Jag är förföljd

I´m back! 

Det har varit lite mycket den senaste tiden så bloggandet har liksom legat på is. Skall försöka komma igång nu igen då det mesta av det jag ägnat min lediga tid till numera finns på ett tryckeri i Östersund. Nåväl, var börjar man då? Jo, det känns ganska enkelt att börja med mobiltelefonen som ligger på bordet framför mig.

Nix, det vet de flesta vad det är. Det har gått lång tid sedan jag registrerade min hemtelefon där och det blev definitivt bättre. Det blev färre samtal från allsköns försäljare och erbjudanden men jag har inte registrerat min mobil där. Det märks, och det blir värre och värre!

Måtte den nya lagen träda i kraft snart, den som får slut på ihärdiga, uppringande telefonsäljare i parti och minut. Lagen som, vad jag vet, kommer att innebära att man själv aktivt måste ta kontakt med det företag som man eventuellt vill göra någon affär med.

Sedan ganska lång tid tillbaka är jag närmast förföljd av ett företag med stockholmsanknytning för någon ringer därifrån minst tre gånger varje dag och till saken hör att jag hittills aldrig svarat. Är det inte fantastiskt? Företaget heter Leaddesk och deras VD heter Olli Nokso-Koivisto. Det börjar kännas som att jag är särskilt eftertraktad, mot bakgrund av hur ihärdiga de är. Ibland känner jag mig nästan frestad att svara.

För ett antal år sedan var det likadant. Ett företag som erbjöd ”prenumeration” på kallingar ringde ihärdigt och försökte övertyga mig om det förträffliga i att få tre par kallingar levererade hem i brevlådan varje månad. Jag avböjde vänligt ett antal gånger men kände mig nödgad att dra saken till sin spets till slut. Kallingarna skulle nämligen inte kosta mig en enda sekin, enligt den kvinnliga säljaren.

Sista gången jag talade med henne frågade jag, upprepade gånger, om kallingarna verkligen inte skulle kosta mig någonting, och det skulle de inte, i alla fall inte de tre första. Jag skulle få dem och om jag inte var nöjd med dem skulle jag kunna säga upp prenumerationen direkt.

Inte en krona?

-Nej!

Men! När jag försiktigt tackade ja till erbjudandet och vi var på väg att avsluta samtalet kröp det likt förbannat fram att jag skulle betala fraktkostnaden, alltså portot för ett brev med tre par kallingar!

-Men va fan! Du sade ju att det var helt gratis!

-Ja, men postens kostnader kan jag inte ändra på, sade kvinnan.

-Det kan du visst det, envisades jag. Du kan köpa frimärken för 40 spänn och klistra på kuvertet så är det problemet ur världen.

Kvinnan andades tungt i luren en stund och säkert snurrade tankarna ganska ordentligt i registret på henne innan hon slutligen kom på ett lämpligt svar:

-Hur skall jag kunna göra det?

Jag tyckte det var slutresonerat nu och uppmanade henne att ringa någon annan kalsongbehövande man som var villig att betala 40 spänn i porto för tre par gratiskalsonger. Jag har inte hört av henne sedan den dagen.

Nu skall jag noggrant överväga om jag skall svara på samtalet från Leaddesk någon dag och höra om de har några gratisprodukter att erbjuda.

Jo, en sak till. Det ringde en kille från en teleoperatör för en tid sedan och tyckte att jag skulle byta.

-Kan du erbjuda ADSL, frågade jag?

-Vad är det, frågade han?

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *