I 100 knyck till julottan

Jo, det var så här. Jag såg ett inslag på ÖP:s webb på annandagen som handlade om en motordriven spark, byggd av två personer i Valla, Frösön.

Och naturligtvis blev jag påmind om ett liknande fartvidunder som byggdes av tre innovativa bröder här i bygden. Om Du, käre läsare, har tagit del av 2012 års Ravund har Du kanske läst artikeln om Bröderna Hillerström i Hammarstrand. Då är det kanske inte så intressant att läsa om deras konstruktion av en motordriven spark, men för Er som inte läst boken, här är berättelsen igen.

Det började alltså med en helt vanlig Orsaspark och det fortsatte med en utmaning, rätt mängd skaparglädje, lite verktyg, en svets och slutligen en 250 kubiks DKV motorcykelmotor. Slutresultat: en motordriven spark, eller snarare ett monstruöst fartvidunder, god för dryga 100 kilometer i timmen.

Tre kreativa bröder inhandlade för projektet en helt vanlig spark, på vilken de rev bort trävirket varefter de svetsade ihop en något bredare stålkonstruktion med en typ av vagga som skulle bli själva motorfästet. Från utgående motoraxeln monterades ett fäste och en förlängning till ett drivhjul som sattes på en fotplatta, vilken monterades bakom ”stannarna” och mellan medarna. Hjulet skulle pressas mot marken för att ge sparken fart. Och fart blev det!

Framtill på sparken fanns också plats för eventuella våghalsiga medåkande. Efter lite omkonstruktioner och provkörningar ansåg bröderna sparken vara klar för offentlig premiärtur, vilken lämpligen kunde företagas under julhelgen. Juldagens morgon vigdes vanligtvis till ett besök i kyrkan, så också denna jul men – fortskaffningsmedlet till Pålgård var inte vad det vanligtvis brukade vara.

Tre bröder, med respektive flickvänner/ev. hustrur, gick upp i arla morgonstund och utrustade sig med lämplig klädsel för snabb transport till kyrkan. Medelst ett fordonståg, bestående av motorsparken och fyra extra sparkar framför företogs så resan.

När ekipaget närmade sig parkeringsplatsen vid kyrkan hade redan många samlats innan julottan. När så åkdonet, med sammanlagt sex personer på, närmade sig kyrkans parkeringsplats i hög hastighet, vändes många ansikten mot vägen ner mot kyrkan och lika många par ögon stirrade förvånat mot de ankommande. När åkdonet parkerats riktades fördömande blickar mot de resande julottebesökarna och enligt en av sparkens konstruktörer fick de aldrig syndernas förlåtelse av församlingsmedlemmarna för morgonens entré till kyrkan.

Hur det nu än var med en saken så användes Orsasparken vid åtskilliga tillfällen senare och många var de som provade på en åktur med sparken, de flesta dock bara en gång! Nu hade äventyret med Orsasparken kunnat få en högst olycklig avslutning men det slutade väl.

Vid en kvällstur längs Högforsvägen, på väg till en bekant i byn, mötte bröderna ett ekipage, bestående av häst, kusk och släde. Att i hög hastighet klara av ett möte på en smal vinterväg var inte att tänka på utan det som återstod var att styra sparken rakt ut i djupsnön mellan grova tallar. Färden slutade närmare 20 meter från vägen.

Det blev till att baxa ut sparken på vägen men DKV-motorn var fullpackad med snö och vägrade starta igen. Det blev helt sonika till att dra den tillbaka till byn och ställa undan den på tork en tid. Vad jag känner till användes aldrig åkdonet igen utan den byttes bort mot en motorcykel av märket NV – Nymans Verkstäder – av 1929 års modell. Bytesaffärer låg nämligen Bröderna Hillerström ganska varmt om hjärtat under många år. Det finns för övrigt en och annan berättelse om motorcykeln också men dem kan vi ta en annan gång. Tyvärr finns inga bilder av fartvidundret kvar men om jag inte minns fel har Gustaf Hillerström fortfarande drivhjulet till sparken kvar.

The Same Procedure

Det är lika varenda förbannade morgon…

Ni vet de där bevingade orden som Ronny Eriksson uttryckte en gång i tiden;

”Jag vaknade i morse och så var den dagen förstörd”

Om det inte vore för att sovrummet är knökfullt av mörker i arla morgonstund, och att ögonen inte funkar så bra i sömndrucket tillstånd,  är jag alldeles övertygad om att det finns ”finstilt” att läsa någonstans på displayen på mobilen, när morgonlarmet går runt 04.55;

-Tro inte att du skall få sova längre utan häv dig ur bingen!

När man väl har lyckats hitta markeringen för avstängning av larmet uppstår en närmast hånfull tystnad. Den jävlas med mig, helt enkelt!

I halvvaket tillstånd, sittande på sängkanten med ömmande rygg och leder, kollar jag tiden för att helt säkerställa mig om att tiden stämmer – och det gör den nästan alltid. Det har alltså inte hänt något särskilt under natten. Ingen ny tidszon och jag har inte försovit mig. Det är dags att ta itu med de sedvanliga morgonrutinerna. Det är bara en sak – varje vardagsmorgon känns det som om tiden har ett ointagligt försprång.

De där morgongöromålen blir lika ostrukturerade också, jämt, och därför hinner man liksom aldrig ikapp. Man har några märkliga mellantider man skall försöka slå varenda morgon också. En ständigt pågående kamp mot den där enerverande klockan. Frukost fram – glömt köpa müsli – äta fast man inte är hungrig – borsta tänderna – fixa mat till hunden – var fan lade jag kläderna igår – plånboken, var är den? – kolla panna och pellets – hundpromenad – (ju kallare och snöigare desto mera beslutsvånda från hunden) – skall det vara så svårt att bestämma var 1 och 2 skall göras? –  ut ur garaget och iväg – efter 300 meters färd mot jobb – mobiltelefonen ligger kvar hemma – vända om – hämta mobilen och så ett nytt försök.

Och tänk, det brukar ordna sig. Jag är på jobbet nästan på minuten samma tid – varje dag.

Men det finns undantag – speciellt när jag tippat ut filmjölken över tangentbordet på datorn. Jag brukar kolla lite nyheter och annat medan jag äter frukost nämligen. Då går det åt pipan med både mellan- och sluttider på morgonracet. Det är då man kommer till jobbet med felknäppt skjorta och det är den morgonen som det kommer en bil i den där korsningen där det aldrig brukar komma någon när jag är på väg till jobbet och där jagaldrigbrukarbrymigomattstannaochkolla! Liksom.

Då är då och nu är nu. Det är de där hemska morgnarna som klockan vinner en jordskredsseger över mig och det är då – just då – som matlådan ligger kvar hemma i kylskåpet.

 

Jag känner vördnad inför historien

Under en resa, till- och från ett jobb i Bräcke förra veckan, stannade jag till i den lilla byn Grötingen och tog en bild. Den här gården är ett stycke lokal historia och jag önskar att det hade funnits mera kvar som kunnat berätta om människorna, och fastigheterna, och företaget som fanns här en gång i tiden. Jag kan inte historien fullt ut. Säkert finns det några kvar som kan berätta ännu och kanske kan det här inlägget få dem att träda fram och delge mera.

Jag vet inte varför jag känner som jag gör, varje gång jag passerar här, men jag tror att det har att göra med vördnad och respekt för människor, luffare och vägmän, som haft sina liv här och som arbetade i företaget Carbo och som levde i spartanskt inredda kaserner. Jag tror inte att de alltid hade det så lätt.

Det har nog också att göra med att jag fick ta del av en liten, liten bit av företagshistorien i Grötingen, när jag under början av 1980-talet fick stifta bekantskap med en av de sista cheferna på Carbo, den sista disponenten i disponentvillan; P-A Nordlander. Han var då gammal och hade inte långt tid kvar att leva men han bodde här i villan, tillsammans med sin hustru Svea, född Jonsson.

Det var här, vid sjön Grötingen, som grosshandlaren Johan Emanuel Åslin, från Stockholm, på 1890-talet förstod att järnvägen, flottleden, utbyggbar vattenkraft och skogsråvara skapade goda förutsättningar för uppbyggnaden av en kolugnsanläggning. Det var stor efterfrågan på träkol till järn- och ståltillverkningen i landet och biprodukterna trätjära, terpentin och träsprit var viktiga för impregnering och som lösningsmedel.

Grosshandlare Åslin konstruerade en typ av retortugnar för ugnskolning; Carbougnen. Retortugnar var stående cylindrar i järnplåt och carbougnen var den största modellen, rymmande 400 m3.  Under 1890-talet började kolning i ugn i Grötingen och år 1897 mantalsskrevs de första personerna i den lilla byn.  1898 inregistrerades bolaget AB Carbo hos Kungliga Patent och registreringsverket. Verksamheten i Grötingen innefattade en kolugnsanläggning, tre kondensatorhus, ett reningsverk, ett sågverk, ett hyvleri och en kraftstation. Under de 40 år som anläggningen var i drift gick företaget i konkurs flera gånger.

År 1900 arbetade drygt 40 personer på AB Carbos fabriker i Grötingen. År 1910 arbetade som mest 118 personer i Grötingen och i byn levde 263 personer. Under somrarna var invånarantalet större då många säsongsarbetare från olika delar av Sverige kom till Grötingen i hopp om arbete.

I Sverige fanns på 1910-talet ett trettiotal större kolugnsanläggningar och på 1930-talet var kolugnsanläggningen i Grötingen en av de största i landet. I AB Carbos fabriker i Grötingen kolades framförallt barrved varvid det i huvudsak framställdes träkol, trätjära, terpentin, träsprit och tjäroljor.

AB Carbo byggde upp flera anläggningar på området mellan strandlinjen och järnvägen. Där fanns även sågverk och hyvleri. Kolugnsanläggningarna, vilka utgjordes av sex stycken inmurade retorter i järnplåt, placerades närmare järnvägen. Avståndet till sjö och järnväg var inte mer än 100 m. Därtill byggdes arbetarbostäder intill kolugnsanläggningen samt en kraftstation i nedre Bodsjöströmmen.

Verksamheten var igång under en 40-års period, från 1898 till 1937. De flesta byggnader revs efter nedläggningen år 1937. Disponentvillan och den vidstående byggnaden, där AB Carbo hade såväl kontor som affär, är vad som återstår av den här företagsepoken.

Dokumentation och bilder hittade jag på olika websidor för många år sedan. Jag sparade materialet helt för min egen del och idag har jag försökt hitta motsvarande, för att kunna uppge källor, men har dessvärre misslyckats med det. Jag hoppas att berörda har överseende med det och att de som eventuellt har mera info om företagsepoken AB Carbo hör av sig och kanske också delger den så inlägget går att komplettera.

/Sören 

 

 

Ur spår!

Har ni också suttit och tittat på ”På Spåret” en stund nu, med en slags fullvuxen, skäggig Emil i Lönneberga- kopia i domarsätet? Iförd färgsprakande slips och intellektuell framtoning får han oss vanliga dödliga att framstå som urkorkade noviser när det kommer till geografi och dess kringfrågor.

Och så ”Hassan”, språkvetaren och ordbajsaren bredvid, ni vet han som brukade sitta i radio och busringa till människor i tid och otid för ganska många år sedan. Ikväll hade de stängt in ett skrikande radarpar, Filip och Fredrik, i den ena cellen och två för mig helt okända personer i den andra. Jag klarar inte Filip Hammars decibelnivå när han låter orden rusa ur munnen med sådan fart att man bara hinner uppfatta hälften.

Vart är vi på väg? Jo, mot en fullständiga förnedring och härdsmälta, som orsakas av att få höra frågor som man inte ens visste fanns, och än värre oftast besvaras av de intagna med inte sällan smaklöst spelad nonchalans.

-Vad hette den fram tills nu okände rumänske författare som i januari 1967 skrev ett aldrig publicerat verk i syfte att övertyga folket om dess onödighet? Och vad hette förlaget som verket aldrig gavs ut på? Och vad heter Rumänien på latin?

Ett poäng för varje rätt svar. Jag försöker komma ihåg vad de frågade men hjärnan går varm på grund av otillräckligt ramminne.

I en paus träder Allan Edvall-tolkaren Stefan Sundström in på scenen och sjunger med böjd rygg och yviga gester. När musiken tystnat och programledaren sin vana trogen uttryckt sin förtjusning genom att utbrista ”bravo”, rycks jag ur den välbehövliga tankevilan för att överraskas av att musiken inte var underhållning utan ledtråd till fler frågor som helt dolts i någon tidigare formulering. Den totala resignationen är ett faktum.

Väl medveten om att man inte förväntas kunna svara på alla frågor, eller insikten om att resorna fortsätter i stadigt tempo, trots att mitt behov av betänketid skulle gynnas av signalfel, som tågresor i vårt eget rike normalt bjuder på, är inte tillräckligt för att undanröja en känsla av en total okunnighet som uppenbarar sig, när de i cellerna sittande uppslagsverken, slutligen svarat färdigt och tilldelas grönsaksbuketter av den hörlursbeprydda studiopersonalen.

Programtiteln ”På Spåret” är raka motsatsen till det uppenbara, att man inte alls är på spåret utan totalt ur spår. Nu tittar vi på Skavlan i stället. Han ställer i alla fall inga nyuppfunna frågor till oss i TV-publiken.

Historiens vingslag susade genom stationen

Jag blev i all hast inviterad till en historisk tilldragelse i stationssamhället Ragunda under söndagen. Jag tog med mig kameran och åkte dit.

Många av er kan säkert historien om hur järnvägsstationer lades ner i glesbygd, från 1950-talet och framåt. SJ:s besparingsiver slog skoningslöst till mot många av dem då de dessutom revs utan tanke på att de i framtiden kunde få finnas kvar som kulturhistoriskt värdefulla objekt.

Året var 1981 då ragundas siste stationsmästare låste dörren för gott till väntsal och bagagemottagning och snart fanns också ett rivningsbeslut för fastigheten. Vad SJ och fastighetsbolaget Jernhusen inte räknade med var att det fanns en driftig och historiskt intresserad man i samhället som ville annat än rivning. Nu gick det några år, ja, faktiskt ända fram till 2006, innan Pär Holmberg fick köpa den gamla stationen och omsätta tanken på att åstadkomma ett järnvägsmuseum till verklighet.

Idag finns här inrett ett detaljrikt museum, med allehanda utrustning och prylar, med anknytning till en epok i samhällets historia. Lite nu och då utökas samlingen, som naturligtvis skulle ha kunnat vara betydligt mera innehållsrik, om inte mycket av det som en gång fanns i stationshuset försvunnit under de år som huset stod tomt och övergivet.

Nu hör det till saken att Pär Holmberg är inte den som ger sig i första taget när han kommit på en idé om ett och annat. När det kommer till museét och samlingarna söker han tills han hittar sådant som saknas.

Nu var det så här. Den 30 november 1884 invigdes Ragunda Järnvägsstation. Den hade med all sannolikhet kunnat invigas tidigare, om inte själva tanken med tågavgångar hade satts ur spel, då stationsuret ännu inte hade levererats från Linderoths urfabrik i Stockholm. Tidtabellerna var klara men uret saknades och därmed inga avgångar från nyuppförda Ragunda Järnvägsstation. Den 30 november 1884, klockan 13.00, var uret uppmonterat, urtavlorna på plats, och pendeln kunde sättas i gungning. Stationen var invigd.

Linderoths urfabrik i Stockholm.

På dagen 130 år senare, klockan 13.00, sattes en nysvarvad pendel i gungning, på ett nyrenoverat urverk från just Linderoths, inköpt från Resele i Västernorrland. Urtavlan till detsamma har suttit på stationen som fanns i Håsjö och den är försiktigt rengjord och monterad på verket. Urmakare har varit stationsinnehavaren själv.

Pär Holmberg har alltså sökt med ljus och lykta under ett antal år efter både urverk och tavla. I det gamla utedasset hittade han axeln som satt monterad i en vinkelväxel och som drev urtavlan som satt inomhus. Den får vänta på montering ännu en tid för än så länge finns bara en urtavla att tillgå.

Assisterad av ordförande i föreningen Ragundabygdens vänner, P-G Strömmer, återinvigdes stationsuret, utan högtidstal och utan anhopning av celebra gäster, skumpa och ståhej. Dock var vi en liten skara människor som fick vara med om det historiska ögonblicket. När så klockan tickat några minuter, minglade och firade vi med varm och god glögg samt pepparkakor.

Nästa sommar kan ni beskåda klockan när museét håller öppet under någon vecka.

Håll med om att han gör en kulturgärning, den gode Pär Holmberg i Ragunda.