Jakten på högtiden är sedan lång tid påbörjad

Jakten mot julhelgen är i full gång igen. Människor kastar sig med dödsförakt in i hetsen av förberedelser och på sociala medier fylls inläggen snart av rapporter om färdigbakade pepparkakor och inhandlade julklappar. Julgardinerna är sedan lång tid upphängda och i fönster och trädgårdar blippar och blinkar det av allehanda belysningar i spektrats alla färger.

Julen inleds allt tidigare. Snart sitter vi där och skålar i julmust på midsommarafton och lagom till skolavslutningen ligger saffransbröden framdukade. Elteknikföretagen betalar för sin riktade reklam mot barn allt tidigare så snart blir vi störda mitt i hockey-VM av tomtar på TV som delar ut Iphones till lyckliga ungar. Tvi vale!

I vanlig ordning är det mängder av skyldigheter och förlustbringande investeringar som omöjliggör drömmen om flykten från Svea rike under julhelgen. Man får helt enkelt fortsätta att tillbringa den här tiden fram mot jul i hemlandet där det enda som överensstämmer med övrig tid på året är modersmålet. Tillvaron skiftar karaktär så totalt och helt på ett ytterst säsongsbetonat sätt.

En mängd svenska artister släpper inom kort varsin ny stämningslös julskiva och småbarnsföräldrar delar ut sina små bortskämda barns fyrfärgsutskrivna önskelistor till hela släkten, vilka mottager dem med illa dold förtjusning. På jobbet förpestas den annars så trivsamma tillvaron vid fikabordet av stinkande saffransbröd med plombterroriserande korinter i och snart hittar vi reportage och bilder i våra dagstidningar om finniga högstadieelever som turnerar runt på kommunernas äldreboenden, falsksjungande julens sånger på obegriplig gammelsvenska för glosögda och med våld uppväckta och föga uppskattande inneboende. Att ungdomarna är iförda något slags ”spöket-Labandräkter” gör inte showerna mycket bättre.

Åter till TV:n där man kan, om man vill, titta på Ernst Kirch… någonting ni vet, som barfota står uppställd i något slags predikstol, pyntad med Broccoli, den här tiden på året till ära, lovsjungande till ensamma själar att hemmamys och gemenskap är viktigt.

De annars så förlamade företagledningarna inbjuder sina anställda till någon slag utfodring på julpyntat ställe, tillställningar präglade av ockerpriser och kalvsyltor och korvar av halvfabrikat, långt ifrån hemlagade svenska jultraditioner.

Varje år är det också kutym att en statlig myndighet skall utse ”årets julklapp” av någon förunderlig anledning. Är det så jävla viktigt? Dessutom är den där förbannade julklappen utsedd långt innan någon människa har hunnit tänka tanken julklappar.

Allt sker i ett blodtryckshöjande, rasande tempo som sliter på både kropp och själ. Ett crescendo mot ett målsnöre som utgörs av julaftonsmorgonen då mänskligheten formligen exploderar i ett moln av glögg och julskinka och det enda som kan få stirriga och fullkomligt omöjliga ungar att slå av på tempot en aning är ett 40 år gammalt avsnitt av Kalle Anka, häpet beskådande något som är precis lika tidsenligt som en vedeldad spis ombord på rymdstationen ISS.

Några dagar senare – i början av januari – kan man börja glädjas igen när man snubblar över grannarnas utkastade och avbarrade julgranslik. Man kan glädjas åt att det är ett helt år tills nästa gång och det är då som JULEN ÄR GOD.

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *