Vilse i pannkakan

Ett samtal vid fikabordet på jobbet igår handlade om att gå vilse, mest i naturen då. Jag drog mig till minnes en lite märklig episod som hände för ganska många år sedan.

Det var en vårkväll, en ganska tidig vårkväll.

-För visst brukar melodifestivalen gå av stapeln på våren?

Vi satt i alla fall och tittade på just den och det var en sen lördagskväll. Det var mörkt ute och det duggade så där oerhört tätt som det kan göra ibland. Det var då det knackade på dörren!

Fundersam över vem det kunde vara som var ute den tiden och i det vädret öppnade jag dörren. Där stod en man i 25-årsåldern, ganska blöt och med nedslagen blick. Han verkade nästan lite nedstämd och ledsen.

-Ursäkta att jag stör så här, började han, men är det här vägen till Sundsvall?

När man bor längs länsväg 731, Södra Krångedevägen numera, som vi gjorde då, och man tror att alla människor har full koll på var de befinner sig, blir man lite konfunderad över en sådan fråga.

-Nej, det här är faktiskt åt precis motsatt håll, svarade jag. Den här vägen går mot Stugun och Östersund.

Hans svar på den informationen var väl inte direkt förvånande;

-Det var väl fan!

Jag var benägen att hålla med. I nästa sekund blev jag varse att det inte fanns någon bil på gården, vilket gjorde mig än mer fundersam, och något jag hela tiden lade märke till var att den här unge mannen såg ut att vara väldigt ödmjuk och vänlig.

-Hur har du kommit hit, frågade jag?

-Jag har gått, svarade han.

-Från vart?

-Hammarstrand.

-Och nu är du på väg till Sundsvall – till fots?????

-Jag vet inte riktigt…

-Ja du, sade jag, det är bara att vända om och knalla iväg i rakt motsatt riktning, ca 3,5 kilometer. Då är du tillbaka i Hammarstrand och sedan över bron och upp till riksväg 87. Därifrån får du väl lifta.

-Går det inga bussar, frågade han?

-Nej, inte den här tiden på dygnet och inte på en lördag.

Behöver jag tala om att jag såg förtvivlan i hans blick? Hur som helst så gick han, bort från gården och bort i mörkret. Jag återvände till soffan och berättade för familjen. Då knackade det på dörren igen.

-Jaha, och vad vill du nu, frågade jag?

-Kan du skjutsa mig, frågade han?

-Till Sundsvall?

-Ja.

Nej, det går inte. Jag har druckit öl ikväll och kan över huvud taget inte köra bil ikväll.

Utan ytterligare kommentarer vände han och gick – igen!

Som jag funderade, och som jag grubblade på den unge mannens öde den kvällen och natten och som mitt samvete gnagde. Vad hade jag kunnat göra?

Historien fick sin förklaring i måndagstidningen. En man i 25-årsåldern hade varit på fest hos bekanta i ett lägenhetsområde i Hammarstrand. Osämja hade uppstått i sällskapet och den aktuelle mannen hade helt enkelt blivit avspisad från festen. Ledsen och besviken hade han vänt hemåt – till fots – trodde han!

När han lämnade vårt hem gick han inte till Sundsvall – och han liftade inte hem heller. Han återvände till den ännu pågående festen och tog sig in där och nytt tumult hade uppstått varvid 25-åringen hade misshandlat en festdeltagare så pass att polis hade tillkallats. Resten av den natten hade den i mina ögon ödmjuke och vänlige mannen fått tillbringa i en av polisens finkor. Som lök på laxen blev han senare åtalad för misshandel och därefter dömd till en månads fängelse.

Jag borde nog ha gjort mera för att hjälpa honom den kvällen.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *