Tvivelaktig sakfråga

Politik är inte riktigt min grej. Visst kan jag reta upp mig på ett och annat beslut och vissa partiers ideologier, såväl på riksplanet som kommunalt, men jag har långt till engagemang. Jag har andra intressen som är roligare och finns det de som vill ägna sig åt politik så är jag tacksam att de gör det. Så länge demokrati och jämlikhet är värdegrunden.

Men så kommer det en insändare i en av länets dagstidningar, som handlar om      jämställd snöröjning, skriven av vice ordförande för FI i Jämtland.

-Vad i hela friden är jämställd snöröjning?

Enligt vice ordförande handlar det om att ”snörelaterade olyckor” oftare drabbar kvinnor än män. Män kör bil till jobbet medan kvinnor går, cyklar och åker kollektivt och därmed är mera utsatta.

-Jisses!

Jag trodde det handlade mera om att ploga för att minimera olyckor och skador och för att öka tillgängligheten och inte för att säkerställa en jämn fördelning av olyckor och skador mellan könen. Det känns som att jämställdhetsfrågan får mer och mer utrymme i samhällsdebatten, så till den milda grad att sakfrågan börjar komma i skymundan p.g.a. debattörer utan respekt för ämnets viktighet.

Tyck gärna att jag är ”gammalmodig” i frågan men inget är säkrare än att jag inte kommer att ändra ståndpunkt vad gäller detta. Lika lite kommer jag att vika mig för det i mina öron rätt fåniga uttrycket ”hen”. Vad är en/ett hen och hur ser hen ut rent fysiskt. Är hen utrustad med en ”Penitoris” eller en ”Klinis”?

Propagera gärna för ökad jämställdhet, men gör inte narr av ämnet och gör inte något av könen till offer i skitnödiga analyser utan relevans. Nu ska jag ta på mig rena trosor och gå ut och bära in pellets.

Jo förresten, jag lyssnade på radions P1 i eftermiddag. Programmet var Debatt och man diskuterade ungdomsarbetslöshet. En psykolog, kommer inte ihåg namnet på vederbörande, ansåg att det är bra med arbetslöshet, i alla fall för miljön! Ökad arbetslöshet innebär mindre påkänningar på miljön därför att det minskar konsumtionen. Har man inte råd att äta och köpa kläder så gynnas miljön.

-Jisses igen! Skall man skratta eller gråta?

-Strömqvist, var är du?

Jag har rotat runt i kartonger och lådor ikväll, lite av ett besök i minnenas arkiv. Man hittar ett och annat roligt när man går igenom sådant man inte rört på många år, till exempel ett lumparfoto, med tillhörande lista på alla kompisarna man gjorde rekryten med.

I år är det 35 år sedan vi ryckte in i det militära, vi salta grabbar på fotot nedan.

320 dagar på regementet T3 i Sollefteå, januari till november 1980. Å ena sidan ganska onödiga dagar men, å andra sidan ett lite lärorikt år. Det mesta var urbota trist och tråkigt, i alla fall på dagarna. Kvällarna var inte så muntra de heller men vi hittade på ett och annat för att förgylla tillvaron i alla fall.

Det var just detta med att förgylla tillvaron som påminde mig om en av de här gossarna lite speciellt. Han finns på bilden och han heter Strömqvist. Hade det inte varit för honom hade vi haft 320 betydligt jobbigare och tråkigare dagar i det militära. Det finns så mycket positivt att skriva och komma ihåg om honom.

Tänk dig att det är en måndag morgon och det är militär inryckning. Det är den 7 januari och det är kallt. Tämligen vilse i pannkakan träder man in genom grindarna till regementet och har inte en aning om var man skall ta vägen. Fjärilar i magen minsann. Men så möter man en liten grön gubbe, så oerhört slätrakad i ansiktet och med den mest välpressade uniform man kan tänka sig. Hans marschkängor blänkte som kofångaren på en jänkare en midsommarkväll. Honom kunde man fråga om ett och annat kanske.

Han var ingen sympatisk människa. Han var sur, han var grinig och rent ut sagt oerhört otrevlig. Han pekade visserligen med hela handen åt det håll man skulle gå men det värsta av allt skulle visa sig inom en timme. Han skulle bli vår kompanichef i 11 månader. ”Gas-Gustaf ”från Dalarna, en tyrann och toffel i en och samma person.

Det var 30 unga grabbar som fick ut sina persedelpåsar och som sedan föstes in på logementet, i en miljö som skulle kunnat vara källaren på Kumlabunkern, det kändes så i alla fall. Ingen kände någon annan och ingen sade något till någon annan där vi satt på anvisad plats i avvaktan på nya order. Det var då Strömqvist trädde in på banan.

Precis som vi andra satt han på sin pall och stirrade ner i golvet men så plötsligt sken han upp och sade:

-Je må nog ha ett par likedana hemme! Ja va fan, det va ju mårt i måranst når je for hemifrån.

På ena foten satt en svart sko och på den andra en brun. Jubel i salongen, och nu pratade alla med alla. Vi presenterade oss och vi frågade ut varandra var vi kom från. Strömqvist var förlösande. Med ett härligt skratt, en gränslös humor och slagfärdighet och med den ena framtanden lite kortare än den andra blev han ”luckans” glädjespridare.

Strömqvist var stor och trygg, flera nummer större än alla oss andra, och lika mycket starkare också. En K-Pist i nävarna på honom var som en liten pistol. Jag minns hans spontana kommentar när vi hämtade ut de gamla slitna vapnen:

-Va ä de hänne? Ä´re nanting man ske slå ihäl fienden mä hell ske man försök å skjut dom?

K-Pisten döpte han om till ”klubba” i samma sekund.

Det fanns inga byxor som passade Strömqvist. De var hela tiden för korta. Inte var det mycket bättre ställt med vapenrocken och bältet heller. På en av de första uppställningarna vi hade inför ”Gas-Gustaf” stod alla i stram givakt – alla utom Strömqvist. Han stod med armarna hängande längs sidorna och i den ena handen hängde bältet som skulle sitta runt vapenrocken. Det var en synnerligen irriterad ”Gas-Gustaf” som med ett rytande frågade Strömqvist varför han inte var reglementsenligt klädd. Svaret lät inte vänta på sig.

-Je kan väl för fan int rå för att försvare int kan sy opp kläa åt´n fullväxt´n kär.

Vad jag kan komma ihåg var ”Gas-Gustaf” svarslös.

Dessvärre hade Strömqvist och hans dåvarande flickvän en lägenhet i centrala Sollefteå så vi hade inte tillgång till den glade gamängen på kvällarna men han bjöd gärna hem oss, som blev hans polare, på fester och fika. Vankades det fest drog han hem till sina hemtrakter och hämtade några dunk…flaskor drickbart som vi silade upp och blandade till lämplig styrka. Kaffe och bullar blandades med drinkar och groggar i glada vänners lag och vi hade bara trevligt.

Tyvärr så är det som så många andra gånger när man träffar nya människor en tid. Man förmår inte riktigt hålla kontakten över tid. Efter ett antal år vet man ingenting om de här vännerna man hade en tid. Nu finns förvisso ”sociala media” där man kan hitta en och annan men en del avstår medlemskap.

Nu kan det eventuellt vara så att jag hittat min gamle lumparkompis på Facebook. Ingen av oss lär ha kvar det utseende vi hade 1980 men det som mest tyder på att jag är Strömqvist på spåren är de kommentarer han avlevererat i olika sammanhang. De är underfundiga och humoristiska så jag tror jag kan skicka ett meddelande till honom och höra mig för om jag är på rätt spår. Det skulle vara så jäkla kul att få träffa Strömqvist igen.

Gjorde jag det skulle han få berätta om sitt första möte med sin tilltänkte svärfar vid den tiden och om hur det mötet slutade under tvättstället inne på toa.

-Det blev väl till att ringa rörmokare, eller hur var det Strömqvist?

Hör av dig om du läser det här inlägget. ÖP har mina uppgifter.

/Sören

Digital väntetid

När man befinner sig i en trång, stinkande, varm och fuktig kulvert på arbete har man tid över för lite funderingar. Dagens fundering handlade om ett ärende jag hade till banken, med en burk kontanter, i mitten av december.

Vi spelar V 75 ibland på jobbet och vid inlämning av spelkupongerna brukar det bli ett och annat mynt över. De är inte så roliga att hantera vid betalning så de hamnar i en burk på en hylla men när burken är full måste vi göra något av mynten. Alltså gick jag till banken med burken. Numera förhåller det sig så att de flesta banker tycker att pengar, i form av mynt, är en styggelse som de inte vill hantera.

Det blev till att lägga mynten i en påse som skulle skickas till någon slags kontanthantering för inväxling och senare överföring till ett konto. För pengarna kan man ju inte längre få ut på banken alltså. Mynten ner i en påse som skickades till något som heter Loomis och jag fick alltså inte veta hur mycket pengar det handlade om. Sedan dröjde det till den 30 december innan pengarna fördes över till kontot jag angivit. En halv månad!

Nu handlar det om fysisk hantering av pengar, precis som på den tiden jag stoppade mina femöringar, tioöringar och ibland några femtioöringar och enkronor i min första sparbössa som var en silverfärgad Amazon. Ett säkerhetsföretag skall frakta pengarna till okänd ort i riket och där skall de räknas och föras över digitalt till ett konto. Här är alltså människor inblandade och jag kan ha viss förståelse för att det tar lite tid – men inte så lång tid.

Det här sker i skuggan av föråldrade checkhäften och postgiroavier. Men när man funderar vidare på detta med transaktioner i bank så föll tankarna mot frågan vad ordet ”bankdagar” står för – och nu är vi plötsligt inne i den digitala bankvärlden, där pixlar blir till siffror. En slags teoretisk resa för stålarna mellan konton.

Alltså – förr i tiden kunde man gå till banken med en påse mynt och växla in dem och i samma sekund man skrivit på avin fanns pengarna på kontot. Det var i princip samma när man gick till bank eller post och betalade fakturor. Hade man bara satt bomärket på inbetalningen så var allt frid och fröjd. Men nu – i vår digitala, datoriserade värld, måste man vara ute i god tid med bankdosa och fakturor för nu krävs det ett visst antal ”bankdagar” för att få pengarna från ett konto till ett annat. Det här är definitivt ingen fysisk hantering av pengar. Det handlar om pengar som egentligen inte finns, pengar som består av ettor och nollor utan reellt värde. Pixlar i formation om man vill.

”Bankdagar” är något som bankerna hittat på vad jag kan förstå. Normalt pratar vi dagar vid olika tidsangivelse. Dagar som består av timmar, minuter och sekunder. När vi skall betala våra räkningar över webben, eller när vi betalar med våra betalkort i butiker – då jävlar går det snabbt att få ut pengarna från våra konton. Innan vi mottagit kvittot i butiken är pengarna borta och när vi klickat på ”slutför” är de också borta. Men det tar upp till tre ”bankdagar” innan mottagaren har fått våra surt förvärvade penningar. Var finns pengarna då? Det skulle jag vilja veta.

Jag tror det handlar om att banken skall, från och med det ögonblick man godkänner en transaktion och fram till registrering av mottagandet i andra ändan, tillgodogöra sig tillräckliga räntefördelar med att vid varje tidpunkt maximera bankens eget innehållna kapital, vilket alltså uppskattningsvis tar 2-3 dagar. Förlåt, bankdagar.

Pengarna byter liksom aldrig geografisk position. Alltså, när någon pålitlig banktjänsteman kan förklara innebörden av ”bankdagar” och var pengarna finns under de dagarna skall jag börja tro på någon slags logik i det hela.

Jag avslutade funderandet i kulverten med huruvida vi utvecklat hanteringen av pengar i vår digitala värld eller om det möjligtvis förhåller sig så att vi avvecklar möjligheten för vanliga dödliga människor att förstå hur vi gör oss av med våra slantar.