Möten med människor – inte alltid lika kul

Mina möten med människor i min vardag är nästan uteslutande trivsamma och intressanta. Jag skulle kunna skriva ett inlägg om vart och ett av dem, de allra flesta i en positiv anda eller rent roliga och humoristiska. Men gudarna skall veta att motsatsen finns också.

Idag när jag åkte hem från jobbet lyssnade jag på nyheterna och det rapporterades från ett terrordåd i en synagoga i Jerusalem. Ett antal civila hade fått sätta livet till i en blodig attack, utförd av två palestinier enl. vad som angavs.

Man kan tycka att vi lever i en skyddad del av världen här längs Indalsälvens dalgång och att dylika terrordåd endast utförs där beteendet är djupt rotat och lika djupt nedärvt. Där respekten för andra människors liv är obefintlig. För ett antal år sedan fick jag erfara att tankesättet finns alldeles inpå ibland.

Bakgrunden var en förfrågan om att utföra ett jobb i en fritidsfastighet. En kvinna kontaktade oss och ville ha en kamin inmurad och golv och väggar skulle kläs med klinker. Vi tackade ja till jobbet och det föll på min lott att utföra uppdraget.

Några dagar senare infann jag mig på platsen runt 7.30 på morgonen. Jag möttes i dörren av en man som presenterade sig vid ett utländskt namn. Vi tittade på jobbet och jag bar in mina verktyg och inledde jobbet. Ganska tidigt insåg jag att det skulle ta ganska lång tid att utföra då rökkanalen skulle dras genom två väggar innan den var framme vid skorstenen, vilket innebar konsultation med sotningväsendet, om hur man enligt lagar och paragrafer går till väga en sådan gång. Därefter förklarade jag för fastighetsinnehavaren vad vi kommit fram till och uppskattade också hur lång tid jobbet skulle ta.

Mannen var oerhört gästvänlig och inget kan ta ifrån honom att han var en fena på matlagning. Jag hade fullt upp med att trycka i mig såväl frukost, som lunch och middag, i alla fall inledningsvis. Eftersom dagarna gick blev mannen allt mer irriterad över tidsåtgången varvid jag erbjöd honom att göra delar av jobbet själv för att korta ner min tid. Detta avböjde han bestämt men, ansåg att jobbet tog alldeles för lång tid att utföra. Än så länge stod mat på bordet tre gånger per dag men en morgon när jag anlände var han mer irriterad än vanligt. Han hade gräslig tandvärk och skulle iväg till tandläkaren under dagen.

Mannen avlägsnade sig under eftermiddagen och skulle inte komma tillbaka förrän dagen därpå. En liten lättnad faktiskt. Morgonen därpå var han arg, för att inte säga heligt förbannad! Anledningen var att jag inte släckt en lampa i hallen innan jag avvek dagen innan. Tankar på om jag skulle avvika omedelbart förelåg men jag bet ihop och fortsatte.

Vid lunchtid var han som ett åskmoln. Han muttrade och svor och klagade på allt jag gjorde. När jag så satte mig till bords för lunch förklarade han för mig att han på inga villkor tänkte betala vad jobbet skulle komma att kosta. Jag förklarade att de synpunkter han hade på jobbet fick han framföra till min chef, tillika synpunkter på kostnaden för jobbet. Han lät meddela att han möjligen tänkte betala halva kostnaden och var det så att min chef inte godtog det budet skulle han helt enkelt mista livet. Han talade också om att han varit fallskärmssoldat i den israeliska armén och som sådan hade tagit livet av många människor. Därefter visade han mig hur man lämpligen går till väga om man vill skära halsen av folk. Ett utomordentligt klart framfört hot, inte mot mig men mot min chef.

Det gick lite extra tungt att svälja maten den dagen. Hur som helst meddelade jag hans ”erbjudande” när jag kom tillbaka till firman den eftermiddagen. Jag hade då en dags arbete kvar att göra och det var högst motvilligt jag återvände dagen därpå. Den dagen tyckte han att jag skulle ta med mig familjen och komma och hälsa på under ledig tid! Trevligt!

När jobbet var klart plockade jag ihop mina pinaler och lämnade huset och fallskärmsjägar´n. Innan jag åkte erbjöd han mig att komma tillbaka följande vår för att göra ett jobb till. Behöver jag säga att det var tämligen ointressant?

Nåväl, fakturan skickades till frun som beställt jobbet och vad jag vet fattades inga slantar i kassalådan från det jobbet.

Jag skulle kunna berätta mycket mera som han anförtrodde mig och mycket av det handlade inte om vänskap och trevligt umgänge med andra människor, snarare det motsatta.

När man funderar på det här i efterhand är jag inte helt övertygad om att han inte skulle ha gjort verklighet av sitt hot, om meningsskiljaktigheter skulle ha uppstått om prissättningen på jobbet. Det kan i och för sig vara ett alldagligt sätt att uttrycka sig mot medmänniskor i den del av världen där mannen har sitt ursprung. Otrevligt var det, hur som helst.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *