-Strömqvist, var är du?

Jag har rotat runt i kartonger och lådor ikväll, lite av ett besök i minnenas arkiv. Man hittar ett och annat roligt när man går igenom sådant man inte rört på många år, till exempel ett lumparfoto, med tillhörande lista på alla kompisarna man gjorde rekryten med.

I år är det 35 år sedan vi ryckte in i det militära, vi salta grabbar på fotot nedan.

320 dagar på regementet T3 i Sollefteå, januari till november 1980. Å ena sidan ganska onödiga dagar men, å andra sidan ett lite lärorikt år. Det mesta var urbota trist och tråkigt, i alla fall på dagarna. Kvällarna var inte så muntra de heller men vi hittade på ett och annat för att förgylla tillvaron i alla fall.

Det var just detta med att förgylla tillvaron som påminde mig om en av de här gossarna lite speciellt. Han finns på bilden och han heter Strömqvist. Hade det inte varit för honom hade vi haft 320 betydligt jobbigare och tråkigare dagar i det militära. Det finns så mycket positivt att skriva och komma ihåg om honom.

Tänk dig att det är en måndag morgon och det är militär inryckning. Det är den 7 januari och det är kallt. Tämligen vilse i pannkakan träder man in genom grindarna till regementet och har inte en aning om var man skall ta vägen. Fjärilar i magen minsann. Men så möter man en liten grön gubbe, så oerhört slätrakad i ansiktet och med den mest välpressade uniform man kan tänka sig. Hans marschkängor blänkte som kofångaren på en jänkare en midsommarkväll. Honom kunde man fråga om ett och annat kanske.

Han var ingen sympatisk människa. Han var sur, han var grinig och rent ut sagt oerhört otrevlig. Han pekade visserligen med hela handen åt det håll man skulle gå men det värsta av allt skulle visa sig inom en timme. Han skulle bli vår kompanichef i 11 månader. ”Gas-Gustaf ”från Dalarna, en tyrann och toffel i en och samma person.

Det var 30 unga grabbar som fick ut sina persedelpåsar och som sedan föstes in på logementet, i en miljö som skulle kunnat vara källaren på Kumlabunkern, det kändes så i alla fall. Ingen kände någon annan och ingen sade något till någon annan där vi satt på anvisad plats i avvaktan på nya order. Det var då Strömqvist trädde in på banan.

Precis som vi andra satt han på sin pall och stirrade ner i golvet men så plötsligt sken han upp och sade:

-Je må nog ha ett par likedana hemme! Ja va fan, det va ju mårt i måranst når je for hemifrån.

På ena foten satt en svart sko och på den andra en brun. Jubel i salongen, och nu pratade alla med alla. Vi presenterade oss och vi frågade ut varandra var vi kom från. Strömqvist var förlösande. Med ett härligt skratt, en gränslös humor och slagfärdighet och med den ena framtanden lite kortare än den andra blev han ”luckans” glädjespridare.

Strömqvist var stor och trygg, flera nummer större än alla oss andra, och lika mycket starkare också. En K-Pist i nävarna på honom var som en liten pistol. Jag minns hans spontana kommentar när vi hämtade ut de gamla slitna vapnen:

-Va ä de hänne? Ä´re nanting man ske slå ihäl fienden mä hell ske man försök å skjut dom?

K-Pisten döpte han om till ”klubba” i samma sekund.

Det fanns inga byxor som passade Strömqvist. De var hela tiden för korta. Inte var det mycket bättre ställt med vapenrocken och bältet heller. På en av de första uppställningarna vi hade inför ”Gas-Gustaf” stod alla i stram givakt – alla utom Strömqvist. Han stod med armarna hängande längs sidorna och i den ena handen hängde bältet som skulle sitta runt vapenrocken. Det var en synnerligen irriterad ”Gas-Gustaf” som med ett rytande frågade Strömqvist varför han inte var reglementsenligt klädd. Svaret lät inte vänta på sig.

-Je kan väl för fan int rå för att försvare int kan sy opp kläa åt´n fullväxt´n kär.

Vad jag kan komma ihåg var ”Gas-Gustaf” svarslös.

Dessvärre hade Strömqvist och hans dåvarande flickvän en lägenhet i centrala Sollefteå så vi hade inte tillgång till den glade gamängen på kvällarna men han bjöd gärna hem oss, som blev hans polare, på fester och fika. Vankades det fest drog han hem till sina hemtrakter och hämtade några dunk…flaskor drickbart som vi silade upp och blandade till lämplig styrka. Kaffe och bullar blandades med drinkar och groggar i glada vänners lag och vi hade bara trevligt.

Tyvärr så är det som så många andra gånger när man träffar nya människor en tid. Man förmår inte riktigt hålla kontakten över tid. Efter ett antal år vet man ingenting om de här vännerna man hade en tid. Nu finns förvisso ”sociala media” där man kan hitta en och annan men en del avstår medlemskap.

Nu kan det eventuellt vara så att jag hittat min gamle lumparkompis på Facebook. Ingen av oss lär ha kvar det utseende vi hade 1980 men det som mest tyder på att jag är Strömqvist på spåren är de kommentarer han avlevererat i olika sammanhang. De är underfundiga och humoristiska så jag tror jag kan skicka ett meddelande till honom och höra mig för om jag är på rätt spår. Det skulle vara så jäkla kul att få träffa Strömqvist igen.

Gjorde jag det skulle han få berätta om sitt första möte med sin tilltänkte svärfar vid den tiden och om hur det mötet slutade under tvättstället inne på toa.

-Det blev väl till att ringa rörmokare, eller hur var det Strömqvist?

Hör av dig om du läser det här inlägget. ÖP har mina uppgifter.

/Sören

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *