Fiskögon följer mig på min färd mot city

Kungliga huvudstaden – för andra gången den här sommaren. Det innebär resande med tunnelbana och pendeltåg, tillsammans med mängder av andra, mer eller mindre stressade storstadsbor.

Då måste man inta ett särskilt förhållningssätt, när man sitter på pendeltåget eller tunnelbanan, menar jag. Inte titta på någon annan – inte säga hej – inte samtala med medresenärer – bara stirra rakt ned i mobilen och låtsas utföra något viktigt eller – bara stirra ut genom rutan och låtsas som att man inte är där och – lyssna till fjortonåriga brudar som använder uttrycket ”bah” sisådär 500 gånger mellan Barkarby och centralen. ”Bah” måste vara ett synnerligen användbart uttryck.

Jag har en bekant som brukar säga att ”storstadsbor får fiskögon”. Jag tror jag förstår vad han menar. Man undviker i möjligaste mån att ha ögonkontakt med människor i sin närhet och fäster i stället blicken långt bort i fjärran som skulle man vara på väg till världens ände.

Förra gången hade jag sällskap av två glada kvinnor och vi pratade, både vitt och brett, på både engelska och svenska, och det verkade högst onormalt för plötsligt tittade folk – på oss! Det bjöd vi på.

Den här gången har jag bestämt mig för att prata högt för mig själv, berätta historier på ”jamtska” så ingen förstår och så skall jag sjunga ”Balladen om begravningsbyrån bröderna Byström” oavsett vad min yngsta dotter tycker. Allt det där skall jag göra mellan Kallhäll och centralen. Får se om jag kommer tillbaka.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *