Back to the roots

Det blåste för årstiden ljumma vindar i östersundsnatten när vi gick ut från Storsjöteatern, ut från årets ”bluesfestival” som inte blev annat än en ordinär kvällsspelning i bluesens tecken. Festivalen dog för ganska många år sedan.

Visserligen hade vi nyss avnjutit artister som Duke Robillard, med kompbandet Ventus Bluesband från Finland och inte minst det tyska bandet BB & The Blues Shacks, ett band som i mina ögon är ett av världens främsta liveband. Duke, en skicklig gitarrist med rötterna i den amerikanska bluesmyllan, håller sig näst intill uteslutande till gammal hederlig bluesmusik, just så som man vill ha den. BB & The Blues Shacks, ett tyskt band med skickliga musiker, blandar och ger, allt ifrån BB King och Freddie King, till mera rockbillyinfluerad musik och de gör det jäkligt bra. Det svänger och det förekommer inga döda stunder med en massa snack mellan låtarna. Därutöver var det inte så mycket blues att hänga i granen.

Nu till det som bekymrar mig mest. Festivalen har, bit för bit, monterats ned till det den är idag. En kvällsspelning med hyfsade musiker. Vi som var med när det begav sig för Östersunds Bluesfestival, med världsartister som Roy Rogers, Fabulous Thunderbirds och Kim Wilson, Phil Guy, Charles Burton m.fl. och därtill våra svenska Nisse Hellberg och Peps Persson, har inte glömt hur det var. Östersund andades blues och känslor. Det spelades överallt i stan. I butiker, på krogar och restauranger, på hotell och på de större scenerna.

Man längtade hela året till evenemanget och det var så praktiskt, att köpa sig ett pass och gå runt i stan och lyssna på allehanda ställen, från dag till natt, från fredag till lördag. Dessutom kördes ett ”blues guitar battle” redan på torsdagskvällen. Då var det festival.

Av någon anledning, jag vet faktiskt inte riktigt vilken, ändrade man på upplägget. Festivalen flyttades ut från stadens gator och spelplatser, till Folkets Hus under några år, och sedan tillbaka igen, till Storsjöteatern och till ett tält på Stortorget.

Praktiskt för arrangören? Ja, kanske. Billigare? Ja, eventuellt.

Men resten då? Artisterna, stämningen, möjligheterna för gäster och besökande att välja spelplats? Bluesandan? Var tog den vägen?

Under några år kunde man läsa att det mera handlade om en ”rootsmusikfestival” och det skulle bli så mycket bättre. I år har jag inte sett uttrycket ”rootsmusik” i något som helst sammanhang, när det kommer till ”bluesfestivalen”. Ett musikevenemang i ständig förändring.

Jag har förståelse för en del förändringar, definitivt, om det nu är så att folk inte längre går på bluesfestival utan väljer att sitta hemma eller roa sig på annat sätt den här helgen. Då funkar det inte. Men vilken är anledningen i så fall att det är så? När vi gick ut från Storsjöteatern på lördagsnatten hade vi precis sett BB & The Blues Shacks göra en fantastiskt bra show, dessvärre inför en alldeles för liten publik. Dessutom var det lätt att konstatera att många av dem man sett på det här evenemanget tidigare saknades i år.

I år fanns inget tält på torget utan allt var samlat under ett tak och det är säkert praktiskt MEN! Jag har en alldeles klar uppfattning när det kommer till Östersund Bluesfestival. Den är på väg att dö ut om inget görs och jag är lika klar över att åtgärden är att återerövra folks intresse och förtroende för festivalen genom att återgå till det ursprungliga konceptet. Hur det praktiskt skall lösas är jag inte rätt person att avgöra då jag aldrig varit i närheten av att arrangera en musikfestival.

Det funkade under ett antal år och jag tror på att det skulle funka igen, bara alla berörda drar åt samma håll. Östersunds Bluesfestival behövs i höstmörkret och jag hoppas att Östersunds Bluesförening gör sitt bästa för att återerövra ”stadens gator och torg” under en av årets alla helger. Utvärdera och försök börja om från början igen. I så fall önskar jag föreningen stort lycka till.

Kolla gärna in BB & The Blues Shacks websida, med inslag från olika evenemang där de medverkat.

http://www.bluesshacks.com/index.php/en/media-en/videos/youtubegallery?galleryid=1&videoid=i2mkstDaME0#youtubegallery

 

Folköl och dunka dunka

Att se och höra Svenne Rubins live på scen, en mörk och regnig oktoberkväll, är som att låta sig injiceras med en dos oerhört snabbverkande vitaminer. Ganska frusen och trött, efter en veckas knog, drog jag på mig jackan och åkte några mil till spelplatsen Älggårdsberget Konferens i Bispgården. Lite motvilligt nästan. 

Jag hade lika gärna kunnat stanna kvar hemma och tittat på Skavlan på TV eller suttit kvar vid datorn och ”tomstirrat” på mängder av inlägg på Facebook men jag tog mig alltså i kragen och drog österut.

Som jag anade innan är lokalen näst intill fylld till sista plats när Svenne och hans kompisar i bandet äntrar scenen, Svenne i den karaktäristiska kepsen och den färgglada Hawaiiskjortan. Redan från början plockar han med allehanda rekvisita, letar borttappade bilnycklar, pratar med publiken och redan där kan man känna en lättsam och glad atmosfär, som att bli inbjuden till en trevlig fest nästan.

Bandet har en drygt 30-årig historia i bagaget och de har hunnit med att ge ut ett tiotal album, plus ett antal singlar och andra utgivningar. Om man skall beskriva musiken så liknar den mest en blandning av allehanda slag, allt ifrån pop, rock, country och lite folkmusik. Musik som man blir glad av helt enkelt. Det slår mig medan jag sitter och trivs och lyssnar att i Dalarna finns minst två band med samma karaktär. Peter Carlsson och Blå Grodorna samt Svenne Rubins. Båda står de för underhållning och gemyt. Humor och musik i en alldeles lagom blandning.

Det finns några låtar som sticker ut lite extra genom åren. Redan efter en timmes spelande efterlyser en man i publiken en av låtarna, den som handlar om en gammal Amazon.

-Den får vi ta på slutet, svarar Rubin. Annars går folk hem när de hört den!

 

Jag tror inte att så skulle ske. Allt de bjuder på är helt enkelt för bra.

När 1,5 timmes underhållning är över, och bandet har kört sitt extranummer, en låt från senaste plattan, som handlar om hur det går när man tankar bilen med fel slang på pumpen, har vi fått oss serverade en mängd av Svenne Rubins repertoar.

Man fryser inte längre och känslan av trötthet är som bortblåst.

Det var helt enkelt kanonbra. Då gör det inte så mycket att det regnar lika ihärdigt när man åker hem.

Nu ser jag fram emot kvällen begivenheter på Storsjöteatern i Östersund. Där serveras blues på både längden och tvären.

-Härligt!

Jenny! Du har en hund här som måste gå ut.

Jag har en hund här, fast det är inte min hund. Det är min dotters hund. Hon är väldigt ofta hos mig när min dotter pluggar i Östersund och det är hur trevligt som helst. Hon är det bästa sällskap man kan ha och jag älskar den här hunden.

Vi brukar resonera om det där med hur hundar tänker. Man blir bara så förvånad ibland när hunden visar att hon förstår den minsta vink om ett och annat. Hon lyssnar när man pratar och hon vet ofta i förväg vad som skall ske. Ett litet kommando och hon gör precis det man ber henne om – nästan jämt!

Det är lite spännande det där.

Men så kommer en dag som denna, eller rättare sagt en kväll. Med blöt, tung snö som faller…inte som ”lapphandskar” utan mera som snöklumpar, som lägger sig till rätta som ett kallt omslag på hela kroppen – när hunden klart och tydligt har visat att;

-Om du inte följer med mig ut, precis just nu, så kommer du att ångra dig att du inte gjorde det!

Och då gör man det. Även om det ”kräksnöar” som det gör ikväll. Från vänster till höger när vi gick upp mot byn och från höger till vänster när vi gick hem – i stora sjok!

Jag är glad att vi hittade hem…och att mannen i stora traktorn såg oss längs vägen.

-Ja, vi hade reflexväst, både hunden och jag.

Och hela tiden sipprade en kall rännil ner bakom skjortkragen, ner mellan skulderbladen och vidare söderut. Och varje kväll när vi tar den här dagliga promenaden, eller när jag släpper hunden lös, så vet hon precis vad hon skall göra, d.v.s. både 1 och 2.

Åter till de där funderingarna om hur en hund tänker. Varför tänkte hon inte som hon brukar göra annars, just ikväll? Varför ”duttade” hon inte bara ner ändan i blötsnön och klarade av det där på kortast möjliga tid? Just ikväll? När det vräker ner blötsnö! Och mina glasögon har klabbat igen totalt. När läget är sådant att jag knappt ser ljuset från Engströms gård.

Hur tänker hundar?

Det blev absolut I N G E N T I N G!

Två kilometer i ”blötsnöstorm” helt i onödan, vilket innebär ATT VI MÅSTE UT IGEN innan vi drar täcket över ”huvve” och knoppar in. Så förbannat onödigt!

Och kläder och skor hänger på tork i pannrummet.

Revisorsassistenten som blev olympier

När den svenska OS-truppen klev ur flygplanet i Rom 1960 fanns där en yngling som var i början av sin karriär som diskuskastare – och han var från byn Krokvåg i Ragunda. Jag vågar påstå att han är den hittills enda OS-deltagaren från Krokvåg, och jag vågar påstå att han är den enda diskuskastaren från Krokvåg, med en karriär som spänner över så lång tid.

När Östen Edlund vann Veteran-VM i Diskus i Riccione i Italien, med ett kast på 45.30, var det 47 år sedan han deltog i olympiaden. Det blev förvisso inte någon seger vid nämnda Olympiska spel, till segerresultatet 58,43 fattades ca 6,6 meter, men hur många är det som får möjligheten att representera sitt land vid ett OS? Östen kvalade inte in till finalkastningen i Rom men det har han gjort i nästan hur många tävlingar som helst efter 1960.

En ung Östen Edlund imponerades tidigt av kända idrottsnamn som Gunder Hägg, Henry Kälarne och ”Håsjö-Dahlqvist” och när kusinen Sven Roos började etablera sig i resultatlistorna i distriktet, i just Diskus, blev också Östen inspirerad att prova på friidrott. Det gjorde han på ”Stavdalsvälta” ett gammalt timmeravlägg i närheten av Gerilån. Här sades Sven Roos ha kastat ett spjut över hela planen och in i ett träd. Trots ivrigt sökande efter märket, där spjutet skall ha suttit, hittades aldrig något sådant.

Innan han gick och köpte sin första diskus var det fotboll som gällde men någon större talang för bollsporter hade han inte. I stället tog han till sin hantverkstalang, när han jobbade i morbror Calles affär i Krokvåg, då han tog locket av en trätunna och med en kniv ”karvade till” något som i alla fall liknade en diskus. Det hela slutade med ett rejält jack i en tumme och en diskus som var alldeles för lätt.

Året var 1947 när Östen stegade in i Rune Manns sportaffär i Hammarstrand för att där beställa en diskus från en sportbutik i Östersund och när det 1,5 kilo tunga redskapet anlände blev hans första mål i sporten att kasta den nya och blanka diskusen över trädgårdslandet, förbi torkställningen hemma på gården. Hade han inte orkat med det redan från början hade både jordgubbar och grönsaker varit i farozonen. Efter nära ett år låg personliga rekordet på ca 16 meter så visst hade han utvecklats så långt. Två år, och en tävling senare, hade kastlängden utökats till hela 28 meter.

1951 blev något av ett genombrottsår för den talangfulle diskuskastaren från Ragunda. Det vankades ungdoms-SM på Bosön och här fick Östen representera Jämtland. Det blev en andraplats med ett kast på 43,50 och inom ett år hade han ett personligt rekord på 47, 50 meter men, det var med juniorredskapet. Hädanefter blev det en tyngre diskus att hantera.

1953 var det dags för SM-deltagande igen. Östen pluggade vid handelsgymnasium i Stockholm när han blev uttagen till junior-SM i Borås och nu var han omutlig. Han tävlade för Kronobergs IK och med en segermarginal på nära fem meter tog han guld med ett kast på 42,17 meter och deltog dessutom i både kula och slägga. Med sig hem efter den tävlingen fick han en landslagsdress och det stundade landskamper i både Norge och Finland.

1955 tävlade Östen för första gången som senior. Vid en tävling i Lit besegrade han dessutom för första gången sin kusin och förebild, Sven Roos, han med spjutet i trädet! Sven hade en segersvit på 10 år i distriktsmästerskap men nu stod Östen högst på pallen. Sven Roos kompenserade den förlusten med att vinna 10 raka mästerskap igen därefter – men då var inte Östen med!

Samma år kastade Östen till sig en andraplats vid SM på Stockholms stadion, endast 26 centimeter efter segraren Lasse Arvidsson. Efter landslagsdebuten 1955 var Östen en, i en trio diskuskastare, som under ganska många år representerade Sverige i landskampssammanhang. De andra två var dels tidigare nämnde Lasse Arvidsson från Örebro samt Erik ”Myggan” Uddebom från Bromma. Under tre år fick Östen se sig besegrad av Uddebom och Arvidsson men 1958 kom så SM-segern med att kast på 53, 60 vilket också var nytt mästerskapsrekord.

Så kom då Olympiska spelen i Rom 1960 där Östen fick vara nöjd med att bli bäste svensk med sitt kast på 51,76 i kvalet. Där slog han Uddebom med 89 centimeter. Östen fick senare tillfälle att möta segraren Alfred Oerter från USA igen. Det var vid veteran-VM i Göteborg 1975 men fick på nytt se sig besegrad av denne Oerter, som då hade inte mindre än fyra OS-mästerskap i bakfickan. Östen slutade på en tiondeplats.

Som aktiv senior tävlade Östen Edlund i elitsammanhang fram till 1966. Hans bästa resultat i diskus blev SM-segern 1960 med  53,88 meter och i kula 15,26 meter. I distriktstävlingar deltog han även i slägga och viktkastning.

25 år senare, alltså 1995, på dagen 40 år sedan han vann sitt sista SM 1960, ställde han upp i Veteran–SM igen, på nytt i Göteborg. Han slutade då som tvåa av 12 deltagare i åldersklassen (M65) efter en inflyttad jugoslav. Det gav blodad tand och han började då träna lite smått igen och har därefter vunnit SM 2001 – 2003.

Vid nordiska mästerskapeni Lahtis, sommaren 2003,  slutade Östen trea efter två finnar. I veterantävlingarna har han tävlat för Ragunda IF, vilket dessvärre gått näst intill obemärkt förbi här i länet.

Jag tycker att Östen Edlund förtjänar uppmärksamhet för lång och trogen idrottstjänst i Jämtländskt idrottssammanhang. Jag tror knappast att han har gjort sin sista tävling heller.

/Bloggar´n 

 

 

 

Ett motiv och 1/160 dels sekund

                            Det var allt som behövdes den här morgonen. 

Jag kände igen situationen så väl. Jag hade gått den där vägen till bagarstugan så många gånger tidigare och bilden var så bekant. En kall höstmorgon, dimma och rå höstluft.

Jag drar på farfars gamla mjölkkärra och på den står stöpan som jag hjälpte min farmor med igår kväll. Hon går bredvid mig. Vi har varit uppe tidigt idag. Jag vaknade av att hon stökade i köket och det var fortfarande mörkt ute.

___________________________________

Jag kastar av mig täcket och kliver upp ur sängvärmen. Det är ganska kallt i rummet och jag klär snabbt på mig och tassar ner i köket. Där är det varmare och det sprakar så där mysigt i vedspisen. Farmor är i färd med att koka kaffe och göra frukost.

-Men, är du uppe redan? Du skulle ju ligga kvar medans jag går och tänder upp.

Men jag vill inte ligga kvar. Jag vill följa med till stugan och tända upp i bakugnen. Det är så spännande att gå iväg i mörkret. Leta reda på nyckeln till dörren och gå in och tända ljusen i den gamla ljusstaken som stått där i så många år. Det är nästan kallare inne i stugan än utanför. Farmor ordnar med veden i ugnen och snart brinner en liten låga och röken stiger längs muren, upp genom skorstenen.

Farmor tar fram en rulle makulatur som hon klipper rader av papper från och som hon sedan lägger ut på hyllorna där brödet skall ligga och kallna senare idag. När det tagit sig riktigt i ugnen går vi tillbaka hem och äter frukost. Varm choklad och smörgåsar.

Efter en stund går hon tillbaka och lägger mera ved på elden. Jag stannar kvar äter klart.

Det har ljusnat när vi går tillbaka till stugan igen. Innan har vi lastat stöpan och mera ved på mjölkkärran. Det är dimmigt ute och solen försöker så smått att värma marken som färgats vit av frost. När vi går längs byvägen trampar jag i de frusna vattenpölarna och det kraschar så gott.

När vi kommer fram till bagarstugan är farmors syster Beda redan där. Hon har lagt mera ved på elden och håller precis på att vända skivan till bakbordet. På en liten pall, vid bordets ena ände, står det gamla tråget som de alltid använder till att sopa ned överflödigt mjöl i. Det måste ha stått där sedan stugan byggdes.

Det är varmare inne nu och snart är delar av degen uppe på bordet och båda arbetar de med det som skall bli ämnen som skall kavlas ut till tunna kakor som skall gräddas. Det ser ut så enkelt och det låter så lustigt när naggen rullas, fram- och tillbaka över kakorna och det går så snabbt att vända upp dem på ”fjäla” där de skall sopas av innan de skjutsas in i ugnen. Det är Beda som kavlar och flyttar kakan till andra sidan bordet där farmor sopar bort mjöl och sedan gräddar.

Det doftar så gott om det gräddade brödet och jag får sopa av det sista innan kakorna läggs upp för att kallna. På en hylla bredvid står de obligatoriska askarna med smör och messmör och det går inte lång stund innan jag frestas att dela en kaka och smöra medan den ännu är varm. Tillsammans med varm choklad smakar de ljuvligt.

Det här blir gott att ha fram mot jul.

Stå på era egna skor för bövelen!

Jag tycker inte om köer. Jag vet inte om det på något sätt är medfött men så är det i alla fall. Det kanske kommer sig av att man gjort ett och annat besök på Ikea, strax före jultid några gånger, och därmed blivit märkt för livet. 

Det finns en och annan situation som är värre än andra dessutom och jag vet inte om ni läste ett inlägg jag gjorde strax före jul förra året. Jag skall inte orda mycket om just den situationen men det handlade om en kund i en bokaffär, en kund som stod längst fram i kön och frågade expediten efter en bok som inte fanns. Inte i butiken, inte på lagret, inte hos grossist och inte hos förlaget. Den var slut helt enkelt, så oerhört slut som någon bok kan bli. Fullkomligt slut! Och ändå stod kunden kvar, och tjafsade med den då smått kallsvettiga expediten som inte längre hade några förslag på hur situationen skulle lösas.

Och kön var närmare 15 meter!

Men det finns en situation som jag tycker så förbannat illa om så den slår det mesta i köväg, och idag var det en sådan situation i mataffären jag var in i. Det handlar om när kunden bakom mig i kön behöver två par skor att stå i, eller snarare på! När avståndet mellan mig och kunden bakom mig i kön är mindre än två centimeter. När den vitlöksstinkande andedräkten susar som en vårvind runt öronen på mig och det liksom trycker på i ryggslutet. Det sistnämnda gör sig ännu mera påtagligt när kunden bakom mig i kön har en kundvagn att trycka på med.

Jag begriper inte vad de här köande människorna vill förmedla med det här sättet att liksom tränga sig på. Har de mera bråttom än jag? Borde jag flytta på mig så de kommer fram fortare till kassan? Är de i behov av fysisk närkontakt så avböjer jag vänligt men mycket bestämt sådana inviter.

Det finns dessutom ett komplement till de här situationerna som jag inte vill vara med om på något sätt, nämligen den dagen då den här, bakom mig köande, närkontaktsökande personen nyser.

Hemska tanke!

Utanför ramarna för ”God Publicistisk Sed”

Bilden nedan är ett ”klipp” från webtidningen Fria Tiders förstasida idag. Rubriken har ingen annan avsikt än att smutskasta allt vad flyktingmottagning heter och att uppvigla till motstånd mot densamma.

Texten i artikeln innehåller förvisso ett uns av sanning men om Fria Tider hade beaktat ”God Publicistisk Sed” hade det också klart och tydligt framgått hur regeringens förslag till höjd skatt för förvärvsarbetande personer över 65 år, samt förslag till höjd skatt för personer över 65 år som bedriver näringsverksamhet, ser ut.

Nedanstående är ett utdrag ur ”förslag på skatte- och socialavgiftområdet inför budgetpropositionen 2015” och är hämtat direkt från regeringskansliets websida.

Det är alltså fortfarande bara ett förslag och ingenstans i texten framgår det att orsaken till förslaget på skattehöjningen enbart beror på svensk flyktingmottagning.

Var kritiska innan ni delar rubriker, som den ovan, på sociala medier.

PS! Vill ni veta vad ”God Publicistisk Sed” är så går det bra att hitta info på:

www.riksdagen.se

Sänkt skatt för pensionärer

Skillnaden i beskattning mellan lön och pension bör tas bort. Som ett första steg avskaffas skillnaden i beskattning för inkomster upp till cirka 120 000 kronor per år. Skatten sänks även för pensionärer med inkomster upp till cirka 240 000 kronor per år. Förslaget beräknas minska skatteintäkterna med ca 1,98 miljarder kronor 2015.

Särskild löneskatt återinförs delvis för personer som har fyllt 65 år

Den särskilda löneskatten återinförs delvis på lön och andra ersättningar för arbete samt på inkomst av aktiv näringsverksamhet för personer som har fyllt 65 år. Löneskatten föreslås uppgå till 8,5 procent och är en form av socialavgift. För anställda betalas löneskatten av arbetsgivaren. Löneskatten tillsammans med ålderspensionsavgiften kommer då att uppgå till 18,71 procent att jämföra med fulla arbetsgivaravgifter på 31,42 procent för personer under 65 år. Förslaget beräknas öka skatteintäkterna med ca 2,34 miljarder kronor 2015.

Bil och bil – spelar roll vilken sort?

Måste bara få återge en liten anekdot, med anledning av ett samtal på jobbet idag. Vi pratade nämligen bilar – eller snarare att byta bil. Följande utspelade sig i en by i vårt östliga grannlän för ett antal år sedan.

Ett något äldre par skulle byta bil, och så skedde. Till saken hör att det bara var mannen som hade körkort. Nu hände det sorgesamma att mannen avled kort efter bilbytet och allt som därpå skall göras, det gjordes.

En bekant till paret, som också gått i bilbytartankar vände sig till änkan en tid efter att bouppteckning och annat var avklarat, och erbjöd sig helt sonika att köpa av henne bilen. Det var nämligen en mycket fin och välhållen bil och det gick säkert att göra en bra affär därvidlag. Änkan ställde sig positiv till erbjudandet och snart var affären avklarad.

Stolt som en tupp var den gode vännen ivrig att få visa upp fyndet för sina bekanta och redan dagen därpå åkte han runt i bygden och hamnade så småningom hos en god vän, i avsikt att visa den fina bilen.

-Kom skall du få se vilken fin Ford Escort jag har köpt, sade han till gode vännen, och de gick tillsammans ut på gården.

Där upptäckte gode vännen att något inte stämde!

-Men du…det där är inte en Ford Escort, det är ju en Golf!

Lite avmätt tittade ”bilköparen” mot sitt nyförvärv och sade med ett ansträngt leende;

-Nähä, det är en Ford.

Gode vännen tittade förundrad på ”bilköparen” igen och försökte ytterligare en gång;

-Det är det visst! Det är en Volkswagen Golf som står där.

Med en både förvånad, och samtidigt likgiltig blick mot bilen, och utan någon som helst kommentar ytterligare, fann ”bilköparen” det bäst att snarast återvända hem i sitt nyförvärv.

Kort därefter lät ryktet omtala att ”bilköparen” återvänt till änkan för att försöka häva bilköpet. Han hade, vilket alla hans bekanta kände till, alltid bestämt tagit avstånd från bilar av märket Volkswagen. Någon sådan skulle han aldrig ha!

Det finns olika sätt att börja dagen på

Vissa sätt är bättre medan andra är betydligt sämre.

Jag vet inte varför men det går liksom ”i lås” på något sätt när det närmar sig sänggående, i princip varje kväll! Jag hittar hela tiden på olika anledningar till att inte göra det, trots att jag är omåttligt trött. Nya roliga eller intressanta websidor, en eller annan årskrönika som inte är klar, en bra film som, som vanligt, börjar runt 23-tiden och håller på till långt efter midnatt.

När jag till slut stapplar i säng måste jag därtill läsa några rader i den oerhört spännande boken som ligger på sängbordet och när det är gjort brukar Karlavagnen i radions P4 vagga mig till sömns. Och jag sover gott.

Det där med radiolyssnandet i sängen brukar medföra komplikationer fram på småtimmarna, nämligen ömmande inneröron. Jag använder nämligen lurar eller snäckor. Detta för att den där lilla radion, som står bredvid sängen, är byggd med en spole som dånar som en kraftverksturbin när man slår på den. Lurarna filtrerar bort en del av det där förb. oljudet.

Under senaste veckan blev jag varse en annan komplikation, av betydligt allvarligare art. Ja, det var inte bara jag som blev det. Den stackars hunden blev också lidande.

Jag har mobilen ställd på 04.55, en kanske rent okristlig tid att uppväcka sin lekamen ur den skönaste sömn men för att få äta i lugn och ro och för att hinna ut på promenaden med hunden och därefter 20 minuters resa till jobbet är det nödvändigt med tidigt uppvaknande. Dock inte i den formen så som skedde på tisdag morgon!

Precis så som den skulle signalerade telefonen att det var dags. Det chockartade uppvaknandet som följde på signalen gav upphov till maxpuls och en hjärtverksamhet som säkert har förkortat mitt liv en aning. Jag vaknade med kvävningskänsla, svårt att andas, näst intill panik och ångest.

Det man som en ren reflexrörelse gör en sådan gång är att man snabbt som en reptil sätter sig upp i sängen…och då blev det ännu värre! Jag var förföljd! Någon, eller snarare något, försökte minska luftflödet i strupen på mig och något följde tätt efter mig när jag satte mig upp. Smällen när radion landade på golvet mellan sängen och väggen var hemsk, den var värre än så. Det var ändå en jädrans tur att sladden till lurarna släppte ur kontakten på radion men den hade samtidigt fått med sig mobilen, en spännande bok och ett antal utgåvor av Sven Nordenströms gamla Hälsocigarrer på sin väg mot golvet och sängbordet var tomt.

Jag kan inte redogöra för huruvida jag sade något, skrek något eller utstötte djuriska läten i denna  arla morgonstund men det tog bara sekunder så hade jag en vilt stirrande hund bara centimetrar från mitt ansikte…och hennes andedräkt är inte den bästa den tiden på dygnet!

Det blev till att trassla sig loss från sladden och faktiskt ta och lägga sig ned i sängen en stund och låta pulsen återgå till runt 60 slag. Både hunden och jag! Det blev lite mera bråttom än vanligt den morgonen. Till saken hör att nämnda hund har så vansinnigt svårt att bestämma sig för var, när och hur det eventuellt skall göras en etta och en tvåa innan vi åker till jobbet. I det läget uppskattas inte ösregn så speciellt, i alla fall inte av mig. Hunden verkar det inte bekomma alls.

Morgonstund har guld i mund.

Akta er som fan för att bli sjuk i Ragunda

Jag har en av mina döttrar i Östersund. Hon läser på universitetet där. Igår kväll ringde hon mig och berättade att hon har urinvägsinfektion och den är i det stadiet att hon behöver läkarvård.

Nu hade det varit enkelt kanske att trava in på akuten på sjukhuset och begärt att få träffa läkare för symptomen men då två lediga dagar hemma stundade valde hon att vänta tills idag med att söka hjälp. Klockan 08.00 i morse ringde hon mottagningen på Björkhammars hälsocentral men då var telefonkön redan hur lång som helst. Har inte riktigt fått kläm på hur det där gått till. Då var hon alltså fortfarande kvar i Östersund och på väg till skolan.

När 45 minuter gått, och hon vid flera tillfällen fått veta av telefonsvararen att hon var först i kön, gav hon upp för att hinna till skolan. Då tog hennes mor vid i telefonkön. Även hon misslyckades med att etablera kontakt med mottagningssköterska! Vad båda gjorde var att de knappade in valet att ”mottagningen ringer upp senare under dagen” men så har inte heller skett.

Vid närmare undersökning av situationen vid hälsocentralen framgick att det bara fanns en sköterska på plats idag och att hon idag enbart ringt upp sjukvårdsbehövande som ringde igår! I morgon finns över huvud taget ingen sköterska på plats som kan ringa upp de sjukvårdsbehövande som ringt idag! När vi under dagen sökte ansvarig för sjukvården i Hammarstrand fanns vederbörande inte på plats. Vederbörande var ledig eller annat.

En liten stilla undran; Vem sitter på hälsocentralen på fredag och ringer upp de sjukvårdsbehövande som ringde idag, onsdag, och vem sitter på hälsocentralen på lördag och söndag och ringer upp de sjukvårdsbehövande som ringt idag och som ringer i morgon…och på fredag?

Personligen är jag begåvad med ett rent hyfsat hälsoläge och mitt behov av sjukvård har hittills varit tämligen begränsat. Det är kanske av den anledningen jag helt missat att det inte längre finns jourhavande läkare i Hammarstrand, annat än på vardagar numera. Häpnadsväckande!

Ikväll kom dottern hem med kraftiga smärtor i nedre delen av ryggen och vad som nu återstår för henne är att endera försöka härda ut tills i morgon och då helt enkelt åka ner till Björkhammars hälsocentral och trava in på lab med en burk med lämpligt innehåll, samt att därefter vägra lämna byggnaden innan hon fått vård, alternativt att vi åker tillbaka till Östersund ikväll och sätter oss på akuten inatt tills hon fått vård där.

Det är alldeles uppenbart att vår del av vårt avlånga land inte längre är intressant för statsmakterna att lägga möda på i några som helst sammanhang så… -akta er för fan för att bli sjuk i Ragunda!

PS! När något retat mig till en viss nivå går jag oerhört grundligt till väga för att ta reda på ett och annat och att därtill lämna lämpliga synpunkter på det som upprört mig.