Bilder…som liksom ”poppar upp”

Jag var in i en av ortens butiker härförleden…

…och skulle köpa hundmat – som dessvärre var slut.

På väg ut ur butiken springer jag nästan ihop med en annan kund – och en bal med toapapper! De var nästan lika stora, kunden och balen alltså. Det är då som bilderna börjar ”poppa upp” och det förhåller sig också så att det händer att min tunga går fortare än tanken, och det var så nära just då, att bilderna hade fått ord.

Vinterkräksjuka, racerbajs, hemorrojder, stor familj, många toaletter i hushållet, influensa med riklig snortillrinning, pappersmassabrist och höjda råvarupriser, inga dagstidningar o.s.v.

Men det gick bra – den här gången!

Himlafärd utan telefon

Stående i korgen på en Skylift, i slutet av förra veckan, drog jag mig till minnes en liten episod, hämtad från just en sådan situation för några år sedan.

Det händer lite nu och då att vi behöver nyttja Skylift eller liknande på företaget där jag jobbar. Jag och en kollega hade murat om två skorstenar på en 1800-talsfastighet strax utanför kommun- och länsgränsen. Huset var tämligen stort och beboddes av en ensam dam, då nyss fyllda 80 år. Skorstensjobbet var ganska omfattande varför vi nyttjade en Skylift till att frakta material upp på taket och till saken hör att huset låg geografiskt väldigt högt och vackert, med utsikt över Indalsälvens dalgång.

Arbetet var i sitt slutskede och det var nära en dags jobb kvar att göra när jag frågade den gamla trevliga damen om hon ville följa med upp och titta på jobbet vi gjort och på utsikten från taket.

-Aldrig i livet, svarade hon, det törs jag inte.

Dagen därpå hade vi plockat undan allt material och jag ställde frågan igen till husets ägare.

-Nu är det sista chansen att följa med upp i liften. Du kan kliva på en pall och jag hjälper dig upp i korgen så skall du få se så fint det blev. Skall du inte följa med upp?

Damen funderade en liten stund och så sken hon upp;

-Jo, jag skall banne mig klara av att åka med dig upp.

Vi ordnade så det blev lättsamt att kliva in i korgen och sedan började färden upp. Hon höll i sig så knogarna vitnade och vi åkte bara en liten bit i taget. Nästan i höjd med taknocken tittade hon på mig och sade;

-Nu skulle jag ha haft telefonen med mig så hade jag kunnat ringa min syster i Sundsvall och talat om för henne att nu är jag på väg till himlen!

Det blev en munter stund efter den kommentaren och väl nere på marken var hon omåttligt glad över sitt beslut. Dessvärre hade hon, just de dagarna, fått beskedet att hon drabbats av cancer och var därför väldigt ledsen och deprimerad. Operation och cellgifter väntade och framtiden var naturligtvis oviss.

Efter ca ett år ringde hon igen och ville ha ett annat jobb utfört på en ladugård. Jag hade inte pratat med henne sedan första jobbet blev klart men det var en strålande glad och pigg 81-åring som mötte oss ute på trappan när vi kom.

-Jag mår så bra så du kan aldrig tro, meddelade hon.

Vi har hållit lite sporadisk kontakt sedan den gången och jag ringde henne faktiskt idag när jag åkte hem från jobbet.

-Jag mår bara bra, blev svaret när jag frågade henne hur hon mådde.

Ibland känns det så bra när saker och ting faller rätt på plats och jag tror att jag och min kollega bidrog till några bra dagar för henne, precis när hon fått ett tråkigt besked. Hon hade några att prata med när det kändes som sämst.

 

Cykel´n

Hade ärende till uthuset under kvällen. Tanken var, i första hand, att bland vinterdäck, gravlyktor, snöskyfflar, en och annan kratta, tre cyklar och en massa annan bråte försöka trycka in valda delar av en trädgårdsmöbel. Jag kom bara till dörren – och de valda delarna står kvar på bron.

Kom på mig själv med att dröja mig kvar en kort sekund vid uthusdörren, konstaterande att jag inte använt cykeln en enda gång under sommaren. Detta var, i så måtto, något av ett historisk nederlag för mig, jag som ägnat så pass mycken tid till trampande på cyklar genom åren. Allt ifrån den första Crescenten, som min farfar kom med från Henry Danielssons sportaffär, via några racercyklar, till den som står i uthuset nu och som väl närmast kan liknas vid något av en mountainbike.

Den sistnämnda alltså totalt otrampad hittills i år. Det har förvisso besparat den en del slitage på däck och den har också fått stå i skuggan hela sommaren, skyddad från solens blekande UV-strålar.

Några detaljer, som inte kan ses som särdeles positiva med detta faktum, är dels att det har missgynnat uppbyggnaden av en lårmuskulatur, som i dagsläget är förtvinande och stadigt avtagande, och därtill en konditionsnivå som är låg som en dvärgschnauzer. Går vi in på miljödebatten så kan man lätt hitta argument för cyklande och likadana mot onödiga och förslösande utsläpp av fossila bränslen.

När det dåliga samvetet då har gnagt en stund i ens medvetande så gäller det att hitta något som är positivt med uteblivet trampande. Och det finns det –  och det glömmer man inte!

Bland nackdelarna kan nämnas bristfällig blodtillförsel i röven, vilket vid avstigning skapar en känsla av att benen är frånkopplade från övriga kroppen och vid fortsatt rörelse med benen uppstår en känsla som lätt associeras med tarmrelaterade och oerhört förödmjukande olyckshändelser.

Ett rent psykiskt nederlag, som man lätt drabbas av vid cyklande, är när den situationen uppstår, att man vänder cykeln mot hemfärd och upptäcker att det råder vindar av orkanstyrka mot färdriktningen hemåt. Det är sådana gånger man är beredd att lämna ”tvåhjulingen” i vägkanten och lifta hem i stället.

Uteblivet cyklande för också med sig det goda att man slipper utsätta sig för risken, att rent lekamligt övergå från människa till kylaremblem på en mängd bilar, vars framförare är helt i avsaknad av trafikvett och förstånd.

Alltså låter jag mitt samvete vila stilla i detta ärende och inväntar i stället snösäsongen då jag skall överväga att investera i en spark som fortskaffningsmedel. Den kan jag använda vid mina kvällsturer med hunden och skulle det blåsa kan jag alltid gå hem, med sparken framför mig.

I skyltdjungeln anvisas förbud mot påbud

På en hylla i ett av mina sju rum står lite prylar som skall skickas till USA vad det lider. Det är sådant där som uppskattas ganska högt av en synnerligen trivsam kvinna med rötterna i den ragundska myllan. Vi kan också kalla prylarna för typiska loppisfynd.

Två av sommarens semesterveckor spenderade jag och den här amerikanska, trevliga och sverigeälskande kvinnan, till stor del bland hyllor med gamla mattrasor, tallrikar, kaffekoppar, teskedar, kaffekvarnar och allt annat som vi brukar kalla för just loppisprylar. Det blev till slut så mycket prylar att ta med till ”staterna” så en extra resväska fick vaskas fram i sista minuten och packas full inför hemresan.

Det var under nämnda loppisturné som jag började fundera lite över Trafikverkets policy. För en tid sedan gick jag en skriftväxlingsbatalj med en representant för denna statliga inrättning. Det handlade om en skylt. Vår lokala hembygdsförening önskade sätta upp en skylt längs riksväg 87, en skylt som visar vägen till föreningens samlingspunkt; hembygdsgården i Pålgård.

För att få möjlighet till uppmontering av en sådan skall en skriftlig framställan göras till Trafikverket som därefter beslutar om huruvida de anser det lämpligt med en skylt på önskad plats. I detta fall ansågs det fullkomligt omöjligt att bevilja sådant tillstånd. Orsak;

”Där finns redan för många skyltar”

Skriftväxlingen tilltog i intensitet under några veckor men svaret var- och förblev – detsamma. Men så ringde plötsligt ”representanten” en dag och kom med ett förslag:

”Vi kan göra en samlingstavla i stället och sätta upp på lämplig plats, där hembygdsgården ingår, tillsammans med bynamnet, kyrkan, något företag m.fl.”

-Javisst, svarade jag, det låter bra.

Det var bara en liten hake, nämligen kostnaden. Om Trafikverket såg till att göra en samlingstavla, med anvisning om kyrka, bynamn, företag och hembygdgården så skulle Ragunda Hembygdsförening betala hela kalaset till det fasila priset om 42000:- (fyrtiotvåtusen kronor!)

Naturligtvis trodde jag att karl´n skämtade, men icke!

Åter till loppis…och lite annat.

Året var 1978 när jag befann mig i en ödesmättad och kärv lektionssal på dåvarande trafikskolan här i Hammarstrand. Det var då jag fick lära mig att som framförare av fordon hela tiden vara uppmärksam på allt som händer och sker i det perifera synfältet. Under de 36 år som passerat, sedan körkortet slutligen utfärdades, har jag med svalnande intresse betraktat vad som sker där och med ökande misstro undrat vad som egentligen skulle vara så fantastiskt intressant att skåda.

En och annan död grävling och vägkantsurinerande bussresenärer har inte varit tillräckligt fascinerande för att ta mitt fokus från den del av synfältet som jag med bestämdhet hävdar är viktigast att studera, nämligen det som omfattar vägen rakt framför mig. De senaste åren, och då framförallt sommartid, har jag dock lagt märke till att detta mystiskt ointressanta perifera synfält börjat bestå av en häpnadsväckande mängd likartade påbudsskyltar. Handskrivna skyltar med texten ”Loppis” verkar till antalet överstiga mängden möjliga avtagsvägar att ens svänga av på. Under sommaren har jag, som sagt, haft förmånen att få besöka ganska många av dessa så uppenbart folkkära turistmål.

Därför en stilla undran, riktad till Trafikverkets beslutande organ;

-Tycker ni att det är konstigt att vägkanterna numera översvämmas av dessa ”hemsnickrade” loppisskyltar, mot bakgrund av vad det kostar en förening att få en skylt uppsatt med texten ”Hembygdsgård” på och…hur är det möjligt att loppisskyltarna över huvud taget får finnas där? Är det inte redan för många skyltar i vägkanterna?

Svar emotses!