböckerna stämde det utomordentligt. Hennes mormors mors namn var Frida Vågström och hon hade utvandrat från Ragunda 1903.

Jag blev eld och lågor över detta faktum, kanske mest beroende på att jag vid tiden för brevet hade en av hennes släktingar som närmaste granne. På några timmar hade jag vaskat fram de huvudsakliga uppgifterna om Frida och jag hade lånat en digitalkamera (som inte var så vanliga då) av en lokal journalist, varit iväg och plåtat torpet där anmodern var född och där hon också levde vid tiden för emigrationen. Responsen från brevets avsändare lät inte vänta på sig.

Snart var en fyra generationers släktutredning klar att skicka till henne och dessutom etablerade vi en kontakt som varit näst intill obruten under de 16 år som gått sedan det första brevet kom. I de allra flesta kontakter som förekommit oss emellan har hon hela tiden uttryckt en önskan om att få möjlighet att komma till Sverige och Ragunda för där få se sin anmoders hemtrakter och att – om möjligt – få träffa eventuella släktingar som finns kvar. En önskan som man till varje pris skulle vilja hjälpa vem som helst att uppfylla.

Torsdagen den 5 juni blev inte vilken dag som helst. Klockan 13.30 möttes hon av en svensk släkting på Arlanda och hon tog med sig Laveda Stemm från Camano Island i Washington till Ragunda där vi för första gången träffades och då hon för första gången beträdde ”Ragundsk” mark. Som bonus hade vi lyckats lista ut att hon firade sin 50:e födelsedag just den dagen och vi presentade henne med ett smycke med mycken symbolik i, ett smycke gjort med en av alla jättegrytor i Döda Fallet som förebild.

Naturligtvis hade vi förberett hennes ankomst på allehanda sätt, bl.a. med kontakter med de allra flesta av hennes kvarvarande släktingar här i Ragunda. Det sätt, på vilket de har tagit emot sin avlägsna släkting från USA, har varit överväldigande, inte minst för Laveda, men också för mig. Vistelsen i Ragunda har inneburit såväl släktmiddag som möten med släktingarna i deras respektive hem. Tillsammans har vi upplevt och sett en massa saker som jag inte närmare kan gå in på här men det jag kanske mest kommer ihåg är den promenad vi tog på de gamla skogsstigarna över berget i Gevåg, upp till den lilla stugan som Fridas första make härstammade från och där släktingarna väntade in oss och bjöd på lunch i strålande sol. Det var många känslor i svallning under den promenaden kan jag lova.

En annan minnesvärd handling var när en av hennes släktingar här i trakten letade fram en gammal handgjord läst till en barnsko, tillverkad av en av hennes förfäder som var skomakare, och som släktingen förärade henne vid ett besök i dennes hem. Det föll många tårar när vi åkte hem efter det mötet och lästen höll hon ömt i sin hand. Flera av hennes släktingar här i Ragunda har förärat henne minnessaker, tillverkade av hennes förfäder och släktingar i svunnen tid, vilket uppskattats mycket högt.

Som grädde på moset finns ännu det ursprungliga huset från släkten kvar här i närheten och besöket i huset var känslosamt och på något sätt också värdigt. Som sjätte generation i släkten satte hon sig på trappan framför dörren in till stugan och känslorna var riktigt i gungning för en stund.

Naturligtvis har det också varit möjligt för Laveda att komplettera den ursprungliga utredningen med tämligen många nya namn och det är mycket hon har att berätta om när hon är tillbaka hos sin familj i USA.

Hennes besök i Sverige har inneburit både firande av svensk nationaldag som skolavslutning och vi avslutade med ett besök hos en släkting i kungliga huvudstaden där vi hann med både shopping och en skärgårdstur med båt. Naturligtvis också ett besök på slottet.

Det har varit omtumlande dagar med många nya erfarenheter och äventyr också för mig som hennes guide i hennes forna hemland. Dagarna för besöket blev alldeles för få för att hinna med allt vad vi planerat in men hon hann ändå med att både se och uppleva det viktigaste under vistelsen här, nämligen mötet med sina släktingar och att få se den hembygd som hennes anmoder lämnade en gång när tiderna var svåra.

En stående kommentar under hennes besök här var;

-Hur kunde de lämna den här bygden?

Jag tror ändå att hon vet och förstår de omständigheter som rådde i stora delar av vårt Sverige vid tiden för när flest svenskar valde att emigrera. En sak som är säker är att hon kommer tillbaka. Det har hon lovat.

Avslutningsvis vill jag å hennes och mina vägnar rikta ett stort tack till alla hennes släktingar här i Ragunda som tog emot henne med öppen famn och som gjorde hennes besök här till ett minne för livet. Er glömmer hon aldrig, var så säkra.

Bloggar´n

 

 

Lite överraskad faktiskt

Hela vintern har jag muttrat och svurit över hur ”vägjäveln” ser ut och hur asfalten hela tiden fryser sönder på grund av allt vatten som bildas när vägsaltet vräks ut. Och inte lär ”de” göra något åt den heller.

-Fy fan!

Men så plötsligt blir man lite tagen på säng när man sitter där i kön bakom asfaltläggaren och väntar. Kunde inte låta bli att le lite åt mina dystra tankar under vintern.

Naturmuseum

Jag har en släkting som är nostalgiker. Han skrev en gång en kommentar till en bild jag hade lagt ut på Facebook. Bilden föreställde ett gammalt bilvrak i ett buskage i skogen.

-De borde fridlysas, skrev han.

Jag är benägen att hålla med.

Det kanske inte alltid är så vackert med gamla bilvrak som är lämnade vind för våg i vår vackra natur men med tiden, och med skrotbilsinsamlingar och allehanda uppstädningar, så är det nog inte så där förfärligt många vrak kvar. Jag kan ha fel men det skulle gå att göra något trevligt och intressant av de som ännu finns kvar.

Varför inte se till så att det sätts upp informationstavlor vid de här gamla bilarna, som talar om vilket bilmärke det är, vilken modell, tillverkningsland, hur många tillverkade, hur många importerade till Sverige o.s.v.

Om det dessutom berättas lite om hur tillståndet var i tillverkningslandet vid tiden för aktuell årsmodell, såsom samhällsekonomi, arbetarlöner, hur människor levde, industrialisering mm, då skulle det bli en trivsam och informativ stund vid vraket.

Tänk ändå vilken betydelse bilismen har haft, världen över.