Det finns olika sätt att börja dagen på

Vissa sätt är bättre medan andra är betydligt sämre.

Jag vet inte varför men det går liksom ”i lås” på något sätt när det närmar sig sänggående, i princip varje kväll! Jag hittar hela tiden på olika anledningar till att inte göra det, trots att jag är omåttligt trött. Nya roliga eller intressanta websidor, en eller annan årskrönika som inte är klar, en bra film som, som vanligt, börjar runt 23-tiden och håller på till långt efter midnatt.

När jag till slut stapplar i säng måste jag därtill läsa några rader i den oerhört spännande boken som ligger på sängbordet och när det är gjort brukar Karlavagnen i radions P4 vagga mig till sömns. Och jag sover gott.

Det där med radiolyssnandet i sängen brukar medföra komplikationer fram på småtimmarna, nämligen ömmande inneröron. Jag använder nämligen lurar eller snäckor. Detta för att den där lilla radion, som står bredvid sängen, är byggd med en spole som dånar som en kraftverksturbin när man slår på den. Lurarna filtrerar bort en del av det där förb. oljudet.

Under senaste veckan blev jag varse en annan komplikation, av betydligt allvarligare art. Ja, det var inte bara jag som blev det. Den stackars hunden blev också lidande.

Jag har mobilen ställd på 04.55, en kanske rent okristlig tid att uppväcka sin lekamen ur den skönaste sömn men för att få äta i lugn och ro och för att hinna ut på promenaden med hunden och därefter 20 minuters resa till jobbet är det nödvändigt med tidigt uppvaknande. Dock inte i den formen så som skedde på tisdag morgon!

Precis så som den skulle signalerade telefonen att det var dags. Det chockartade uppvaknandet som följde på signalen gav upphov till maxpuls och en hjärtverksamhet som säkert har förkortat mitt liv en aning. Jag vaknade med kvävningskänsla, svårt att andas, näst intill panik och ångest.

Det man som en ren reflexrörelse gör en sådan gång är att man snabbt som en reptil sätter sig upp i sängen…och då blev det ännu värre! Jag var förföljd! Någon, eller snarare något, försökte minska luftflödet i strupen på mig och något följde tätt efter mig när jag satte mig upp. Smällen när radion landade på golvet mellan sängen och väggen var hemsk, den var värre än så. Det var ändå en jädrans tur att sladden till lurarna släppte ur kontakten på radion men den hade samtidigt fått med sig mobilen, en spännande bok och ett antal utgåvor av Sven Nordenströms gamla Hälsocigarrer på sin väg mot golvet och sängbordet var tomt.

Jag kan inte redogöra för huruvida jag sade något, skrek något eller utstötte djuriska läten i denna  arla morgonstund men det tog bara sekunder så hade jag en vilt stirrande hund bara centimetrar från mitt ansikte…och hennes andedräkt är inte den bästa den tiden på dygnet!

Det blev till att trassla sig loss från sladden och faktiskt ta och lägga sig ned i sängen en stund och låta pulsen återgå till runt 60 slag. Både hunden och jag! Det blev lite mera bråttom än vanligt den morgonen. Till saken hör att nämnda hund har så vansinnigt svårt att bestämma sig för var, när och hur det eventuellt skall göras en etta och en tvåa innan vi åker till jobbet. I det läget uppskattas inte ösregn så speciellt, i alla fall inte av mig. Hunden verkar det inte bekomma alls.

Morgonstund har guld i mund.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *