Statistik eller märkliga fakta?

”Åtta av tio tandläkare anser att det är viktigt med god munhygien”

Är det bara jag som emellanåt funderar över TV-reklamens innebörd, den som likt ett tröskverk hackar upp i övrigt hyfsade program i små, små beståndsdelar, som näst intill gör att man glömmer hur filmen började?

Vad jag i detta nu, i denna sena sommarkväll undrar över, är den reklam som exploaterade tandhygienister, som vill hjälpa oss att varumärkesbestämma våra badrumsskåp, genom att attackera oss med kommersiella meddelanden som skall påverka vår tandhälsa, vill åstadkomma?

I så måtto en överväldigande majoritet men, vad som är mera häpnadsväckande är att hela två av tio tandläkare kan antas tycka att det inte alls är speciellt viktigt med en god munhygien! Man blir ju då ganska nyfiken på vad de istället skulle framhålla som viktigt, utifrån att de faktiskt är tandläkare?

Nu måste jag sova om jag skall ta mig upp i morgon. God Natt!

Fiskögon följer mig på min färd mot city

Kungliga huvudstaden – för andra gången den här sommaren. Det innebär resande med tunnelbana och pendeltåg, tillsammans med mängder av andra, mer eller mindre stressade storstadsbor.

Då måste man inta ett särskilt förhållningssätt, när man sitter på pendeltåget eller tunnelbanan, menar jag. Inte titta på någon annan – inte säga hej – inte samtala med medresenärer – bara stirra rakt ned i mobilen och låtsas utföra något viktigt eller – bara stirra ut genom rutan och låtsas som att man inte är där och – lyssna till fjortonåriga brudar som använder uttrycket ”bah” sisådär 500 gånger mellan Barkarby och centralen. ”Bah” måste vara ett synnerligen användbart uttryck.

Jag har en bekant som brukar säga att ”storstadsbor får fiskögon”. Jag tror jag förstår vad han menar. Man undviker i möjligaste mån att ha ögonkontakt med människor i sin närhet och fäster i stället blicken långt bort i fjärran som skulle man vara på väg till världens ände.

Förra gången hade jag sällskap av två glada kvinnor och vi pratade, både vitt och brett, på både engelska och svenska, och det verkade högst onormalt för plötsligt tittade folk – på oss! Det bjöd vi på.

Den här gången har jag bestämt mig för att prata högt för mig själv, berätta historier på ”jamtska” så ingen förstår och så skall jag sjunga ”Balladen om begravningsbyrån bröderna Byström” oavsett vad min yngsta dotter tycker. Allt det där skall jag göra mellan Kallhäll och centralen. Får se om jag kommer tillbaka.

Promenad bland Timotej och minnen

Jag har varit på Trätojordsbacken ikväll. Det var allsång med husband och gästartister där, arrangerad av Ragunda Hembygdsförening. En inte allt för månghövdad publik var skapligt med på noterna i allsången och Johnny Wiktorsson tolkade Elvis Presley på ett bra sätt. Innan programmet började strosade jag runt på festplatsen en stund och precis som jag skrev i ett inlägg för ganska lång tid sedan så är det så oerhört många minnen från Qul i Backen-epoken som trängs om att komma först fram i ens medvetna.

Nu skall jag inte älta alla dessa igen men under min promenad ikväll, bland Timotej och Klöver, stannade jag upp en stund vid spelman-Jonkestugan. Det finns lite historik om just den stugan, som skänktes till hembygdsföreningen av en privatperson i Lien för många år sedan. Det var bakom den stugan man tjuvrökte när det var dans ”på backen” och det var bakom densamma som man vänslades med någon vacker tös medan dansen pågick på både loge och stora dansbanan.

Vem var då denne spelman-Jonke som gav stugan dess namn med tiden? Första ägaren till stugan hette Gustav Jonsson och var född 1793, alltså tre år före Ragundasjöns utgrävning. Denne Jonsson lär ha varit en god trakterare av fiol. Han begåvades med tiden med sonen Jonas som var spelman i än högre grad än sin far, för sin tid en spelman av stora mått här i bygden. Det är efter sonen som stugan, som byggdes i Lien under 1830-talet, har fått sitt namn. Spelman-Jonke anlitades flitigt vid olika evenemang, såsom bröllop och andra festligheter. Jonke dog 1910 i en ålder av 83 år.

 

Apropå hemkört

Det har väl inte undgått någon vid det här laget att det finns ett antal alternativ att välja på om man vill få en kasse mat hemkörd till dörren. I dessa matkassar, levererade av ett gäng olika företag, bifogas recept till de råvaror man får i kassen och de skall räcka till ungefär en veckas matlagning. Kostnaden brukar ligga på sisådär 500-600 kronor beroende på innehåll. Inte så dumt kanske.

Jag har själv aldrig provat det där med ”hemkörd” mat och bor man i Hammarstrand finns det inte så många leverantörer att välja på för ingen av de jag känner till har lust att köra ut hit. Inte ens Lina!

Ja, just det. Ett flertal leverantörer verkar vara kvinnor och det kanske har med historien att göra. Det var företrädesvis kvinnor som såg till så vi hade mat på bordet en gång i tiden. Tack och lov är det mera demokratisk matlagning numera men har någon hört talas om Gustavs matkasse eller Bengts matkasse? Nej, jag tänkte väl det.

Det där med ”hemkört” fick mig att fundera en aning över liknande service för en tid sedan då jag å arbetets vägnar inträdde genom dörren till en arbetsplats och där klev rakt in i en icke oansenlig hög med dunkar, ja tomma dunkar alltså. Fabrikör´n var inte på plats i ”fabriken” vid nämnda tillfälle men vid närmare eftertanke borde väl den verksamheten vara förenlig med samma koncept som Lina kör med. Kunde bara fabrikör´n få till en samling recept på lämpliga drinkar eller groggar så vore det väl bara att köra igång med ”hemkörningen”…eller?

Fabrikör´n – själv en hängiven anhängare av den i graven gångna motboken har iakttagit hur inköpsvanorna i hans fabrik urartat, ja näst intill förvildats. På motbokens tid, säger han, tilldelades därtill berättigade kunder en viss månadsranson sprit, vilken uttogs på  avlöningsdagen. Vid bröllop eller begravning kunde samtidigt någon flaska vin utköpas.  Det är annorlunda i dag, när självbetjänande kunder irra runt i lokalerna, inhandlande en ”kvarting” brännvin här, ett antal burkar starköl där och några ”pavor” rödvin  å ett tredje ställe! Vem skall idag avgöra, när och i vilken omfattning respektive varor lämpligen bör konsumeras, undrar fabrikör´n?

Av fabriken, i förväg iordningställda s.k. dryckeskassar kunde råda bot på ovan nämnda missförhållande. En halv dunk brännvin skulle utgöra basen i den för veckovis konsumtion avsedda kassen, kompletterad med ett halvdussin småburkar starköl. En eller ett par buteljer alkoholfritt borde också ingå. Recept på proportionerna mellan ifrågavarande drycker och därtill passande tilltugg skulle biläggas i den till dörren levererade påsen. Om kassen får ett pris av förslagsvis 300 kr, torde kunderna göra en god affär, anser fabrikör´n, som dock i första hand eftersträvar en åtstramning av alltför lössläppta dryckesvanor.

För att ge ”matkassen” ett namn med en lockande mjukhet avser fabrikör´n byta ut sitt eget namn mot en mosters. ”Agdas dryckeskasse” är alltså vad intresserade kunder hava möjlighet att beställa i en nära framtid.

Fan tro´t!

 

Kulinariska höjdare i anrik miljö

Det finns ett och annat man ogärna missar under den korta sommar vi har. En mängd aktiviteter och utbud, komprimerade till några få veckor under året, skall man hinna med att besöka här i Ragundadalen. Många av dem har fått något av stämpeln ”varumärken för bygden” över sig och ett av de ställen som jag personligen ser till att besöka varje sommar är Olgas Café i Höglunda. En stilla oas dit man med fördel bör ta sig om man känner sig lite ”opp i orra”, om man är lite stressad och ännu inte har låtit semesterlugnet slå rot i ens lekamen och, naturligtvis, när man vill tillåta sig en liten kulinarisk högtid.

I den röda lilla stugan, alldeles intill länsväg 731, driver tre Höglundabördiga systrar caférörelse under några sommarveckor samt i adventstid. Det är i anrik cafémiljö som man kan slå sig ned i den lummiga och smått idylliska trädgården eller varför inte i en soffa från anno dazumal inomhus, för att njuta en stunds avkoppling och gott att äta. I kaffekoppar av tunnaste porslin serveras kaffet och med spetsdukar på borden i trädgården är den sammantagna känslan av ett besök att här skulle man kunna sitta i timmar och bara njuta av lugnet och harmonin som infinner sig. Olgastuten, gjord på hembakt tunnbröd och med sillröra, potatis och ägg i, låter sig väl smaka och priset för kalaset är synnerligen humant.

På borden ligger historiken om det gamla caféet som redan under tidigt 1900-tal drevs av Olga Källström. Det var när hon blev änka som hon startade caférörelse i den gamla byggnaden för att på något sätt försörja sig själv och sina tio barn.

Har du/ni vägarna förbi i trakten av Höglunda, tveka inte att göra ett besök där innan de stänger för sommaren.

Teater – mitt i händelsernas centrum

Jag har varit i Döda Fallet idag och sett Vild-Husspelet. Jag satt där 1992 och 1994 också, om jag minns rätt. Just 1992 var vridläktaren nybyggd och det var premiär för Lennart Lidströms version av spelet. Med aktörer som Sven Wollter, Ingmar Virta, Viveka Sehldahl m.fl. var det en hisnande upplevelse att sitta där, mitt i händelsernas centrum, och ta del av ett oerhört gediget skådespeleri.

Det var ingalunda premiär för Vild-Husspelet som sådant därför att redan i samband med 150-årsjubiléet av sjötömningen, alltså 1946, sattes spelet upp, med Per Nilsson-Tannér som upphovsman.

Jag har personligen, med ett historiskt intresse för hembygden, läst vad jag kommit över av dokumentation kring naturkatastrofen och det är mot bakgrund av den kännedom jag har idag som jag sitter på vridläktaren och berörs så till den milda grad av skådespeleri och handling.

Årets version av spelet är en nedbantad upplaga av den förra. från att ha varit mellan 4 och 5 timmar till att nu vara ca 3,5 timme. Det var därför med viss nervositet som jag satte mig på vridläktarens lite obekväma bänkar idag. Skulle årets Vild-Husspel motsvara mina förväntningar och hade det verkligen varit möjligt att ”pressa ihop” handlingen med mer än en timme?

Svaret är entydigt ja! Det är inga som helst problem att följa med i handlingen och man förstår hela tiden spelet mellan företrädarna för de som lever av fisket i- och kring Storforsen och förespråkarna för en sjösänkning. man förstår också spelet mellan företagarna vid kusten och de som eventuellt kommer att kunna tjäna pengar på sin skog i Jämtland och allt vad som föregick beslutet att sänka nivån på sjön.

Jag kommer gång efter annan på mig själv med att sitta och beskåda de vackra vyerna längs dalgången och jag ser också sjön och forsen där de en gång fanns. Jag kan se och höra människorna som levde i gårdarna på sluttningarna ner mot Ragundasjön och jag kan se männen som kämpar med grävningen i sandåsen på södra sidan av älven. Under tiden pågår skådespeleriet framför mina ögon.

Handlingen når naturligtvis sin kulmen när det går upp för Vild-Hussen att en katastrof är oundviklig. Scenen går rakt in i hjärtat på mig just därför att allt detta hände precis på den plats där vi sitter. Det berör.

I år har intresset för teatern vid Döda Fallet varit- och är oerhört stort. Biljetterna har gått åt som smör i solsken och det är ett begränsat antal kvar. Har du/ni ännu inte införskaffat biljetter – gör det och gör det nu! Ni kommer inte att ångra er.

 

Apropå cruising, nostalgi- och veteranbilar

Över hela landet ordnas det, med jämna och ojämna mellanrum,  träffar för likasinnade, som delar intresset för gamla bilar och motorcyklar och, kanske allra mest, intresset för amerikanska nostalgibilar. Nog funderar man lite över vad det egentligen är för slags rörelse som samlar dessa stora skaror, i deras blänkande skönheter till bilar, lite nu och då. Det gjorde i alla fall jag förra helgen.

Det sägs att upp till 10 procent av den manliga befolkningen i vårt avlånga land har någon slags relation till intresset för nostalgibilar. Det är en tämligen stor del av den svenska befolkningen. En stor del av de här 10 procenten äger dessutom ett nostalgifordon. Om man lägger till alla svenska män som delar intresset, men som inte är ägare eller innehavare av ett fordon, så handlar det sannolikt om en halv miljon människor som har det här intresset gemensamt.

Vi brukar prata om att den svenska föreningsrörelsen är den största folkrörelsen i Sverige men intresset för nostalgibilar kommer nog inte långt efter.

-Vad är det då som förenar alla dessa människor och varför just nostalgibilar?

Intresset för gamla bilar, borde det enkla svaret bli och människor samlar ju på olika saker. Frimärken, gamla plåtburkar, tidningar, dekaler, kepsar, i princip allt som går att samla på faktiskt.

I mina ögon är ändå detta med nostalgibilar väldigt genuint på något sätt. Vissa älskar att anskaffa det ultimata vraket, släpa hem det och renovera detsamma till toppskick, för att sedan sälja slutprodukten och börja om från början igen. Då måste det väl handla om skapande? Ungefär som när en konstnär målar en tavla och sedan säljer den.

Lika många är det säkert som gör på samma sätt men, som väljer att behålla den egenhändigt renoverade och byggda bilen livet ut. Och så de som köper en färdig bil, kör den några säsonger, säljer och skaffar en annan. Intresset för gamla bilar är lika genuint hur än man väljer att göra.

Hur många har inte, eller har haft, fäder som i oerhört romantiska ordalag har berättat om den gamla PV:n, den gamla Opel Kapitänen, kanske en Chevrolet av 1932 års modell eller en 250 kubiks Husqvarna motorcykel. Berättelser som ofta kommit tillbaka lite nu och då.

Intresset för gamla bilar har alltså funnits länge men nog tycker jag mig ha sett en markant ökning de senaste tio åren. Det som kanske förundrar en aning är kopplingen till det historiska, inte minst när man ser unga killar och tjejer i både tidstypiska bilar och kläder. Man placerar sig själv i historien och skapar sig en relation till det förflutna, om så bara för några dagar då och då under sommaren.

Dessutom kan man nog se en tendens till att det finns en koppling mellan generationstillhörighet och årsmodeller. Förmodligen skapat genom egna minnen från barndomen eller, varför inte de romantiska berättelserna som våra föräldrar delgett oss. En Chevrolet från 1958 eller en Volvo Amazon från 1965 är betydligt mera intressant idag än en T-Ford från 1918. Kan vi möjligen prata i ordalag som ”karenstid” på bilar på sisådär  25 till 30 år innan den nostalgiska känslan för dem infinner sig?

Den här ”nostalgibilsrörelsen” har, vad jag tycker mig ha sett, en slags tillhörighet till samhällsklass också. Hur många har sett en byrådirektör eller en VD på ABB åka runt i en gammal Volvo 142 eller en Mercury, eller varför inte en Ford Falcon på helgerna, förklädd till nostalgiker? Arbetarklass och medelklass samlas kring gemensamt intresse.

Det kanske finns en och annan ”direktör” som, liksom Fantomen eller Stålmannen, svidar om på fredagskvällarna. Tar av sig sin välpressade kostym och drar på sig jeans, rutig skjorta och kammar till frisyren med lock i pannan och lurar alla som ser honom. Nog kan de ha bilintresse också men då åker de nog omkring i en Porsche eller en stor och vräkig Audi eller Mercedes.

Något man kan gissa sig till i sammanhanget är att det är betydligt mera av  dylika tilldragelser i glesbygd än i storstadsmiljö, av olika skäl. Kanske mest för att det helt enkelt är mera praktiskt och lättsamt och att det finns både större och billigare möjlighet till garageplatser och mekande.

Till syvende och sist så kanske det bara handlar om ett gemensamt intresse, kring vilket man kan samlas för att meka, prata bort en stund, dricka några öl och ha allmänt trevligt.

Jag vet inte riktigt.

Nu tror jag i och för sig att intresset för just nostalgibilar kanske är på topp just nu. Kanske planar det ut en aning, år för år framöver, för att så småningom helt tas över av 70- och 80-talister, som träffas i stora skaror, med ett gemensamt intresse för gamla mobiltelefoner och de första digitala spelen, som Gameboy, Nintendo 64, Tetris eller varför inte famnen full av Tamagotchis som piper och lever rövare så fort man inte trycker på någon knapp. Vad vet man? Jag tror jag föredrar att fortsätta se på gamla välrenoverade bilar med mycket krom och mullrande motorer.

Den som lever får se.