Möten med människor – ett omtumlande sådant

Long time, no seen igen, och det har sin förklaring; Jag har inte haft tid.

Jag brukar skriva ibland om mina möten med människor i min vardag och den senaste tiden har jag haft ett lite längre möte med en människa, ett möte av helt annan karaktär än de tidigare. Hon reste från andra sidan jordklotet för att få se sin anmoders hemtrakter och för att om möjligt få träffa sin ”svenska familj”. Berättelsen om mötet går att göra nästan hur lång som helst men jag återger en ganska kort version.

För 16 år sedan kom ett brev till dåvarande Ragunda Emigrant- och släktforskningcenter i Hammarstrand. Jag arbetade där med ett projekt som handlade om att kartlägga emigrationen från Jämtlands alla socknar samt att hitta så många lämnade boställen som möjligt här i Ragunda. Brevet kom när vi var i en fas där registreringen var i det närmaste avslutad och kontakterna med emigranternas ättlingar var det huvudsakliga.

Brevet kom från en kvinna i staten Washington i USA. Hon lät meddela att hon visste att hon hade en anmoder som utvandrat från Jämtland under tidigt 1900-tal och vid lite eftersökningar i kyrkböckerna stämde det utomordentligt. Hennes mormors mors namn var Frida Vågström och hon hade utvandrat från Ragunda 1903.

Jag blev eld och lågor över detta faktum, kanske mest beroende på att jag vid tiden för brevet hade en av hennes släktingar som närmaste granne. På några timmar hade jag vaskat fram de huvudsakliga uppgifterna om Frida och jag hade lånat en digitalkamera (som inte var så vanliga då) av en lokal journalist, varit iväg och plåtat torpet där anmodern var född och där hon också levde vid tiden för emigrationen. Responsen från brevets avsändare lät inte vänta på sig.

Snart var en fyra generationers släktutredning klar att skicka till henne och dessutom etablerade vi en kontakt som varit näst intill obruten under de 16 år som gått sedan det första brevet kom. I de allra flesta kontakter som förekommit oss emellan har hon hela tiden uttryckt en önskan om att få möjlighet att komma till Sverige och Ragunda för där få se sin anmoders hemtrakter och att – om möjligt – få träffa eventuella släktingar som finns kvar. En önskan som man till varje pris skulle vilja hjälpa vem som helst att uppfylla.

Torsdagen den 5 juni blev inte vilken dag som helst. Klockan 13.30 möttes hon av en svensk släkting på Arlanda och hon tog med sig Laveda Stemm från Camano Island i Washington till Ragunda där vi för första gången träffades och då hon för första gången beträdde ”Ragundsk” mark. Som bonus hade vi lyckats lista ut att hon firade sin 50:e födelsedag just den dagen och vi presentade henne med ett smycke med mycken symbolik i, ett smycke gjort med en av alla jättegrytor i Döda Fallet som förebild.

Naturligtvis hade vi förberett hennes ankomst på allehanda sätt, bl.a. med kontakter med de allra flesta av hennes kvarvarande släktingar här i Ragunda. Det sätt, på vilket de har tagit emot sin avlägsna släkting från USA, har varit överväldigande, inte minst för Laveda, men också för mig. Vistelsen i Ragunda har inneburit såväl släktmiddag som möten med släktingarna i deras respektive hem. Tillsammans har vi upplevt och sett en massa saker som jag inte närmare kan gå in på här men det jag kanske mest kommer ihåg är den promenad vi tog på de gamla skogsstigarna över berget i Gevåg, upp till den lilla stugan som Fridas första make härstammade från och där släktingarna väntade in oss och bjöd på lunch i strålande sol. Det var många känslor i svallning under den promenaden kan jag lova.

En annan minnesvärd handling var när en av hennes släktingar här i trakten letade fram en gammal handgjord läst till en barnsko, tillverkad av en av hennes förfäder som var skomakare, och som släktingen förärade henne vid ett besök i dennes hem. Det föll många tårar när vi åkte hem efter det mötet och lästen höll hon ömt i sin hand. Flera av hennes släktingar här i Ragunda har förärat henne minnessaker, tillverkade av hennes förfäder och släktingar i svunnen tid, vilket uppskattats mycket högt.

Som grädde på moset finns ännu det ursprungliga huset från släkten kvar här i närheten och besöket i huset var känslosamt och på något sätt också värdigt. Som sjätte generation i släkten satte hon sig på trappan framför dörren in till stugan och känslorna var riktigt i gungning för en stund.

Naturligtvis har det också varit möjligt för Laveda att komplettera den ursprungliga utredningen med tämligen många nya namn och det är mycket hon har att berätta om när hon är tillbaka hos sin familj i USA.

Hennes besök i Sverige har inneburit både firande av svensk nationaldag som skolavslutning och vi avslutade med ett besök hos en släkting i kungliga huvudstaden där vi hann med både shopping och en skärgårdstur med båt. Naturligtvis också ett besök på slottet.

Det har varit omtumlande dagar med många nya erfarenheter och äventyr också för mig som hennes guide i hennes forna hemland. Dagarna för besöket blev alldeles för få för att hinna med allt vad vi planerat in men hon hann ändå med att både se och uppleva det viktigaste under vistelsen här, nämligen mötet med sina släktingar och att få se den hembygd som hennes anmoder lämnade en gång när tiderna var svåra.

En stående kommentar under hennes besök här var;

-Hur kunde de lämna den här bygden?

Jag tror ändå att hon vet och förstår de omständigheter som rådde i stora delar av vårt Sverige vid tiden för när flest svenskar valde att emigrera. En sak som är säker är att hon kommer tillbaka. Det har hon lovat.

Avslutningsvis vill jag å hennes och mina vägnar rikta ett stort tack till alla hennes släktingar här i Ragunda som tog emot henne med öppen famn och som gjorde hennes besök här till ett minne för livet. Er glömmer hon aldrig, var så säkra.

Bloggar´n

 

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *