Wickberg, oljan och klarinetten

Ibland, när jag berättar för mina barn om hur ett och annat var och såg ut när jag växte upp, känns det som jag berättar om något som var för flera hundra år sedan. Jag tror de upplever det så också. Det är så det har varit när farsan och morsan berättat för mig om när de växte upp. Man känner sig liksom lite mossig.

Det händer att jag relaterar saker i min egen vardag till hur det var när jag växte upp, i början och mitten av 1960-talet. Det mesta är helt annorlunda men jag är inte alls säker på att det är bättre nu. Det är klart, ett och annat har blivit enklare att klara av, inte minst med teknikutvecklingens hjälp.

Jag körde en maskin tvätt under helgen och när det skulle hängas på tork kom jag att tänka på vattenvärmaren, tvättmaskinen och tvätthon som fanns i huset där jag växte upp. Jag kommer ihåg hur morsan stod och plockade upp tvätten ur en ganska stor pjäs som hade en slags kona i mitten, som vred tvätten fram- och tillbaka under tvättprocessen. När man ansåg att det var färdigt skulle tvätten köras mellan två valsar som pressade vattnet ur plaggen innan de hängdes på tork.

Vittvätten skulle läggas i blöt och sedan näst intill kokas i vattenvärmaren. Naturligtvis bättre än när man knästående, vid ett vattendrag eller en sjö, försökte få kläder och lakan rena. Men så en dag åkte farsans största slägga fram och tvätthon krossades till smulor. Vattenvärmaren och tvättmaskinen åkte ut samma väg och in kom en tvättmaskin med knappar, lampor och till och med ett tvättprogram. High Tech minst sagt. Som grädde på moset satt där en glaslucka där man kunde bevittna hur skjortor och brynjor och andra plagg tumlade runt och blev rena på kuppen.

Det var nog en jädrans tur att morsan hängt upp en gardin i tvättstugefönstret för hade grannarna tittat in hade de säkert funderat över om familjen Olsson var samlad för att titta på Hylands Hörna  i källaren. Det var spännande att sitta och titta på hur programratten snurrade alldeles av sig själv och lika spännande var det att se om maskinen skulle starta igen när den med ett surrande stannat till en stund för att fundera över nästa steg i tvättprogrammet.

Gick det lite för lång stund sade farsan:

-Nu måste den väl sparka igång igen?

Och se, det gjorde den.

-Hör den till och med vad man säger, undrade morsan över den nya tekniken.

Status.

Det var lite av status i villaområdet där jag växte upp, när tankbilen kom på besök. Att ha investerat i oljeeldning innebar att man inte längre behövde ha stora vedhögar liggande på gården och inga säckar med koks i pannrummet när det var kallt ute.

Kalla vinterkvällar eldade farsan pannan så den stod och skakade i pannrummet och strax innan läggdags skyfflades några spadar koks in i stället för ved. Den skulle hålla värme i pannan över natten och förhoppningsvis var det dräglig temperatur i kåken i arla morgonstund. Men precis som den gamla tvättmaskinen åkte vedpannan ut och in som en frälsare kom skicklige smeden Bengt Backlund med sin svetsutrustning och svetsade ihop en oljetank och en ny panna ställdes på plats. Den gamla stod ute på gården på lit de parade några dagar innan farsan grävde ned den när huset skulle byggas till med ett garage i markplan.

Vi hade fått en statushöjning i familjen och när den gamla tankbilen, av märket Scania, stannade till ute på gatan noterade jag åkerinamnet på bilen. Putte Wickbergs åkeri. Jag var därmed övertygad om att Putte åkte runt och levererade olja till fastigheter på vardagarna och på helgerna åkte smokingen på och då lirade han jazz på klarinett med Svend Asmussen och Alice Babs. Tids nog lärde jag mig att den karl´n hette Wickman i efternamn.

För att slutligen modernisera vårt hem ytterligare beställdes en ny spis från Johan Bostedt. Den gamla, som bara hade tre plattor och inga lampor, byttes ut mot en spis med fyra plattor och en röd och en grön lampa. Det var rena julbelysningen varje gång det skulle kokas potatis och lagas tjockpannkaka i ugnen.

Ja, mina barn, det var så här det var. Det märkliga var att när oljan började bli för dyr då växte vedhögarna till på gården igen. Det blev modernt på något vis att vara vedeldare igen och dessutom var det betydligt mera miljövänligt fick man lära sig. Miljövänlig var däremot inte den motordrivna gräsklipparen som ersatte den gröna gamla cylinderklipparen av märket Husqvarna. Den nya luktade illa, den lät högt och den var ett störande inslag tidiga sommarmorgnar när morsan ville sitta ute i gröngräset och äta frukost. Men den var modern.

Jag brukar fundera ibland över vad som kommer härnäst, när den senaste investeringen, värmepumpen, blir omodern och när robotgräsklipparen inte längre är något att ha? Vad kommer efter induktionshällen och hur ser framtidens tvättmaskiner ut?

Den som lever får se. Klart är att både Putte Wickman och Putte Wickberg har slutat sina respektive gebit och vandrat vidare.

 

Publicerat av

Sören Olsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *