Teater – mitt i händelsernas centrum

Jag har varit i Döda Fallet idag och sett Vild-Husspelet. Jag satt där 1992 och 1994 också, om jag minns rätt. Just 1992 var vridläktaren nybyggd och det var premiär för Lennart Lidströms version av spelet. Med aktörer som Sven Wollter, Ingmar Virta, Viveka Sehldahl m.fl. var det en hisnande upplevelse att sitta där, mitt i händelsernas centrum, och ta del av ett oerhört gediget skådespeleri.

Det var ingalunda premiär för Vild-Husspelet som sådant därför att redan i samband med 150-årsjubiléet av sjötömningen, alltså 1946, sattes spelet upp, med Per Nilsson-Tannér som upphovsman.

Jag har personligen, med ett historiskt intresse för hembygden, läst vad jag kommit över av dokumentation kring naturkatastrofen och det är mot bakgrund av den kännedom jag har idag som jag sitter på vridläktaren och berörs så till den milda grad av skådespeleri och handling.

Årets version av spelet är en nedbantad upplaga av den förra. från att ha varit mellan 4 och 5 timmar till att nu vara ca 3,5 timme. Det var därför med viss nervositet som jag satte mig på vridläktarens lite obekväma bänkar idag. Skulle årets Vild-Husspel motsvara mina förväntningar och hade det verkligen varit möjligt att ”pressa ihop” handlingen med mer än en timme?

Svaret är entydigt ja! Det är inga som helst problem att följa med i handlingen och man förstår hela tiden spelet mellan företrädarna för de som lever av fisket i- och kring Storforsen och förespråkarna för en sjösänkning. man förstår också spelet mellan företagarna vid kusten och de som eventuellt kommer att kunna tjäna pengar på sin skog i Jämtland och allt vad som föregick beslutet att sänka nivån på sjön.

Jag kommer gång efter annan på mig själv med att sitta och beskåda de vackra vyerna längs dalgången och jag ser också sjön och forsen där de en gång fanns. Jag kan se och höra människorna som levde i gårdarna på sluttningarna ner mot Ragundasjön och jag kan se männen som kämpar med grävningen i sandåsen på södra sidan av älven. Under tiden pågår skådespeleriet framför mina ögon.

Handlingen når naturligtvis sin kulmen när det går upp för Vild-Hussen att en katastrof är oundviklig. Scenen går rakt in i hjärtat på mig just därför att allt detta hände precis på den plats där vi sitter. Det berör.

I år har intresset för teatern vid Döda Fallet varit- och är oerhört stort. Biljetterna har gått åt som smör i solsken och det är ett begränsat antal kvar. Har du/ni ännu inte införskaffat biljetter – gör det och gör det nu! Ni kommer inte att ångra er.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *