Måtte Zlatan gå i pension snart

DE STÅR MIG UPP I HALSEN VID DET HÄR LAGET! ALLA FÖRB…E RUBRIKER OCH ARTIKLAR OM DEN DÄR ÖVERMÄNSKLIGA, SMÅTT UTOMJORDISKA FOTBOLLSSPELAREN. OM KARL`N ÅTMINSTONE KUNDE LÄRA SIG ÅKA SKRIDSKOR OCH ANVÄNDA KLUBBA OCH PUCK.

Då kunde det bli lite intressant faktiskt. Nej, precis så är det – jag tycker inte om fotboll. Och jag tycker inte om att matas med rubriker och artiklar i våra ”kvällstidningar” som för övrigt ges ut på webben dygnet runt, som handlar om den där Zlatan. Vareviga förbannade dag! Jämt och ständigt! Always!

Hör ni det? Vad är det frågan om? Kan inte karl´n få vara ifred någon gång – och jag också – och alla likasinnade – som inte heller gillar fotboll – och Zlatan! Har ni glömt Björn Nordqvist, och Ove Kindvall, och för att inte nämna Ove Grahn. Kommer ni ihåg dem, ”sportfånefotbollsmurvlar”? Läktarvåld och bengaliska eldar – är det bra det? Va?

I en lite mjukare ton går vi över till min favvosport – hockey. Finns det något bättre? Ja just ja, rally så klart, men om vi bortser från motorsport kommer hockey alldeles tätt efter. Vad har hockey som inte fotboll har, kanske många undrar nu? Svaret är enkelt – allt! Stenhård kamp, fart, fläkt, snabbhet, intensitet, spänning, spelglädje och utslagna tänder.

Vad är det hockey saknar, som fotboll har? Ja, det har ni väl sett själva, ni som älskar fotboll och kanske har sett en och annan hockeymatch. Läktarvåld, bengaliska eldar och alla dessa porslinsgubbar som kastar sig längs gräsmattan och kvider över onda knän och lårkakor – när de inte ens har ett litet skrubbsår att visa upp.

Jag har också spelat hockey, naturligtvis, för runt 40 år sedan! Det var tufft och det var hårt redan då. Jag provade fotboll också några år men det man mest kommer ihåg från den tiden är Ragunda IF:s förfärliga Ford Transit som vi åkte i till- och från matcherna. Den är ett bestående minne – mer än fotbollen. Jo just ja, det där förbannade linimentet som var så viktigt när vi lirade fotboll. Inte använde vi sådant när vi hade snört på oss grillerna och drog ut på den spegelblanka isen och satte fart på benen. Då var det bara fartvindens, tacklingarnas, dragningarnas och hjärnskakningarnas  berusning som gällde.

I början var det kanske inte så enkelt, jag menar, alla är vi barn i början. Vi var många som var dolda talanger, långt innan vi kunde stava till skridsko. Efter lite förberedande hårdträning gick det att minska svängradien till mindre än åtta meter och när man inte längre rammade träplanket med ett brak, och fick tillbaka luften i lungorna lagom till tredje periodens slutsignal, blev det riktigt roligt.

Ni vet väl att Ragunda IF hade lag ganska långt upp i divisionerna på tidigt 1970-tal? Vet ni inte det har ni missat något väsentligt, förmodligen helt skymt av ALLA JÄVLA RUBRIKER OM ZLATAN! Jo då. Har för mig att Ragunda stoltserade i division fyra och då skall ni komma ihåg, ni ungdomar som fått för er att fotboll är viktigare än allt annat, att på den tiden fanns det ingen elitserie – och ingen SHL heller. Då var det från division ett och neråt. Kom ihåg det – Ragunda i division fyra! Anders och Björn och Svante och Torsten och Birger och P-G och Lars-Åke och Kent och alla andra. Och i båset domderade Tibor så till den milda grad att nyligen salig bortgångne Viktor Tichonov ringde och fick taktiktips.

Och så hade vi en person som var viktigare än de flesta andra i det här sammanhanget. En person som både hördes och syntes – utanför sargen. Vi kallade honom ”Löken”. Vad han hette kan göra detsamma men han var Ragunda IF:s stora moraliska stöd när det gällde hockey – i alla fall de gånger han lyckades undvika att bli  kommenderad bort från området runt hockeyplanen vid det som då hette Centralskolan. Jag är övertygad om att om det finns en enda domare kvar i livet, som dömde matcher här i Hammarstrand på den tiden, så har de inte glömt ”Löken”.

Det som gjorde ”Löken” unik i detta sammanhang var det ofantligt rika ordförråd han satt inne med. Hade Svenska Akademien varit med vid Ragundas hemmamatcher hade de med säkerhet haft fullt upp med att anteckna alla nya ord i sina block. ”Lökens” vokabulär var inte att leka med. Jag lärde mig massor av honom – som jag brukade använda mot mina motståndare när jag spelade i Ragunda IF:s juniorlag. Förmodligen räddades jag av att ingen visste betydelsen av allt jag lärde mig av ”Löken”. Också han är saligen avsomnad numera. Frid över hans minne.

Hur som helst så fanns det ett lag, ett gäng fulldrillade hockeyspelare, som bidrog mer än alla andra till att jag blev så intresserad av hockey som jag faktiskt blev. Det var med stolthet som jag släpade hem deras avslagna klubbor med autograf på när jag bevistat träningarna i Gavlerinken i Gävle. Det är bara att konstatera att det här laget, och den här föreningen, har bidragit till att ishockeyn är vida mera intressant än all fotboll i världen, än alla förb* rubriker och artiklar om den där Zlatan, än själva bollen i sig också.

Om det mot alla odds är någon som inte kan namnen på de här grabbarna så hör av er så skall jag berätta.

Apropå hockey. Med tiden blev jag en hyfsad skridskoåkare men det fanns något – eller snarare någon, som retade gallfeber på mig ganska ofta på den tiden. Han brukade befinna sig på samma is som jag emellanåt – och han var snabbare än mig! Fy fan vad jag retade upp mig på den grabben. Hur än jag försökte så var han alltid skäret före mig.

Jag kom på det när jag träffade den sympatiske mannen i en butik här i Hammarstrand idag.  ”Lacka” förblev snabbare än mig på griller till den dag vi slutade åka.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *