Apropå cruising, nostalgi- och veteranbilar

Över hela landet ordnas det, med jämna och ojämna mellanrum,  träffar för likasinnade, som delar intresset för gamla bilar och motorcyklar och, kanske allra mest, intresset för amerikanska nostalgibilar. Nog funderar man lite över vad det egentligen är för slags rörelse som samlar dessa stora skaror, i deras blänkande skönheter till bilar, lite nu och då. Det gjorde i alla fall jag förra helgen.

Det sägs att upp till 10 procent av den manliga befolkningen i vårt avlånga land har någon slags relation till intresset för nostalgibilar. Det är en tämligen stor del av den svenska befolkningen. En stor del av de här 10 procenten äger dessutom ett nostalgifordon. Om man lägger till alla svenska män som delar intresset, men som inte är ägare eller innehavare av ett fordon, så handlar det sannolikt om en halv miljon människor som har det här intresset gemensamt.

Vi brukar prata om att den svenska föreningsrörelsen är den största folkrörelsen i Sverige men intresset för nostalgibilar kommer nog inte långt efter.

-Vad är det då som förenar alla dessa människor och varför just nostalgibilar?

Intresset för gamla bilar, borde det enkla svaret bli och människor samlar ju på olika saker. Frimärken, gamla plåtburkar, tidningar, dekaler, kepsar, i princip allt som går att samla på faktiskt.

I mina ögon är ändå detta med nostalgibilar väldigt genuint på något sätt. Vissa älskar att anskaffa det ultimata vraket, släpa hem det och renovera detsamma till toppskick, för att sedan sälja slutprodukten och börja om från början igen. Då måste det väl handla om skapande? Ungefär som när en konstnär målar en tavla och sedan säljer den.

Lika många är det säkert som gör på samma sätt men, som väljer att behålla den egenhändigt renoverade och byggda bilen livet ut. Och så de som köper en färdig bil, kör den några säsonger, säljer och skaffar en annan. Intresset för gamla bilar är lika genuint hur än man väljer att göra.

Hur många har inte, eller har haft, fäder som i oerhört romantiska ordalag har berättat om den gamla PV:n, den gamla Opel Kapitänen, kanske en Chevrolet av 1932 års modell eller en 250 kubiks Husqvarna motorcykel. Berättelser som ofta kommit tillbaka lite nu och då.

Intresset för gamla bilar har alltså funnits länge men nog tycker jag mig ha sett en markant ökning de senaste tio åren. Det som kanske förundrar en aning är kopplingen till det historiska, inte minst när man ser unga killar och tjejer i både tidstypiska bilar och kläder. Man placerar sig själv i historien och skapar sig en relation till det förflutna, om så bara för några dagar då och då under sommaren.

Dessutom kan man nog se en tendens till att det finns en koppling mellan generationstillhörighet och årsmodeller. Förmodligen skapat genom egna minnen från barndomen eller, varför inte de romantiska berättelserna som våra föräldrar delgett oss. En Chevrolet från 1958 eller en Volvo Amazon från 1965 är betydligt mera intressant idag än en T-Ford från 1918. Kan vi möjligen prata i ordalag som ”karenstid” på bilar på sisådär  25 till 30 år innan den nostalgiska känslan för dem infinner sig?

Den här ”nostalgibilsrörelsen” har, vad jag tycker mig ha sett, en slags tillhörighet till samhällsklass också. Hur många har sett en byrådirektör eller en VD på ABB åka runt i en gammal Volvo 142 eller en Mercury, eller varför inte en Ford Falcon på helgerna, förklädd till nostalgiker? Arbetarklass och medelklass samlas kring gemensamt intresse.

Det kanske finns en och annan ”direktör” som, liksom Fantomen eller Stålmannen, svidar om på fredagskvällarna. Tar av sig sin välpressade kostym och drar på sig jeans, rutig skjorta och kammar till frisyren med lock i pannan och lurar alla som ser honom. Nog kan de ha bilintresse också men då åker de nog omkring i en Porsche eller en stor och vräkig Audi eller Mercedes.

Något man kan gissa sig till i sammanhanget är att det är betydligt mera av  dylika tilldragelser i glesbygd än i storstadsmiljö, av olika skäl. Kanske mest för att det helt enkelt är mera praktiskt och lättsamt och att det finns både större och billigare möjlighet till garageplatser och mekande.

Till syvende och sist så kanske det bara handlar om ett gemensamt intresse, kring vilket man kan samlas för att meka, prata bort en stund, dricka några öl och ha allmänt trevligt.

Jag vet inte riktigt.

Nu tror jag i och för sig att intresset för just nostalgibilar kanske är på topp just nu. Kanske planar det ut en aning, år för år framöver, för att så småningom helt tas över av 70- och 80-talister, som träffas i stora skaror, med ett gemensamt intresse för gamla mobiltelefoner och de första digitala spelen, som Gameboy, Nintendo 64, Tetris eller varför inte famnen full av Tamagotchis som piper och lever rövare så fort man inte trycker på någon knapp. Vad vet man? Jag tror jag föredrar att fortsätta se på gamla välrenoverade bilar med mycket krom och mullrande motorer.

Den som lever får se.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *