Måtte Zlatan gå i pension snart

DE STÅR MIG UPP I HALSEN VID DET HÄR LAGET! ALLA FÖRB…E RUBRIKER OCH ARTIKLAR OM DEN DÄR ÖVERMÄNSKLIGA, SMÅTT UTOMJORDISKA FOTBOLLSSPELAREN. OM KARL`N ÅTMINSTONE KUNDE LÄRA SIG ÅKA SKRIDSKOR OCH ANVÄNDA KLUBBA OCH PUCK.

Då kunde det bli lite intressant faktiskt. Nej, precis så är det – jag tycker inte om fotboll. Och jag tycker inte om att matas med rubriker och artiklar i våra ”kvällstidningar” som för övrigt ges ut på webben dygnet runt, som handlar om den där Zlatan. Vareviga förbannade dag! Jämt och ständigt! Always!

Hör ni det? Vad är det frågan om? Kan inte karl´n få vara ifred någon gång – och jag också – och alla likasinnade – som inte heller gillar fotboll – och Zlatan! Har ni glömt Björn Nordqvist, och Ove Kindvall, och för att inte nämna Ove Grahn. Kommer ni ihåg dem, ”sportfånefotbollsmurvlar”? Läktarvåld och bengaliska eldar – är det bra det? Va?

I en lite mjukare ton går vi över till min favvosport – hockey. Finns det något bättre? Ja just ja, rally så klart, men om vi bortser från motorsport kommer hockey alldeles tätt efter. Vad har hockey som inte fotboll har, kanske många undrar nu? Svaret är enkelt – allt! Stenhård kamp, fart, fläkt, snabbhet, intensitet, spänning, spelglädje och utslagna tänder.

Vad är det hockey saknar, som fotboll har? Ja, det har ni väl sett själva, ni som älskar fotboll och kanske har sett en och annan hockeymatch. Läktarvåld, bengaliska eldar och alla dessa porslinsgubbar som kastar sig längs gräsmattan och kvider över onda knän och lårkakor – när de inte ens har ett litet skrubbsår att visa upp.

Jag har också spelat hockey, naturligtvis, för runt 40 år sedan! Det var tufft och det var hårt redan då. Jag provade fotboll också några år men det man mest kommer ihåg från den tiden är Ragunda IF:s förfärliga Ford Transit som vi åkte i till- och från matcherna. Den är ett bestående minne – mer än fotbollen. Jo just ja, det där förbannade linimentet som var så viktigt när vi lirade fotboll. Inte använde vi sådant när vi hade snört på oss grillerna och drog ut på den spegelblanka isen och satte fart på benen. Då var det bara fartvindens, tacklingarnas, dragningarnas och hjärnskakningarnas  berusning som gällde.

I början var det kanske inte så enkelt, jag menar, alla är vi barn i början. Vi var många som var dolda talanger, långt innan vi kunde stava till skridsko. Efter lite förberedande hårdträning gick det att minska svängradien till mindre än åtta meter och när man inte längre rammade träplanket med ett brak, och fick tillbaka luften i lungorna lagom till tredje periodens slutsignal, blev det riktigt roligt.

Ni vet väl att Ragunda IF hade lag ganska långt upp i divisionerna på tidigt 1970-tal? Vet ni inte det har ni missat något väsentligt, förmodligen helt skymt av ALLA JÄVLA RUBRIKER OM ZLATAN! Jo då. Har för mig att Ragunda stoltserade i division fyra och då skall ni komma ihåg, ni ungdomar som fått för er att fotboll är viktigare än allt annat, att på den tiden fanns det ingen elitserie – och ingen SHL heller. Då var det från division ett och neråt. Kom ihåg det – Ragunda i division fyra! Anders och Björn och Svante och Torsten och Birger och P-G och Lars-Åke och Kent och alla andra. Och i båset domderade Tibor så till den milda grad att nyligen salig bortgångne Viktor Tichonov ringde och fick taktiktips.

Och så hade vi en person som var viktigare än de flesta andra i det här sammanhanget. En person som både hördes och syntes – utanför sargen. Vi kallade honom ”Löken”. Vad han hette kan göra detsamma men han var Ragunda IF:s stora moraliska stöd när det gällde hockey – i alla fall de gånger han lyckades undvika att bli  kommenderad bort från området runt hockeyplanen vid det som då hette Centralskolan. Jag är övertygad om att om det finns en enda domare kvar i livet, som dömde matcher här i Hammarstrand på den tiden, så har de inte glömt ”Löken”.

Det som gjorde ”Löken” unik i detta sammanhang var det ofantligt rika ordförråd han satt inne med. Hade Svenska Akademien varit med vid Ragundas hemmamatcher hade de med säkerhet haft fullt upp med att anteckna alla nya ord i sina block. ”Lökens” vokabulär var inte att leka med. Jag lärde mig massor av honom – som jag brukade använda mot mina motståndare när jag spelade i Ragunda IF:s juniorlag. Förmodligen räddades jag av att ingen visste betydelsen av allt jag lärde mig av ”Löken”. Också han är saligen avsomnad numera. Frid över hans minne.

Hur som helst så fanns det ett lag, ett gäng fulldrillade hockeyspelare, som bidrog mer än alla andra till att jag blev så intresserad av hockey som jag faktiskt blev. Det var med stolthet som jag släpade hem deras avslagna klubbor med autograf på när jag bevistat träningarna i Gavlerinken i Gävle. Det är bara att konstatera att det här laget, och den här föreningen, har bidragit till att ishockeyn är vida mera intressant än all fotboll i världen, än alla förb* rubriker och artiklar om den där Zlatan, än själva bollen i sig också.

Om det mot alla odds är någon som inte kan namnen på de här grabbarna så hör av er så skall jag berätta.

Apropå hockey. Med tiden blev jag en hyfsad skridskoåkare men det fanns något – eller snarare någon, som retade gallfeber på mig ganska ofta på den tiden. Han brukade befinna sig på samma is som jag emellanåt – och han var snabbare än mig! Fy fan vad jag retade upp mig på den grabben. Hur än jag försökte så var han alltid skäret före mig.

Jag kom på det när jag träffade den sympatiske mannen i en butik här i Hammarstrand idag.  ”Lacka” förblev snabbare än mig på griller till den dag vi slutade åka.

 

Jakten på högtiden är sedan lång tid påbörjad

Jakten mot julhelgen är i full gång igen. Människor kastar sig med dödsförakt in i hetsen av förberedelser och på sociala medier fylls inläggen snart av rapporter om färdigbakade pepparkakor och inhandlade julklappar. Julgardinerna är sedan lång tid upphängda och i fönster och trädgårdar blippar och blinkar det av allehanda belysningar i spektrats alla färger.

Julen inleds allt tidigare. Snart sitter vi där och skålar i julmust på midsommarafton och lagom till skolavslutningen ligger saffransbröden framdukade. Elteknikföretagen betalar för sin riktade reklam mot barn allt tidigare så snart blir vi störda mitt i hockey-VM av tomtar på TV som delar ut Iphones till lyckliga ungar. Tvi vale!

I vanlig ordning är det mängder av skyldigheter och förlustbringande investeringar som omöjliggör drömmen om flykten från Svea rike under julhelgen. Man får helt enkelt fortsätta att tillbringa den här tiden fram mot jul i hemlandet där det enda som överensstämmer med övrig tid på året är modersmålet. Tillvaron skiftar karaktär så totalt och helt på ett ytterst säsongsbetonat sätt.

En mängd svenska artister släpper inom kort varsin ny stämningslös julskiva och småbarnsföräldrar delar ut sina små bortskämda barns fyrfärgsutskrivna önskelistor till hela släkten, vilka mottager dem med illa dold förtjusning. På jobbet förpestas den annars så trivsamma tillvaron vid fikabordet av stinkande saffransbröd med plombterroriserande korinter i och snart hittar vi reportage och bilder i våra dagstidningar om finniga högstadieelever som turnerar runt på kommunernas äldreboenden, falsksjungande julens sånger på obegriplig gammelsvenska för glosögda och med våld uppväckta och föga uppskattande inneboende. Att ungdomarna är iförda något slags ”spöket-Labandräkter” gör inte showerna mycket bättre.

Åter till TV:n där man kan, om man vill, titta på Ernst Kirch… någonting ni vet, som barfota står uppställd i något slags predikstol, pyntad med Broccoli, den här tiden på året till ära, lovsjungande till ensamma själar att hemmamys och gemenskap är viktigt.

De annars så förlamade företagledningarna inbjuder sina anställda till någon slag utfodring på julpyntat ställe, tillställningar präglade av ockerpriser och kalvsyltor och korvar av halvfabrikat, långt ifrån hemlagade svenska jultraditioner.

Varje år är det också kutym att en statlig myndighet skall utse ”årets julklapp” av någon förunderlig anledning. Är det så jävla viktigt? Dessutom är den där förbannade julklappen utsedd långt innan någon människa har hunnit tänka tanken julklappar.

Allt sker i ett blodtryckshöjande, rasande tempo som sliter på både kropp och själ. Ett crescendo mot ett målsnöre som utgörs av julaftonsmorgonen då mänskligheten formligen exploderar i ett moln av glögg och julskinka och det enda som kan få stirriga och fullkomligt omöjliga ungar att slå av på tempot en aning är ett 40 år gammalt avsnitt av Kalle Anka, häpet beskådande något som är precis lika tidsenligt som en vedeldad spis ombord på rymdstationen ISS.

Några dagar senare – i början av januari – kan man börja glädjas igen när man snubblar över grannarnas utkastade och avbarrade julgranslik. Man kan glädjas åt att det är ett helt år tills nästa gång och det är då som JULEN ÄR GOD.

Byns innovatör och Uppfinnar-Jocke

Nils Petter Haglund, född 1914, sprungen ur en skomakarsläkt från Värmland, var byns okrönte kung när det kom till mekaniska konstruktioner och uppfinningar.

Visserligen är byn inte stor men på den tiden han var i elden som mest levde nog ett 60-tal personer i byn Rävanäsets nära femton hushåll. Med enkla medel, och sparsamt med material att bygga av, åstadkom han ändå  allt ifrån rattkälkar till användbara epa-traktorer.

En i raden av alla fordon han gav sig på att omkonstruera var den här epan, en Chevrolet från 1930-talet. Den gick att använda till allt från snöröjning till potatisupptagning. Inledningsvis gjorde han en snöplog med trästomme och blad av den enklaste masonite. Den visade sig dock allt för bristfällig i konstruktionen då den allt för ofta vek ihop sig av snömassornas motstånd. Det blev till att smida ihop plogar av plåt i stället.

När det kom till potatisupptagningen byggde han om en ”pärsprätt” så att drivningen passade på bilens kardanaxel. Dock var lösningen inte så funktionell på det viset att han glömde bort utväxlingsförhållandet mellan bil och maskin. Att ”pärsprätten” var effektiv rådde det inga som helst tvivel om men det var allt lite jobbigt att gå till grannarna och hämta potatisen!

Många var de konstruktioner som kanske aldrig såg dagens ljus men han hade planerna och ritningarna på dem i skallen, vilket han gärna berättade om, på ett visuellt sätt. Det räckte med en penna eller en skruvmejsel, en gång också en nybakad bulle hos en granne, vilken fick bli ett redskap som gick att vrida och vända på, när det skulle förklaras för goda vänner hur det tekniska skulle lösas. Även om bullens form på intet sätt liknade det Nisse avsåg att konstruera så stod det helt klart hur han hade tänkt.

Jag minns Nisse som en egensinnig men oerhört snäll person. I många år drev han åkerirörelse och sålde grus tillsammans med en bror som också var åkare. Nisse gick ur tiden 2006.

Han som förevigade Nisse på epan hette Arvid Haglund och kom från samma släkt. Bilden blev tagen någon gång i slutet av 1940-talet.

Glesbygdsblues

-Jag blir så ledsen när jag sitter på bussen mot Kälarne och ser de tomma husen och gårdarna runt Håsjö som var befolkade när jag var ung.

Orden är Maj Näsmans. Vi sitter vid hennes köksbord. Hon bjuder mig på en kopp kaffe efter att jag fixat hennes värmepump. Att hon är ledsen och bedrövad över situationen råder det ingen tvekan om.

-På den tiden när jag växte upp fanns det barnfamiljer här och små jordbruk i drift, berättar Maj.

Maj, som är född i Valla, var 14 år när hon började arbeta som växeltelefonist på dåvarande Televerkets telefonstation som fanns i byn. Det låter nästan osannolikt i mina öron att det funnits en sådan här.

Hon jobbade där ett antal år innan hon flyttade till Östersund, Gävle och Stockholm, hela tiden anställd av Televerket som växeltelefonist.

-Tänk hur det är nu för tiden, säger hon. Det går ju inte att få prata med en livs levande människa när man behöver hjälp. Det skall knappas och tryckas och man skall göra en massa val och när man gjort det är det en hel hop med människor före i kö. Nog måste det ha varit bättre förr.

-Det var ju faktiskt vi, jag och mina fina arbetskamrater, som byggde upp Televerkets service till något bra. Nu finns inget kvar.

Det blev dryga 40 år i Televerkets tjänst innan Maj pensionerade sig från det jobbet.

Hon har ett hus i Valla som ligger alldeles intill hennes barndomshem. Nu för tiden tillbringar hon tid där mest under sommaren. Hon har flyttat till en lägenhet i Hammarstrand men trivs inte så där förfärligt bra.

-Det var bättre här, säger hon. Synd bara att människor har så brått nu för tiden. Det är ju nästan ingen som har tid att hälsa på hos grannarna ens. Det blir allt lite ensamt.

Opel´n som gick så in i h_e!

Ni vet säkert hur det är. Berättelser om äventyrligheter, som berättas gång efter annan över tid, har en benägenhet att liksom ändra både färg och form. I ständig förändring – ju fler gånger man hör dem berättas.

Hur som helst, här är bilen som gick så in i h_e, speciellt när farsan var jagad av polisbilen uppför ”Li-backan”. Jag hittade bilden i ett gammalt fotoalbum jag bläddrade i nu ikväll.

Bilen var en Opel Kapitän av 1953 års modell, med sexcylindrig radmotor, med den smått hisnande effekten av i runda tal 70 hästkrafter. Bilen var nog inte så gammal när han köpte den men av någon anledning blev den inte i hans ägo under så lång tid. Han bytte bort den mot en tre år nyare Volvo PV. Nog var den här lite charmigare än en PV?

Jo, den där berättelsen om polisjakten, den har jag hört berättas några gånger. Säkert var det precis så som han förtäljer den men för varje gång jag hör den förändras den, i den meningen att bilen tycks gå värre och värre uppför de där backarna länga gamla vägen från Lien och upp mot Pålgård. Jag föreställer mig den så i alla fall.

När jag var liten grabb fanns en polis som hette Birger Jonsson i Hammarstrand. Han var väldigt snäll. Jag kommer faktiskt ihåg honom till en del. Det är av någon anledning honom jag ser i den gamla polisbilen av okänd modell men, redan där slår det slint. Birger hade inget körkort nämligen. Om han nu jagade farsan någon gång för fortkörning så måste han ha trampat sin cykel något alldeles oerhört.

Nej, det var nog någon, eller några andra poliser det handlade om. Jag kan se de där männen i en gammal ”Volvosugga” eller liknande, hur de pressar bilen till det yttersta och ändå försvinner Opel´n ur sikte uppför backarna.

När jag tänker efter är det här det enda jag fått berättat för mig om den där bilen. Vore lite intressant att veta mera om dess historia. Jag får ta och fråga farsan om han kommer ihåg var han köpte den, vem som ägde den då och vem som köpte den av honom, utan att det blir polisjakt av det.

Möten med människor – inte alltid lika kul

Mina möten med människor i min vardag är nästan uteslutande trivsamma och intressanta. Jag skulle kunna skriva ett inlägg om vart och ett av dem, de allra flesta i en positiv anda eller rent roliga och humoristiska. Men gudarna skall veta att motsatsen finns också.

Idag när jag åkte hem från jobbet lyssnade jag på nyheterna och det rapporterades från ett terrordåd i en synagoga i Jerusalem. Ett antal civila hade fått sätta livet till i en blodig attack, utförd av två palestinier enl. vad som angavs.

Man kan tycka att vi lever i en skyddad del av världen här längs Indalsälvens dalgång och att dylika terrordåd endast utförs där beteendet är djupt rotat och lika djupt nedärvt. Där respekten för andra människors liv är obefintlig. För ett antal år sedan fick jag erfara att tankesättet finns alldeles inpå ibland.

Bakgrunden var en förfrågan om att utföra ett jobb i en fritidsfastighet. En kvinna kontaktade oss och ville ha en kamin inmurad och golv och väggar skulle kläs med klinker. Vi tackade ja till jobbet och det föll på min lott att utföra uppdraget.

Några dagar senare infann jag mig på platsen runt 7.30 på morgonen. Jag möttes i dörren av en man som presenterade sig vid ett utländskt namn. Vi tittade på jobbet och jag bar in mina verktyg och inledde jobbet. Ganska tidigt insåg jag att det skulle ta ganska lång tid att utföra då rökkanalen skulle dras genom två väggar innan den var framme vid skorstenen, vilket innebar konsultation med sotningväsendet, om hur man enligt lagar och paragrafer går till väga en sådan gång. Därefter förklarade jag för fastighetsinnehavaren vad vi kommit fram till och uppskattade också hur lång tid jobbet skulle ta.

Mannen var oerhört gästvänlig och inget kan ta ifrån honom att han var en fena på matlagning. Jag hade fullt upp med att trycka i mig såväl frukost, som lunch och middag, i alla fall inledningsvis. Eftersom dagarna gick blev mannen allt mer irriterad över tidsåtgången varvid jag erbjöd honom att göra delar av jobbet själv för att korta ner min tid. Detta avböjde han bestämt men, ansåg att jobbet tog alldeles för lång tid att utföra. Än så länge stod mat på bordet tre gånger per dag men en morgon när jag anlände var han mer irriterad än vanligt. Han hade gräslig tandvärk och skulle iväg till tandläkaren under dagen.

Mannen avlägsnade sig under eftermiddagen och skulle inte komma tillbaka förrän dagen därpå. En liten lättnad faktiskt. Morgonen därpå var han arg, för att inte säga heligt förbannad! Anledningen var att jag inte släckt en lampa i hallen innan jag avvek dagen innan. Tankar på om jag skulle avvika omedelbart förelåg men jag bet ihop och fortsatte.

Vid lunchtid var han som ett åskmoln. Han muttrade och svor och klagade på allt jag gjorde. När jag så satte mig till bords för lunch förklarade han för mig att han på inga villkor tänkte betala vad jobbet skulle komma att kosta. Jag förklarade att de synpunkter han hade på jobbet fick han framföra till min chef, tillika synpunkter på kostnaden för jobbet. Han lät meddela att han möjligen tänkte betala halva kostnaden och var det så att min chef inte godtog det budet skulle han helt enkelt mista livet. Han talade också om att han varit fallskärmssoldat i den israeliska armén och som sådan hade tagit livet av många människor. Därefter visade han mig hur man lämpligen går till väga om man vill skära halsen av folk. Ett utomordentligt klart framfört hot, inte mot mig men mot min chef.

Det gick lite extra tungt att svälja maten den dagen. Hur som helst meddelade jag hans ”erbjudande” när jag kom tillbaka till firman den eftermiddagen. Jag hade då en dags arbete kvar att göra och det var högst motvilligt jag återvände dagen därpå. Den dagen tyckte han att jag skulle ta med mig familjen och komma och hälsa på under ledig tid! Trevligt!

När jobbet var klart plockade jag ihop mina pinaler och lämnade huset och fallskärmsjägar´n. Innan jag åkte erbjöd han mig att komma tillbaka följande vår för att göra ett jobb till. Behöver jag säga att det var tämligen ointressant?

Nåväl, fakturan skickades till frun som beställt jobbet och vad jag vet fattades inga slantar i kassalådan från det jobbet.

Jag skulle kunna berätta mycket mera som han anförtrodde mig och mycket av det handlade inte om vänskap och trevligt umgänge med andra människor, snarare det motsatta.

När man funderar på det här i efterhand är jag inte helt övertygad om att han inte skulle ha gjort verklighet av sitt hot, om meningsskiljaktigheter skulle ha uppstått om prissättningen på jobbet. Det kan i och för sig vara ett alldagligt sätt att uttrycka sig mot medmänniskor i den del av världen där mannen har sitt ursprung. Otrevligt var det, hur som helst.

Jag drömde om en Chevrolet, en alldeles speciell.

Jag var nog bara metern över skosulorna när jag satt i kammarfönstret hos min farmor och farfar och väntade på att grannens pojk skulle åka förbi i sin röda Chevrolet Corvair.

Det var en fröjd att höra mullret från den sexcylindriga boxermotorn, som dessvärre avskräckte många chevroletälskare från att faktiskt köpa en. Den var nämligen monterad bak på den här modellen och det var liksom inte förenligt med Chevrolet. En s.k. svansmotor. Det gjorde inte mig något. Å andra sidan hade jag nog ingen aning om hur bilen var konstruerad då. Den var bara så häftig.

Historien berättar att en amerikansk advokat vid namn Ralph Nader gjorde vad han kunde för att totalsåga Chevrolet Corvair. Anledningen var att väghållningen inte var den bästa och att många faktiskt körde ihjäl sig med den här bilmodellen.

Jag skulle ändå vilja ha en. En röd, precis en sådan som grannens pojk hade. Han hade en blå också men den röda var finare. Måste kolla om jag hittar en på annons.

Vilse i pannkakan

Ett samtal vid fikabordet på jobbet igår handlade om att gå vilse, mest i naturen då. Jag drog mig till minnes en lite märklig episod som hände för ganska många år sedan.

Det var en vårkväll, en ganska tidig vårkväll.

-För visst brukar melodifestivalen gå av stapeln på våren?

Vi satt i alla fall och tittade på just den och det var en sen lördagskväll. Det var mörkt ute och det duggade så där oerhört tätt som det kan göra ibland. Det var då det knackade på dörren!

Fundersam över vem det kunde vara som var ute den tiden och i det vädret öppnade jag dörren. Där stod en man i 25-årsåldern, ganska blöt och med nedslagen blick. Han verkade nästan lite nedstämd och ledsen.

-Ursäkta att jag stör så här, började han, men är det här vägen till Sundsvall?

När man bor längs länsväg 731, Södra Krångedevägen numera, som vi gjorde då, och man tror att alla människor har full koll på var de befinner sig, blir man lite konfunderad över en sådan fråga.

-Nej, det här är faktiskt åt precis motsatt håll, svarade jag. Den här vägen går mot Stugun och Östersund.

Hans svar på den informationen var väl inte direkt förvånande;

-Det var väl fan!

Jag var benägen att hålla med. I nästa sekund blev jag varse att det inte fanns någon bil på gården, vilket gjorde mig än mer fundersam, och något jag hela tiden lade märke till var att den här unge mannen såg ut att vara väldigt ödmjuk och vänlig.

-Hur har du kommit hit, frågade jag?

-Jag har gått, svarade han.

-Från vart?

-Hammarstrand.

-Och nu är du på väg till Sundsvall – till fots?????

-Jag vet inte riktigt…

-Ja du, sade jag, det är bara att vända om och knalla iväg i rakt motsatt riktning, ca 3,5 kilometer. Då är du tillbaka i Hammarstrand och sedan över bron och upp till riksväg 87. Därifrån får du väl lifta.

-Går det inga bussar, frågade han?

-Nej, inte den här tiden på dygnet och inte på en lördag.

Behöver jag tala om att jag såg förtvivlan i hans blick? Hur som helst så gick han, bort från gården och bort i mörkret. Jag återvände till soffan och berättade för familjen. Då knackade det på dörren igen.

-Jaha, och vad vill du nu, frågade jag?

-Kan du skjutsa mig, frågade han?

-Till Sundsvall?

-Ja.

Nej, det går inte. Jag har druckit öl ikväll och kan över huvud taget inte köra bil ikväll.

Utan ytterligare kommentarer vände han och gick – igen!

Som jag funderade, och som jag grubblade på den unge mannens öde den kvällen och natten och som mitt samvete gnagde. Vad hade jag kunnat göra?

Historien fick sin förklaring i måndagstidningen. En man i 25-årsåldern hade varit på fest hos bekanta i ett lägenhetsområde i Hammarstrand. Osämja hade uppstått i sällskapet och den aktuelle mannen hade helt enkelt blivit avspisad från festen. Ledsen och besviken hade han vänt hemåt – till fots – trodde han!

När han lämnade vårt hem gick han inte till Sundsvall – och han liftade inte hem heller. Han återvände till den ännu pågående festen och tog sig in där och nytt tumult hade uppstått varvid 25-åringen hade misshandlat en festdeltagare så pass att polis hade tillkallats. Resten av den natten hade den i mina ögon ödmjuke och vänlige mannen fått tillbringa i en av polisens finkor. Som lök på laxen blev han senare åtalad för misshandel och därefter dömd till en månads fängelse.

Jag borde nog ha gjort mera för att hjälpa honom den kvällen.

 

Slumpen, eller vad?

Samlade runt festbordet på fredagskvällen kom jag att fundera över situationen just då.

Om det inte hade varit för att Olaus Staffansson, bonde på Spakstorps gård i Madesjö socken i Småland, hade avlidit i relativt unga år, och hade det inte varit för att hustrun inte hade möjlighet att behålla gården, och inte hade pengar till att mätta sina barns magar, hade sonen John Konrad aldrig blivit satt på luffen när han var 14 år.

Och hade det inte varit för att han lyckades ta sig till Stockholm till en äldre bror, som hjälpte honom till ett tungsamt arbete i byggbranchen, som slet på hans unga kropp och hans humör i ganska många år, hade han sannolikt aldrig blivit osams med brodern och lämnat staden, med kosan ställd mot avverkningar i Norrbottens inland.

Och hade det inte varit för att jobbet i skogen var över efter en vinter, och han valde att resa söderut igen, mot Östersund där murare behövdes på olika byggen i staden, hade han förmodligen aldrig blivit varse att en kyrka skulle byggas i Stugun.

Och hade han nu inte valt att ta det där jobbet som murare i Stugun, vilket innebar att han träffade en kvinna där efter kort tid, med vilken han fick två barn, hade han sannolikt aldrig valt att flytta till Ragunda med sin familj när kyrkobygget var klart.

Och hade det inte varit för att hustrun Klara avlidit i hjärnhinneinflammation redan efter två år, hade han nog inte träffat Selma Johansson från Edsele, som jobbade som hembiträde i gårdar i Ragunda vid tiden, strax efter sekelskiftet 1800-1900.

Om det nu inte hade uppstått tycke dem emellan, och det som kan ske, när tycke uppstår, man och kvinna emellan, faktiskt skedde, hade med största sannolikhet inga barn blivit födda, med Selma och Konrad som föräldrar.

Och hade inte paret Olsson, som gifte sig runt 1909, fått en son samma år, som blev döpt till Knut, hade ingen Knut Olsson gått ut i livet, med yrket murare, precis som sin far. Och hade han inte gjort det hade han aldrig träffat Anna Persson från Näverede och Lillsjöhögen.

Och hade inte dessa tu fattat tycke för varandra, och bestämt sig för att ingå äktenskap och att skaffa barn, hade de aldrig byggt upp ett småbruk tillsammans och sonen Curt hade med allra största sannolikhet aldrig kommit till världen 1934. En son som växte upp i den lilla byn Rävanäset och som precis som sin farfar och far valde att bli murare i unga år, med takputsning som specialitet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om nu sonen hade valt en annan karriär, eller hade valt att flytta från Ragunda, och om han inte hade träffat Inga-Britt från Rasan, och om dessa tu aldrig hade tyckt att de skulle slå sina påsar ihop och gifta sig och skaffa barn, hade aldrig, och det kan jag lova, vi syskon kommit till världen och då hade vi aldrig suttit hemma hos mig under fredagskvällen och firat Curts 80-årsdag och vi hade aldrig åkt till Grannäset på lördagen och ätit en god 80-årsmiddag.

Och hade inte alla dessa slumpens små händelser inträffat hade jag aldrig suttit här på söndagskvällen och skrivit det här inlägget.

Jag vill avslutningsvis passa på att uttrycka hur glad jag är, och jag vet att jag talar (skriver) för mina syskon och våra barn också, att vi får ha dig som vår pappa och farfar/morfar under våra liv. En far och farfar/morfar som ställer upp i vått och torrt, som aldrig säger nej till att hjälpa oss syskon med både det ena och det andra när vi behöver det.

Tack för att du finns för oss och vi önskar dig många fina år i framtiden.

 

 

 

 

En lite ”tungsint” dag

”Då steg en mjältsjuk svartalf upp, och plötsligt bet sig den svarte vid mitt hjärta fast; Och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt, Och sol och stjärnor mörknade i hast”

Esaias Tegnér

Alla Helgons dag, en dag som för många präglas en aning av lugn och stillhet, av eftertanke och till och med ett stänk av melankoli. Att denna dagen i år var sällsynt grå, blöt och dyster, spädde för min egen del på tungsinnet lite. Och det höll i sig till dygnets sista timme.

En resa Hammarstrand – Östersund, tur och retur i kvällens sena timme, för att sätta min dotter på tåget till Göteborg, vilket innebär två månaders väntan på nästa gång vi får träffas, ingick på något sätt i dagens känsloläge.

Och det regnade och det snöade, om vartannat. En ensam bil på parkeringen vid matstället Falkens i Stugun, en stängd bensinstation, och på radion spelades LeeAnn Womacks ”Listen to the rain” och vi satt tysta –  och lyssnade.

Tyst, för mig själv, stavade jag ordet M E L A N K O L I, i alla fall för en dag.