Glesbygdsblues

-Jag blir så ledsen när jag sitter på bussen mot Kälarne och ser de tomma husen och gårdarna runt Håsjö som var befolkade när jag var ung.

Orden är Maj Näsmans. Vi sitter vid hennes köksbord. Hon bjuder mig på en kopp kaffe efter att jag fixat hennes värmepump. Att hon är ledsen och bedrövad över situationen råder det ingen tvekan om.

-På den tiden när jag växte upp fanns det barnfamiljer här och små jordbruk i drift, berättar Maj.

Maj, som är född i Valla, var 14 år när hon började arbeta som växeltelefonist på dåvarande Televerkets telefonstation som fanns i byn. Det låter nästan osannolikt i mina öron att det funnits en sådan här.

Hon jobbade där ett antal år innan hon flyttade till Östersund, Gävle och Stockholm, hela tiden anställd av Televerket som växeltelefonist.

-Tänk hur det är nu för tiden, säger hon. Det går ju inte att få prata med en livs levande människa när man behöver hjälp. Det skall knappas och tryckas och man skall göra en massa val och när man gjort det är det en hel hop med människor före i kö. Nog måste det ha varit bättre förr.

-Det var ju faktiskt vi, jag och mina fina arbetskamrater, som byggde upp Televerkets service till något bra. Nu finns inget kvar.

Det blev dryga 40 år i Televerkets tjänst innan Maj pensionerade sig från det jobbet.

Hon har ett hus i Valla som ligger alldeles intill hennes barndomshem. Nu för tiden tillbringar hon tid där mest under sommaren. Hon har flyttat till en lägenhet i Hammarstrand men trivs inte så där förfärligt bra.

-Det var bättre här, säger hon. Synd bara att människor har så brått nu för tiden. Det är ju nästan ingen som har tid att hälsa på hos grannarna ens. Det blir allt lite ensamt.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *