I skyltdjungeln anvisas förbud mot påbud

På en hylla i ett av mina sju rum står lite prylar som skall skickas till USA vad det lider. Det är sådant där som uppskattas ganska högt av en synnerligen trivsam kvinna med rötterna i den ragundska myllan. Vi kan också kalla prylarna för typiska loppisfynd.

Två av sommarens semesterveckor spenderade jag och den här amerikanska, trevliga och sverigeälskande kvinnan, till stor del bland hyllor med gamla mattrasor, tallrikar, kaffekoppar, teskedar, kaffekvarnar och allt annat som vi brukar kalla för just loppisprylar. Det blev till slut så mycket prylar att ta med till ”staterna” så en extra resväska fick vaskas fram i sista minuten och packas full inför hemresan.

Det var under nämnda loppisturné som jag började fundera lite över Trafikverkets policy. För en tid sedan gick jag en skriftväxlingsbatalj med en representant för denna statliga inrättning. Det handlade om en skylt. Vår lokala hembygdsförening önskade sätta upp en skylt längs riksväg 87, en skylt som visar vägen till föreningens samlingspunkt; hembygdsgården i Pålgård.

För att få möjlighet till uppmontering av en sådan skall en skriftlig framställan göras till Trafikverket som därefter beslutar om huruvida de anser det lämpligt med en skylt på önskad plats. I detta fall ansågs det fullkomligt omöjligt att bevilja sådant tillstånd. Orsak;

”Där finns redan för många skyltar”

Skriftväxlingen tilltog i intensitet under några veckor men svaret var- och förblev – detsamma. Men så ringde plötsligt ”representanten” en dag och kom med ett förslag:

”Vi kan göra en samlingstavla i stället och sätta upp på lämplig plats, där hembygdsgården ingår, tillsammans med bynamnet, kyrkan, något företag m.fl.”

-Javisst, svarade jag, det låter bra.

Det var bara en liten hake, nämligen kostnaden. Om Trafikverket såg till att göra en samlingstavla, med anvisning om kyrka, bynamn, företag och hembygdgården så skulle Ragunda Hembygdsförening betala hela kalaset till det fasila priset om 42000:- (fyrtiotvåtusen kronor!)

Naturligtvis trodde jag att karl´n skämtade, men icke!

Åter till loppis…och lite annat.

Året var 1978 när jag befann mig i en ödesmättad och kärv lektionssal på dåvarande trafikskolan här i Hammarstrand. Det var då jag fick lära mig att som framförare av fordon hela tiden vara uppmärksam på allt som händer och sker i det perifera synfältet. Under de 36 år som passerat, sedan körkortet slutligen utfärdades, har jag med svalnande intresse betraktat vad som sker där och med ökande misstro undrat vad som egentligen skulle vara så fantastiskt intressant att skåda.

En och annan död grävling och vägkantsurinerande bussresenärer har inte varit tillräckligt fascinerande för att ta mitt fokus från den del av synfältet som jag med bestämdhet hävdar är viktigast att studera, nämligen det som omfattar vägen rakt framför mig. De senaste åren, och då framförallt sommartid, har jag dock lagt märke till att detta mystiskt ointressanta perifera synfält börjat bestå av en häpnadsväckande mängd likartade påbudsskyltar. Handskrivna skyltar med texten ”Loppis” verkar till antalet överstiga mängden möjliga avtagsvägar att ens svänga av på. Under sommaren har jag, som sagt, haft förmånen att få besöka ganska många av dessa så uppenbart folkkära turistmål.

Därför en stilla undran, riktad till Trafikverkets beslutande organ;

-Tycker ni att det är konstigt att vägkanterna numera översvämmas av dessa ”hemsnickrade” loppisskyltar, mot bakgrund av vad det kostar en förening att få en skylt uppsatt med texten ”Hembygdsgård” på och…hur är det möjligt att loppisskyltarna över huvud taget får finnas där? Är det inte redan för många skyltar i vägkanterna?

Svar emotses!

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *