Kravmärkt, Närodlat, Ekologiskt, Rättvisemärkt – i matlådan

Veckans lunchsnackis på jobbet har handlat ovanligt mycket om mat.

Där sitter vi, delar av gänget på firman, och sneglar på varandras matlådor och tallrikar och det händer att ett och annat byte föreslås. Om man tar i beaktande alla dessa matlagningsprogram på TV, alla tidningar och tidskrifter, medlemsblad och till och med facktidningar som är fyllda med allehanda recept på de bästa av alla maträtter, borde nog våra lunchtallrikar och lådor se ut lite annorlunda.

Trenden, med ständigt nya recept och råd på vad vi skall sätta i oss, verkar vara mera allsmäktig än någon annan. Finns det en enda modedesigner, en enda biltillverkare eller ens saluförare av sportartiklar som får så mycket plats och tid i media som alla dessa pretentiösa amatörkockar med självutnämnda stjärnstatusar? Jag tror inte det. Ett enda matlagningsprogram till i TV är väl lika efterlängtat som Hong Kong-influensan och konståkning i kombo.

Vad det i grunden handlar om är alla dessa receptmakares ambition att framställa just sina recept och sina maträtter som de allra bästa och nyttigaste. Extra kredit för sina publikationer får de om maträtterna går att härleda till något som människan åt på stenåldern och som enligt en samlad kockjury då skall vara så mycket nyttigare. Betänk då att medelåldern knappast var över trettio år på den tiden, trots att de åt både frukt och bark! Jag är dock inte så säker på att familjen Hedenhös skulle ha föredragit Chips och Pommes Frites om fritösen varit uppfunnen före hjulet.

Det vi nu har i våra medhavda matlådor skall vara tillagat av naturligt framställda, färska, ekologiska, kravmärkta, rättvisemärkta, närodlade, spårbara råvaror som skall vara behandlade med respekt dessutom. Då först kan vi vara säkra på att det vi äter är det mest nyttiga. Det vi ser när vi jämför våra lunchlådor tyder på att vi inte bryr oss så mycket men nog borde kylskåpen vara fyllda till brädden med hemgjorda specialiteter, kategoriserade under alla dessa olika recept som återfinns överallt i vår vardag.

Nu är jag inte på något sätt motståndare till att vi äter nyttig och vällagad mat, tvärt om. Det värsta med maten vi sätter i oss är dock att vi oftast tror, att det vi har i matlådan, är hälsosam, hemlagad husmanskost men vi har inte insikten.  Det vi i själva verket ändå mest käkar är konserveringsmedel och modifierad stärkelse, blandat i processad råvara med fler stämplar i passet än vår utrikesminister.

Samtidigt lägger livsmedelsverket fram sina förslag till kostråd för den hälsomedvetne svensken. Ett livsmedelsverk som fått ikläda sig i tvångströjor från både livsmedelsindustrin och dess företrädare. Snart finns inget annat för verket än att rekommendera svenskarna att i första hand konsumera lokalproducerade konserveringsmedel och tillsatser – om de finns.

På firman avslutade vi i alla fall veckan med gemensam och trivsam Tacobuffé och inte visste vi var råvarorna kom från. Gott var det, hur som helst.

 

Kul grupp och kort karriär

Ok! Jag erkänner! Jag tillbringar en del tid på Facebook. Och ja, det är lite kul att ha kontakt med vänner och bekanta i olika sammanhang men det som mest drar mitt intresse till sig är en ”grupp” som för en rallynörd är lika spännande varje dag. 

Gruppen heter ”Rally från förr”  (https://www.facebook.com/groups/345083985576682/?fref=nf )

Här läggs det ut gamla filmer och bilder från olika rallyn i Sverige och varken bilder eller filmer får vara nyare än fram till år 2000. Riktigt kul grupp alltså.

En gång i tiden drömde jag en aning om att bli firad stjärna, med segrar i VM-rallyn runt om i världen. Min stora favorit var numera bortgångne Björn Waldegård. Men, man kommer inte så långt med en gammal Saab V4 eller en Volvo Amazon men det var kul så länge det varade. När jag tänkte just på det kom jag ihåg en stackars rallyintresserad ung man som fick en oerhört kort karriär i sin rallybil.

Till en by här i närheten flyttade en liten familj i början av 1980-talet. Sonen i familjen var då knappast äldre än 14 eller 15 år. Grabben var ganska blyg och tystlåten av sig men efter en tid vågade han sig fram till mig för att nyfiket betrakta min rallybil och förmodligen bara för att ha någon att prata med.

Han ställde mängder av frågor om rally och han kom tillbaka gång efter annan när han såg mig ute, och varje gång ville han prata rally.

Några år senare, när grabben var precis fyllda 18 år, stod plötsligt en mycket fin och nybyggd Saab V4 på familjens gård. Den hade inte gått en enda tävling men nu skulle det bli. Grabben gick med i rallyklubben och snart var han med på de träffar vi hade i klubblokalen på kvällar och helger.

Pappan till grabben, en lite disträ och vilsen person, var nog den som stöttade sonens planer på rallyåkning till fullo. En lite kylslagen och snörik vinterkväll skulle grabben göra debut i bilen och med sig på resan tog han farsgubben. Det bar iväg en bit från byn, ut på en tämligen trafikfri skogsbilväg, och redan första turen skulle gränserna tänjas.

Farsan eldade på sonen så till den milda grad att i en trixig högerkurva länga vägen gick det helt enkelt för fort. Ut bland frötallar och enesnår seglade den nybyggda Saaben och efter några kullerbyttor i djupsnön var resan över. Bilen var fullt utrustad efter den tidens reglemente så några större skador uppstod i alla fall inte på sonen. Farsgubben hade dunkat i skallen ordentligt någonstans i bilen och när han väl kravlat sig ur den totalkvaddade bilen uppstod en mindre dispyt om riktningen mot hemmet.

Visserligen var det helt mörkt men sonen var helt på det klara med åt vilket håll de skulle påbörja sin promenad. Spåren efter bilen visade tydligt varifrån de kommit. Farsgubben däremot stretade emot å det värsta och hävdade envist att de kommit från ett helt annat håll. Nåväl, slutet gott, allting gott. Sonen fick rätt och någon timme senare var de hemma igen, välbehållna.

Den nybyggda Saaben fick hämtas dagen därpå med traktor. Inte mycket var helt. Karossen var totaldemolerad och ställdes därför in i gårdens garage där den blev kvar över ansenlig tid. Sonens tilltänkta rallykarriär kom av sig innan den ens börjat och vad jag vet såldes bilen senare och sonen ägnade sig åt annat till den dag familjen flyttade från byn.

Så kan det gå.

 

Vinterturism – i utförsbacke

Det är väl allom bekant att det är sportlovstider nu. Om jag inte är helt felunderrättad är det ”stockholmsveckan” nu. Tyvärr så märks det inte längre här i Ragundadalen. Att vädrets makter ställer till förtret för den för oss så viktiga turismen råder det väl inga tvivel om men det måste finnas fler orsaker.

1970- och 80-tal var lite av gyllene år för vinterturismen här i bygden. Sportlovsveckorna innebar stora mängder tillströmmande utförsåkare som ville använda vår fina slalombacke, åka rodel, äta och bo på våra hotell samt spendera i våra butiker. Husvagnsparkeringen vid backen var knökfull och TV-antennerna spretade i alla riktningar.

Liftkön i backen var tidvis så lång att folk ledsnade och gick hem men det var folkligt, trivsamt och inte minst bra för vår glesbygd. Man kunde inte missa att det var sportlov när man gick och handlade i ortens butiker för där rådde rena rama pjäxdiscot. Mellan raderna av hyllor med limpor, pasta och hygienartiklar skramlade pjäxförsedda alpinister omkring och ortsborna förfärades över deras framfart.

Inte sällan såg man skidåkare ta sig fram längs Gullbacksvägen med någon slags förtida skejtingteknik, på väg till centrala Hammarstrand för att proviantera. Så långt var allt gott och väl. Man fundera dock en aning över filosofin, att medelst slalomskidor ta sig fram längs vägen, sisådär runt 2 kilometer. Ja, just det, hjälmen satt på också.

Värre var det när man gång efter annan noterade bilister, speciellt under just ”stockholmsveckan” som klev ur sina bilar på parkeringar och längs gatan, iförda slalompjucks, på väg in i butikerna för att handla! Anledningen till att man inte bytte skor är ännu i denna dag okänd men sannolikt handlade det om mode och att ”vara inne” på något sätt. Väl inne i butikerna uppstod ett slamrande och ett skramlande som tveklöst lockade till leenden, om än dolda, bland ortsborna.

Inte sällan hördes bilar varva upp på parkeringarna, så till den milda grad att ventilsläppet var ett faktum. Pjucksen på någon stockholmsalpinist hade helt enkelt fastnat under bromspedalen och det var ortens smala lycka att bilisten hade sinnesnärvaro nog att inte kliva av kopplingen i det ögonblicket.

Nåväl, det var inte alltid det gick bra. Jag och min dåvarande sambo bodde några år i en lägenhet i centrala Hammarstrand. Vägg i vägg med vår lägenhet hyrde landstinget en liten etta för tillfälligt boende på orten. Då som nu kom- och gick läkare i strid ström. En kortare tid bodde en manlig barnmorska i ettan. Killen hette Jim och var afrikan. En storväxt och ytterst trevlig person som var oerhört kompetent och omtyckt i sitt yrkesutövande enligt många. Dessutom tyckte han om att åka slalom.

Jim var ingen slalomåkare som tog sig nedför pisten med stil. Spårvidden var ungefär densamma som SJ:s järnväg men det gjorde ingenting tyckte Jim. Huvudsaken att det var kul. Huruvida han hade stockholmsbakgrund känner jag inte till men…en lördagsmorgon skramlade det till i trapphuset och jag har en känsla av att han körde störtlopp, tre våningar nedåt, iförd sina slalompjäxor.

När jag tittade ut på gården halkade Jim iväg mot sin gröna Volkswagen, som enligt mitt tycke var några storlekar för liten för hans kroppshydda. Blotta tanken på hans planer skrämde mig. Mycket riktigt tog han sig mödosamt in i bilen, med pjäxorna på. Fick igång bilen och sedan varvade ”bubblan” upp på maxvarv. Till skillnad från stockholmsbilisterna fanns inte sinnesnärvaron där utan Jim släppte kopplingen i rena förskräckelsen. hade det inte varit en snörik vinter, med stora upplogade högar ute på gården, hade Jim planterat bilen i en av lägenheterna i markplan – utan tvekan!

En bra bit upp i snöhögen, och med ca 45 graders lutning, stannade Jims Volkswagen.Ännu mera mödosamt tog han sig ur bilen, hasade nerför snöhögen och styrde stegen mot porten i huset. Med ca 100 decibel stapplade han uppför trapporna igen – i sina pjäxor – och så ringde det på dörren! Där stod Jim…och han ville ha hjälp.

Vad säger man då – när man med alla sinnen på helspänn försöker undvika att explodera i ett gapskratt? Jo, man säger:

-Klart jag skall hjälpa dig men – först tar du av dig pjäxorna.

Anna Wahlgren var inte hemma

Jag har jobbat i Bräcke idag.

Och när man åker till Bräcke, från Hammarstrand, passerar man den lilla byn Gastsjön längs vägen. Att byn blev så pass känd till namnet var nog Anna Wahlgrens förtjänst. Hon köpte en fastighet där och tillbringade i alla fall sommarhalvåret där under ett antal år.

Jag hade tänkt hälsa på henne idag men hon var inte hemma. Det var inte ens plogat till huset och kanske är det till och med så att hon inte längre äger fastigheten. Jag vet inte. Det hade i alla fall varit intressant att träffa henne igen. Det hade kunnat bli en spännande upplevelse att få avsluta den lilla pratstund jag fick med henne på hotellet i Kälarne i början av 1980-talet.

Egentligen blev det ingen pratstund heller, även om  jag hade en liten förhoppning om det. När hon fick syn på mig började hon skrika efter vakterna och ville att de skulle ta ut mig från damtoaletten. Det blev allt lite kaotiskt där en stund men…det var inte jag som hade gått in på fel toalett!

Wickberg, oljan och klarinetten

Ibland, när jag berättar för mina barn om hur ett och annat var och såg ut när jag växte upp, känns det som jag berättar om något som var för flera hundra år sedan. Jag tror de upplever det så också. Det är så det har varit när farsan och morsan berättat för mig om när de växte upp. Man känner sig liksom lite mossig.

Det händer att jag relaterar saker i min egen vardag till hur det var när jag växte upp, i början och mitten av 1960-talet. Det mesta är helt annorlunda men jag är inte alls säker på att det är bättre nu. Det är klart, ett och annat har blivit enklare att klara av, inte minst med teknikutvecklingens hjälp.

Jag körde en maskin tvätt under helgen och när det skulle hängas på tork kom jag att tänka på vattenvärmaren, tvättmaskinen och tvätthon som fanns i huset där jag växte upp. Jag kommer ihåg hur morsan stod och plockade upp tvätten ur en ganska stor pjäs som hade en slags kona i mitten, som vred tvätten fram- och tillbaka under tvättprocessen. När man ansåg att det var färdigt skulle tvätten köras mellan två valsar som pressade vattnet ur plaggen innan de hängdes på tork.

Vittvätten skulle läggas i blöt och sedan näst intill kokas i vattenvärmaren. Naturligtvis bättre än när man knästående, vid ett vattendrag eller en sjö, försökte få kläder och lakan rena. Men så en dag åkte farsans största slägga fram och tvätthon krossades till smulor. Vattenvärmaren och tvättmaskinen åkte ut samma väg och in kom en tvättmaskin med knappar, lampor och till och med ett tvättprogram. High Tech minst sagt. Som grädde på moset satt där en glaslucka där man kunde bevittna hur skjortor och brynjor och andra plagg tumlade runt och blev rena på kuppen.

Det var nog en jädrans tur att morsan hängt upp en gardin i tvättstugefönstret för hade grannarna tittat in hade de säkert funderat över om familjen Olsson var samlad för att titta på Hylands Hörna  i källaren. Det var spännande att sitta och titta på hur programratten snurrade alldeles av sig själv och lika spännande var det att se om maskinen skulle starta igen när den med ett surrande stannat till en stund för att fundera över nästa steg i tvättprogrammet.

Gick det lite för lång stund sade farsan:

-Nu måste den väl sparka igång igen?

Och se, det gjorde den.

-Hör den till och med vad man säger, undrade morsan över den nya tekniken.

Status.

Det var lite av status i villaområdet där jag växte upp, när tankbilen kom på besök. Att ha investerat i oljeeldning innebar att man inte längre behövde ha stora vedhögar liggande på gården och inga säckar med koks i pannrummet när det var kallt ute.

Kalla vinterkvällar eldade farsan pannan så den stod och skakade i pannrummet och strax innan läggdags skyfflades några spadar koks in i stället för ved. Den skulle hålla värme i pannan över natten och förhoppningsvis var det dräglig temperatur i kåken i arla morgonstund. Men precis som den gamla tvättmaskinen åkte vedpannan ut och in som en frälsare kom skicklige smeden Bengt Backlund med sin svetsutrustning och svetsade ihop en oljetank och en ny panna ställdes på plats. Den gamla stod ute på gården på lit de parade några dagar innan farsan grävde ned den när huset skulle byggas till med ett garage i markplan.

Vi hade fått en statushöjning i familjen och när den gamla tankbilen, av märket Scania, stannade till ute på gatan noterade jag åkerinamnet på bilen. Putte Wickbergs åkeri. Jag var därmed övertygad om att Putte åkte runt och levererade olja till fastigheter på vardagarna och på helgerna åkte smokingen på och då lirade han jazz på klarinett med Svend Asmussen och Alice Babs. Tids nog lärde jag mig att den karl´n hette Wickman i efternamn.

För att slutligen modernisera vårt hem ytterligare beställdes en ny spis från Johan Bostedt. Den gamla, som bara hade tre plattor och inga lampor, byttes ut mot en spis med fyra plattor och en röd och en grön lampa. Det var rena julbelysningen varje gång det skulle kokas potatis och lagas tjockpannkaka i ugnen.

Ja, mina barn, det var så här det var. Det märkliga var att när oljan började bli för dyr då växte vedhögarna till på gården igen. Det blev modernt på något vis att vara vedeldare igen och dessutom var det betydligt mera miljövänligt fick man lära sig. Miljövänlig var däremot inte den motordrivna gräsklipparen som ersatte den gröna gamla cylinderklipparen av märket Husqvarna. Den nya luktade illa, den lät högt och den var ett störande inslag tidiga sommarmorgnar när morsan ville sitta ute i gröngräset och äta frukost. Men den var modern.

Jag brukar fundera ibland över vad som kommer härnäst, när den senaste investeringen, värmepumpen, blir omodern och när robotgräsklipparen inte längre är något att ha? Vad kommer efter induktionshällen och hur ser framtidens tvättmaskiner ut?

Den som lever får se. Klart är att både Putte Wickman och Putte Wickberg har slutat sina respektive gebit och vandrat vidare.